Hänt i december: Umeå och Birgitta

Innan året avslutas och min postdoctid närmar sig sitt slut, återvände jag ännu en gång till Umeå för att presentera den forskning jag gjort i år för VTM-gruppen (eller USSTE på engelska) vid Umeå universitet, där jag varit inkopplad sedan i vårvintras. Som ett sorts avsked höll jag en föresläning om klosterforskarnas i Finland internationella nätverk (i praktiken Sverige och Estland) på självaste Finlands självständighetsdag, som ju är en ledig dag hos oss - mitt jobb som tf. arkivarie led med andra ord inte nämnvärt av min resa till Sverige. Denna gång följde hela familjen med för att se vad det där Umeå egentligen är, dit mamma reste titt och tätt i våras. Vi stannade på hotell Scandic i Umeå, och eftersom vi var här med bil var det lätt att röra sig i staden. Mattan i hotellet var synnerligen intressant för en som förstår sig på lieux de mémoire och turism (se bilden ovan): Sverige, viktiga orter, symboler anknutna till dem, fornminnen och allt förbundet från Skåne till Lappland med vägar. Det kunde skrivas en hel artikel om denna matta...

Finlands flagga vajade med EU:s och Sveriges utanför Umeå stadshus på Finlands självständighetsdag 6.12.2013.

Det var dock ett sorgligt budskap som nådde mig inför min resa: emeritusprofessor Bosse Sundin hade gått bort. Han var ju alltjämnt aktiv som forskare och ett stort stöd för de yngre generationerna, eftersom han frekventerade universitetet och alltsomoftast satt med på fikastunderna - då fick jag även bli bekant med honom. Ändå orkade många kolleger och vänner komma och lyssna på mitt föredrag, trots de sorgliga nyheterna, det är jag tacksam för. Det var även fantastiskt fint att få stifta bekantskap med hela gruppen och dess verksamhet överlag i år, och delta i seminarier och diskussioner. Jag hoppas även andra finländare vågar ta sig till Umeå och VTM - det var en givande upplevelse, åtminstone för mig. Nästa år vankas kulturhuvudstadsår för staden, och antagligen kommer jag hit minst än en gång - så pass mycket trevligt program utlovas, inklusive intressanta utställningar på Västerbottens museum, som nu ännu var ganska tyst vid vårt besök, eftersom de rustar inför 2014.

Roger Andersson från Stockholm berättar om sitt birgittinska projekt.

Men snart var det dags för temat för min evighetsforskning igen: Birgitta och birgittinerna. Under ett års tid har jag planerat ett seminarium och böcker om birgittinerna och Finland tillsammans med mina forskarkolleger och vänner här i Finland. I samarbete med Finska kyrkohistoriska samfundet arrangerade vi så äntligen ett endagsseminarium finansierat av Otto A. Malms donationsfond och Letterstedtska föreningen samt Nådendals museum/stad. Vi knöt även an till Nådendals 570-årsjubileum som inföll i år. Seminariet var gratis för publiken och vi kunde vara mycket nöjda, när hela salen 505 på Vetenskapernas hus i Helsingfors var välfylld, med ett femtiotal åhörare trots julstressen (datumet var nämligen 17.12). Seminariet inleddes med hälsningar av arrangörerna och sedan med våra utländska stjärnor: docenterna Roger Anderssons och Claes Gejrots anföranden om sina pågående projekt och intresseområden.

Jesse Keskiaho beskriver de olika skrivarnas handstilar och hur samma händer kan kännas igen i olika texter.

Efter lunchen fick vi höra unga finländska forskare, som specialiserat sig på olika aspekter rörande birgittinerna i Finland. Vi kunde vara mycket stolta över den tvärvetenskapliga variation seminariet kunde erbjuda: doktor Jesse Keskiaho presenterade några fragment rörande birgittinernas skrivare i Finland, doktorand Ville Walta talade om Nådendals arkiv - mycket intressant för den som är intresserad av arkivering må jag säga! Doktorand Mikko Kauko presenterade därefter handskrifte A49, som just nu håller på att bli översatt till finska från fornsvenskan.

Efter kaffepausen vidtog docent Päivi salmesvuori, som talade om varför Birgitta överlag ville grunda en ny orden. Därefter fick vi höra skön sång, eftersom doktor Hilkka-Liisa Vuori presenterade nunnornas sång, Cantus sororum, som var temat för hennes avhandling år 2011. Som musiker sjöng hon även delar av de källor, hon presenterade. Det var med andäktig tystnad publiken hänfört lyssnade till ett exraordinärt föredrag. Efter detta fick vi se bilder av konstverk, då doktor Elina Räsänen presenterade träskulpturerna i Nådendals kyrka och dryftade deras ursprung och förlagor. Det var med alla sinnen man deltog i denna session, med andra ord.

Hilkka-Liisa Vuori sjunger och berättar om systrarnas tidebön under medeltiden.

Dagen avslutade med föredrag av docent Kari Uotila som i åratal grävt ut i både kyrkan och intill den i Nådendal. Hans resultat av utgrävningarna var mycket informativa att lyssna till och vi får väl se vad mera vi ännu i framtiden kan få ut av det myller av fynd som han under årens lopp påträffat och all den info han samlat in, senast dondrokronologiska dateringar. Härefter presenterade professor Markus Hiekkanen några tankar kring Nådendals kyrkas historia och ifrågasatte en del äldre tolkningsmodeller av byggandet. Slutligen talade jag om mitt forskningsämne kring historiebruket i Nådendal under modern tid och framförde en ny aspekt som inte tidigare behandlats nämnvärt, dvs. en konstnärshem med Birgittabilder i Nådendal. Mer om detta följer dock senare i samarbete med Nådendals museum, har vi kommit överens - väl så!

Kari Uotila från Åbo berättar om resultaten från åratal av arkeologisk verksamhet i Nådendal. Ville Walta lyssnar.

Kommer det att bli en ny Birgittabok om Finland - kanske det: i samarbete med Nådendals museum och Finska kyrkohistoriska samfundet - det är alltså bara att kavla upp ärmarna för mig. I varje fall var seminariet lyckat och det var underbart att få samlas igen och diskutera om detta. Birgitta hypade ganska hårt 2003 och det är synd att det nu känns som ett förelegat ämne för många - förhoppningsvis kunde vi på seminariet komma till en annan slutsats: Birgitta är för viktig för att glömmas bort, bara för att inga jubileer nu arrangeras och påkostas. Det dök dock upp en tanke på seminariet om ett annat jubileum, som faktiskt infaller nästa år, dvs. salige biskop Hemmings. Han skrinlade nämligen 1514. Docent Osmo Pekonen föreslog att detta borde uppmärksammas - vi får väl se vad det nya året för med sig! Det är alltså inte ett avsked jag gör, då denna blogg om ett liv från en postdoctid avslutas - utan med tanke och blick inriktade på framtiden, framtida forskningsämnen och framtida aktivitet som forskare. Tack för mig och välkommen 2014!

God diskussion med Skald och i etern

Varde ljus! Förra veckan fick jag chansen att träffa studeranden i föreningen Skald vid Helsingfors universitet. De representerar dem, som skall specialisera sig inom sina magistersstudier inom kultur och kommunikation. Vi fick kontakt via studenternas universitetslektor, Derek Fewster, som har uppmuntrat dem att bekanta sig med forskare och aktörer inom de branscher som kommer att bli deras. Torsdagkvällen inleddes med en presentation om teaterproduktion och konstbranschen av skådespelaren och regissören, producenten C. G. Wentzel. Efter hans presentation var det tur för undertecknad att tala om min karriär hittills, min studiebrakgrund och främst vad jag sysslar med nu - mitt jobb i Pojo och även min firma, Tmi Eva Ahl. Speciellt god diskussion fick vi gällande synen på humanister överlag och om frågor kring marknadsföring och prissättning samt produkter. Det var en verkligt trevlig kväll och jag hoppas vi kommer att samarbeta i framtiden!

I Pojo framskrider museets renovering och planerandet av nästa års verksamhet. Chefen uppträdde i radio för att berätta om det hela och museets ansiktslyftning, som skall pågåg till april, varefter en ny utställning byggs och öppnas för publiken 1.6.2014. Hör mera om projektet här. Och följ förvisso den fina bloggen för att se vackra bilder från Fiskars.

Arbete i Pojo

Forskning får idkas under veckoslut och kvällar, näringsidkare är jag på morgnarna mellan 6 och 7. Detta på grund av att jag sedan beger mig iväg till mitt arbete som moderskapsvikarie för arkivarien vid Pojo lokalhistoriska museum. Arbetet innebär tre dagar vid Fiskars hembygdsförenings arkiv intill Fiskars museum och sedan två dagar i Fiskars bolagets historiska arkiv. det är mycket att minnas, små detaljer att lära sig, men omväxlande och givande i en bildskön miljö (Fiskars gamla bruksmiljö) och i trevligt sällskap av hjärtliga kolleger vid museet. Arbetsresan är rätt lång, men det motiverande arbetet gör det inte svårt att köra av och an mellan huvudstaden och Pojo. På vägen är det få bilar som kör ut ur stan, medan en slingrande orm av strålkastare makar sig sakta in mot stan. Jag är glad att vara i den lilla grupp som tar sig ut, mot rusningen, och höjer på hatten åt dem som vill bo utanför staden men måste arbeta där.

Välkommen till arkivet intill Fiskars museum, det är öppet tisdagar kl. 15-18 eller enligt överenskommelse (Åkerraden 9, Fiskars, tfn 019-237013)! Och kom ihåg att följa museets blogg: en ny utställning byggs efter att huset denna vinter renoveras - mera info följer!

Lyckade nedslag i historien om “de andra” att dryftas idag

Vieras, outo, vihollinen. Toiseus antiikista uuden ajan alkuun. Historiallinen arkisto 137. Toim. Marja­Leena Hänninen. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura: Helsinki 2013. ISBN 978­952­222­437­8. 458 s.

Historia är politik och det är därför mycket viktigt att historiker gör ansträngningar för att lyfta fram sådana teman ur det förgångna som även diskuteras i samtiden. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura har skridit till verket och publicerat ett digert, men lättläst verk om synen på människor i olika samhällens och tiders marginaler: minoriteter eller udda personligheter – “de andra”. Lättläst betyder inte lättsmält, eftersom verket består av många artiklar 19 artiklar samt ett förord, men konceptet fungerar bra ifall man ser artiklarna som skilda kapitel, fallstudier som behandlar det övergripande temat. Avsikten med boken presenteras av redaktören, docent Marja-­Leena Hänninen, och här motiveras även form och funktion för verket. I 2000-­talets värld är det många fenomen som har en mycket lång historia – ända tillbaka till antiken, kulturerna kring Medelhavet och det medeltida och förmoderna Europa. “De andra” är en social och idéell konstruktion, inte ett faktum. Artiklarna närmar sig därför temat främst ur en idé­ eller socialhistorisk infallsvinkel. I olika motsättningar finns fästpunkter att dekonstruera eller beskriva: vem anses vara “de andra” och inte tillhöra “oss”, i olika tid och rum? De ledande finländska forskarna inom antikens och det förmoderna Europas historia vill ge oss något att bita i.

 

Verket är indelat i fem större teman: evigt den andra; bilden av fienden; de som har en annan tro; kön, sexualitet och människokroppen samt främlingarna ibland oss. Docent Tua Korhonens artikel inleder själva verket med tankar före tideräkningens början i Grekland kring skillnaden mellan människa och djur. En stereotyp bild av djur framhäver endast de till synes djuriska eller mest lättfattliga dragen. Djuren i bland annat fablerna blir därför mycket förenklade, t.ex. lömska rävar. Djuren blev de andra även genom sin osynlighet – man reflekterade inte över hur offerdjuren ställer sig till sitt offer – men en viss variation förekommer: delfinen som leker i vattnet kunde också mötas med empati och bli en metafor för ett positivt mänskligt identitetsbygge.

Bilden av fienden är ett annat intressant och mer övergripande tema för några artiklar. Marja­-Leena Hänninens artikel om Hannibal är verkligen full av intressanta uppgifter såväl rörande den store härföraren och Roms fiende, som gällande bruket av hans gestalt som en sorts ädel fiende med vars hjälp Rom per se definieras. Myten om Hannibals storhet, som dock besegrades, var så viktig att han stod som staty i staden: han var den enda fienden som kastat sitt spjut innanför murarna. Hannibal blir därför en sorts spegel av den romerska identiteten: den ädla fienden polerade reflektionen ytterligare, betonar Hänninen. I Päivi Kuosmanens artikel behandlas ett liknande tema: romarnas syn på hunnerna. Källorna till ämnet är elitens texter från 370-­500­talet, som brukade hunnerna för att betona drag som ansågs goda  hos de egna folket: romarnas lugna och stabila karaktär ställdes emot barbarernas, hunnernas, bärsärkagång och vildhet. Författarna utnyttjade tidigare författares barbarskildringar såväl för att skapa en kontinuitet i litteraturen, som för att framhäva hunnerna som något markant icke­romerskt. Kuosmanen frågar sig därför slutligen om författarna inte enbart ville framhäva sin egen bildning framom att ge verkliga beskrivningar av hunnerna som hot mot Rom. Detsamma behandlar Antti Lampinen i sin artikel om författaren Ammianus Marcellinus bild av gallerna under senantikens tid. Det är uppenbart att författaren främst hänvisar till tidigare källor, så som Caesar, i hopp om att skapa en eftersträvansvärd kontinuitet i beskrivningarna av “de andra”, men Ammianus verkade även ha egna erfarenheter, vilket lett till vissa positiva omdömen: gallerna var exempelvis “förhållandevis renliga”. På grund av stereotypierna är beskrivningarna av “de andra” inte användbara för att förstå objektet, men nog för att dekonstruera den tid, det rum och de människor som skapat stereotypierna.

Religiösa minoriteter har även fått lida för att utsättas för stigman av “främmande”. I Marika Rauhalas text behandlas Kybelekulten i Grekland, som främst beaktades som en svärmande kult och därför farlig kult, som lockade kvinnorna. Grekerna var mycket öppna för nya intryck av det gudomliga, men kulten av Kybele sågs som främmande på grund av behovet att överlag bygga upp sin egen identitet som en motsats till någon annan. Kybelekulten var farlig på grund av sin gränsöverskridande karaktär: de svärmiska ritualerna sprängde gränser mellan män och kvinnor, medborgare och ickemedborgare osv. Samma mekanismer ses även i synen på och definitionen av “hedningarna” under senantiken, vilket Maija-­Stiina Kahlos behandlar i sin artikel, som granskar kristna författares behov av att skapa sin egen identitet genom att göra en boskillnad mot ickekristna grupper. Kahlos gör en mycket intressant begreppshistorisk utredning om själva begreppet “hedning”, vilket är mycket tacksamt. Genom att skapa begrepp definieras “den andra”, och så måste en del negationer och stereotypier tillkomma, som i detta fall t. ex. att hedningarna har en svagare moral, de är både “döva” och “blinda” med mera. Temat tas även upp i nästa artikel, skriven av Katja Ritari, som behandlar synen på Sankt Patrick och mötet med druiderna på Irland under tidig medeltid. Via kulten av helgonet skapades en kristen kultur, där motpolerna Patrick och druiderna framhävde kristendomens seger. Druidernas kraft fråntogs dem inte, utan man ville visa att de var starka fiender, som Patrick övervann tack vare sin “rätta” tro – och därav större kraft. Berättelsen om helgonets kraft blev därför ett sätt att stärka de kristna irländarnas identitet.

I sin artikel om synen på saracenerna under högmedeltiden tar filosofie doktor Sini Kangas upp frågan om muslimernas roll som fiender “ibland oss”. Temat är synnerligen aktuellt, vilket ger artikeln en stor bärkraft, eftersom Kangas behandlar synen på saracener och andra oliktänkare i korstågspropagandan på 1100­-talet. Propagandan skapade vissa stereotypier av saracenerna som segt levde (lever?) kvar. Den aggressiva propagandan hade ett enormt behov av fiendedefinitioner för att kunna påverka samtiden. I en del beskrivningar ges ändå en mer varierande bild, trots att saracenen ofta får verka som korsriddarens motpol. I texterna finns dock gemensamma drag: religionen brukas för att definiera “de andra”. En mer djuplodande bild gav även franciskanen Roger Bacon (ca 1214-­1292) om mänsklighetens sju trosföreställningar, vilket Antti Ruotsala lyfter fram i sin artikel härnäst. Bacon levde under en tid då mongolerna slagit sig fram i Östeuropa och intresset (och rädslan) för dem var närvarande inom eliten. Bacon skapade en första pseudovetenskaplig syn som religionsforskare: han beskrev främmande trosföreställningar, men gjorde ändå en rangordning av dem, där kristendomen sattes främst. Att förstå detta är viktigt, eftersom efterdyningarna av denna typ av rangordning verkar än idag. Bacons intresse beskriver ändå hur den västliga kristenheten försiktigt tog sina första stapplande steg mot intresset för en större värld. Men synen på kristna – “andra” kristna behandlas grundligt, exempelvis senmedeltidens och den förindustriella periodens syn på religiösa och/eller etniska grupper i centrala eller norra Europa. Päivi Räisänen­-Schröder skriver om baptisterna som noga kontrollerade “andra” i Württemberg. Att vara kristen, men tro “fel” var delvis temat hos Kangas, som nu fortsätter i fallstudier om lutheranerna som Räisänen­-Schröder tar upp.

Frågan kring bruket av kropp och kön som definitioner på “oss” och “de andra” avhandlas även i några artiklar. Jussi Rantala skriver om ett mycket intressant fall, dvs. kejsaren Elagabalus på 200­-talet, som blev hårt kritiserad av historieskrivarna. För att framhäva hans utanförskap och följaktligen, avsättning, beskrevs kejsarens religion som främmande, hans drag som feminina och hans leverne som omoraliskt med mera, för att stereotypt skilja mellan honom och “romarna”. Historieskrivarnas texter kan inte ses som pålitliga, utan måste just ses som propagandatexter, som genom att förlöjliga kejsarens kropp, undergrävde hans politiska makt. Marjo Kaartinen skriver om bruk av uppfattningar om dygd vs. odygd i sin artikel om de stereotypier som skapades kring de katolska munkarna i 1500-­talets England. Eftersom ett “dygdigt” leverne var idealet, framhävde man särskilt munkarna som odygdiga syndare. Reformatorernas svartmålande propaganda bar en sorglig frukt och negativa stereotypier om det medeltida klosterlivet blev även i detta fall märkligt seglivade.

Även den åldrande kroppen har gjorts till något utanför “oss”, vilket tas upp i Anu Korhonens artikel om gamla kvinnor i vitsar i det tidigmoderna England. Samtidigt som de gamla kvinnorna kunde smädas, var de även farliga – i vitsarna gav de ofruktbara, “fula” åldrade kvinnorna ofta svar på tal, vilket bearbetades genom komiken. Åldringarna skulle ge vika för de unga, men uppenbarligen var så inte alltid fallet, då de även kunde föra sin talan, vilket kommer till synes exempelvis i humorn i bevarade vitsar. Den farliga kroppen bildar även grunden för Jussi Hanskas text om stereotypin om judarna som kannibaler och tankens ursprung i en antik text om Jerusalems förstörelse år 70, och beskrivningen av en Maria Eleasarsdotter, som åt upp sin son i galenskap och nöd. Texten brukades androm till varnagel i predikosamlingar under medeltiden, vilket födde en hel del stereotypier om judarna, som kom att bli rent ödesdigra. Jungfru Maria och hennes mildhet framhävdes som en motsats till den groteska judiska modern Maria som åt upp sitt eget barn. Eftersom judarna även beskylldes för Kristi död, bidrog dylika stereotypier även till att öka negativa uppfattningar om judarna, som länge påverkade synen på dem. Eva Johanna Holmberg benar däremot ut en annan negativ stereotypi om judarna, som berörde kroppen: det uppstod missförstånd om den judiska manskroppen, nämligen att männen menstruerade, på grund av delaktigheten i Kristi död och som ett gudomligt straff. Judarna kunde motverka detta kroppsliga straff genom att ritualmörda kristna pojkar, vilket var en myt som till och med finns med i Shakespeares beskrivning av en av karaktärerna, nämligen i den Ventianska köpmannen.

Efter behandlingen av judendomen som främmande, åker vi åter tillbaka till korstågens tid i Miikka Tamminens text om det omaka förhållandet mellan korsriddare i öst och väst och mötet mellan dessa i det Heliga landet på 1200­-talet. De västliga författarna förhöll sig mycket kritiskt till de kristna i öst (pullani), som sågs som degenererade i sina seder och eftergifter till sarasenerna. I väst kunde man dock mycket väl förhålla sig krigiskt till “de andra”, eftersom man inte behövde leva tillsammans på daglig basis. Skapandet av bilden av pullani som “de andra”, gjorde att latinarna sorglöst kunde bedöma förlusten av Acko vara en följd av de kristnas orena leverne i Palestina.

De sista artiklarna i boken behandlar människor, som dömdes till marginalisering såväl genom stigmatiserande lagar som på grund av säregna moraluppfattningar. Satu Lidman, som nyligen skrivit om skam, presenterar också här en artikel med detta tema, nämligen hur ett samhälle skapar uppfattningar om skam som berör “de andra” för att kunna framhäva rättesnören hur människor BORDE leva och således skapa gränser olika samhälleliga grupper emellan. Artikeln är ett viktigt inlägg i vår nutid, eftersom synen på romerna även behandlas. En värdig avslutning som för oss närmare “oss” i Finland bildas av professor Marko Lambergs text om synen på finnarna i 1600­-talets svenska rike. Texter lyfts fram, som dels lockar till småleenden samtidigt som några seglivade uppfattningar om finnarna som särskilt blodtörstiga, men kungatrogna, får en att associeras till diverse andra “finnar” med tvivelaktig mördarrykte från senare tider. Det sorgliga med kontinuiteten från 1600­-talet framåt i synen på finnarna tycks ha varit, att de ibland inte ens nämns vid namn – bara som “en finne igen”.

Frågor kring minoritetsidentitet har blossat upp igen, vilket gör boken synnerligen aktuell. Hedningen kunde konvertera till kristendomen, den vilda galliern bli en riktig romare – vilka var mekanismerna?Avsikten med föreliggande verk är också att visa, att identiteter och definitioner inte är eviga, utan det är frågan om en ständig process. Bokens rejäla tidsomfång och även breda geografiska omfattning (praktiskt taget hela Europa) är ett gott val: en stