lördag 23 mars 2013

Digitalhumaniora och vetenskapshistoria - sista dagen på Teknik- och vetenskapshistoriska dagarna i Umeå 2013

Patrik Svensson håller key note om digitalhumaniora.

Tredje och avslutande dagen av konferensen i Umeå var här. Jag lyckades försena mig på morgonen, eftersom mitt busskort uppenbarligen saknade den resa jag hade räknat med. Det var uppfriskande att gå i kylan till universitetet, men lyckligtvis är det inte lång väg. Desto varmare välkomnades jag då jag kom fram och belöningen kom genast. Det var dags att besöka det berömda HumLab och sessionen där. Jag missade den första, av Mats Fridlund, men hann höra slutet på Rickard Danells presentation av bibliografiska studier i hur biokemiska artiklar tycks hänvisa till varandra, om jag inte förstod fel. Bibliografiska nätverk blir ett verktyg för hur man kan påvisa vetenskapliga nätverk, intressant men föreföll en aning komplicerat, åtminstone om man skall få tro det man såg som grafer, clusters etc.

Finn Arne Jörgensen från Umeå presenterade härefter ett mycket spännande tema, dvs. teknologin och landskapet. Han gjorde en ny resa i W. Schivelbuschs tågstudie – om hur farten kändes negativ för människorna på 1800-talet etc. resan gjordes nu digitalt i de olika former som tågresor, tågfärder och fart presenteras på webben. Man kan t.ex. Resa med transsibiriska järnvägen, se var man är på Googlemaps, höra rälsens dunk, se vyn utanför fönstret... Tåg är viktiga symboler för tenknik och människans föreställningar om sin miljö, framsteget och tid och rum. Numera är vår uppfattning om den naturliga världen både liten och stor, argumenterar Jörgensen, eftersom vi ser både litet och stort – från rymden genom satelliter och inne i kroppen med mikroskop. Något får vi, något mister vi. För tillfället är ju tågresan ett “långsamt” sätt att resa i förhållande till flyget. Väl sagt. Något att tänka på medan jag just nu sitter på tåget och skriver detta.

Morgonens sista presentation hölls av Chrsitopher Natzén på Kungliga biblioteket: om dess filmarkiv och utvecklandet av sajten filmarkivet.se. Han tog tillfället i akt och inledde med ett fantastiskt filmklipp från husmors-filmens tid – ett exempel på det material som finns ute på webben. Problemet med dylika databaser är att man ofta hellre först vill bygga upp sajternas metadata, innan man egentligen kan lägga ut materialet. Det digiterade materialet är dock vitkigt för forskningen och gör det lättare att nå – Natzén visade ett fall med musiken i screening av tidig film (stumfilm). Det framkommer var, vem och hurdan musik som uppfördes vid visningarna, ur reklamer och programblad. En dylik studie hade varit svår att göra utan ett stort material i digital form. Fick mig verkligen att tänka på KAVA och allt fint som finns på webben hemma i Finland. Det natinonella audiovisuella arkivet i Finland är dock ett skilt arkiv – jag vet inte hur det är organiserat i Sverige. Filmarkivet tycks vara underställt KB, alltså, om jag förstod föredraget rätt.

Dagens key note var ytterst intressant – den hölls av professor Partik Svensson, som är direktör för HumLab och behandlade hans fält, digitalhumaniora (Digital Humanities). Detta är nu precis i tiden, så det var dags att jag också hörde litet mer om detta fält, som även berör min man (IT-kille) och hurdana projekt vi kunde göra i framtiden (vid sidan av det vi redan gjort, arkeo.fi). Jag har även sett, att Jyväskyläborna skall ordna en kongress om detta i (förhållandet till museer etc.) april, bara som ett exempel. Svenssons presentation bet sig in i fältets historia, att det urpsrungligen kallats humanities computing, numera hänvisas dock mest till digital humanities. Platformen för centrum som idkar denna typ av forskning definierar även hurdant fältet är. Begreppena har flera dimensioner, men det mest intressanta är just hur vetenskapsmännens identitet formats, och att det även är en fråga om vad man kallar sig – känns det töntigt att kalla sig “digitalhumanist” eller ej. Ja, jag vill gärna kalla mig detta en gång i framtiden, förhoppningsvis. Svenssons egen bakgrund är i lingvistiken och han poängterade att det största materialet i anknytning till detta är digiterade källor äldre än 1850 och databaser anknuta till dem, t.ex. om paleografi. Jag kom ju naturligtvis genast att tänka på mina vänner inom medeltidsforskningen och deras behov och insatser i detta avseende. Svensson poängterade att fältet dock är mer än “miljön” (digitala miljön), kanske en platform för bredare helheter inom medieastudier - “allt digitalt”. Varför inte en “mötesplats”, tycker jag. Med andra ord, en mycket tankeväckande presentation!

Efter lunchen var det dags för den sista sessionen, jag valde att delta i den om universitetshistoria, som naturligtvis även tangerar det jag själv håller på med. Det var mycket intressant att genast få höra Thomas Kaiserfeldt presentera Lunds universitetsjubileum (350), som skall firas 2016-18. En ny historik håller på att ta form, en antologi, och forskarna i projektet har olika strategier för detta. Ett viktigt mål är att motarbeta den bild som universitetets pr-avdelningar gärna ger, skriva mer diversifierat. Forskarna vill att boken även skall kunna bidra till det universitetshistoriska fältet as such. Speciellt intressant lät infallsvinkel på symboler (lieux de mèmoire?): logotyper, läge, klädesdräkt, byggnader... Med andra ord rör det sig om ett projekt som väcker ens nyfikenhet – ett jubileum det lönar sig att följa med! Målgruppen är inte direkt studerandena, för dem finns redan trevliga verk, utan forskarna inom organisationen och andra historiker i Norden.

Nästa presentation hölls av doktoranden Karl Bruno, som presenterade sitt projekt om Sveriges lantbruksuniversitets historik, där han speciellt skall skriva om biståndsarbetet. Idag presenterade han en professor vid veterinärmedicin, som personligen inledde ett sorts biståndsarbete, dvs. en vilja att sprida en svensk modell och exportera know-how under efterkrigstiden. Hans projekt gick ut på att få veterinärstipendiater från Indien till Sverige och fastän projektet kunde ha gått hur som helst, blev det tydligen ändå mycket lyckat. Det tycks även ha rått skilda syner på förhållandet mellan teori och klinik, vilket var intressant att höra, speciellt då aktören som presenterades, Nils Lagerlöf, höll på det kliniska kunnandet. Det skall verkligen bli spännande att få höra mer om Brunos synteser i framtiden!

Konferensens sista föredrag hölls av Anders Houltz från Kungliga tekniska högskolan. Han presenterade ett projekt, som ännu inte fått finansiering, men hoppas få det. Projektet lät nämligen otroligt intressant, eftersom det handlade om KTH:s forskare och deras bisysslor utanför den akademiska världen, i business, politiken etc. Projektet skulle fokusera på praktiker mer än organisaton, och det lät verkligen lovande: ett “proefssionsperspektiv”. Liknande önskar jag även kunde skrivas mer av i Finland, T.ex. har jag hört att Museiverket skall få en ny historik – förhoppningsvis blir den mera åt detta hållet. Det har dock skrivits uttryckligen universitetshistoria ur denna infallsvinkel, eller som en av de teman som behandlats – av Matti Klinge. Detta tema, om professorernas och andra forskares engagemang för “samhällsnyttan” tycker jag han skisserat i sina studier kring Helsingfors universitet. Det förefaller ändå som om det ligger något allmänt nordiskt i detta fenomen och jag tycker det syns i frågan om alla universitet – kanske åtminstone vid HU. Jag tycker vi inte skall behöva tro att det är enbart teknologer som är entreprenörer och politiker utanför sin högskola... Utbildningen som status ses även viktig i detta fall, identiteten. Men, summa summarum: det blir mycket intressant att höra hur detta projekt fortskrider och en dag få ta del av resultaten. Inte minst därför att min egen far är teknolog. Det är ju även vår tid som betonar tekniken, kanske betraktar sig som “teknisk” – åtminstone ter det sig så ibland – så en beställning för en dylik analys finns säkert.

Sammanfattningsvis var det alltså tre intensiva dagar av möten, tankar och intressanta framtidsplaner jag fick uppleva. Kongressen var otroligt välordnad - tack Christer Nordlund och Helena Ekerholm - och vi fick god mat, ofta, kaffe och alla annan god "vård", som härliga middagar på kvällarna, som gjorde upplevelsen extra bekväm. En forskare tänker ju bäst med mätt mage. Nu åker jag mot Helsingfdors igen, arbetar vidare med mina artiklar och - reflekterar över vad jag lärt mig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar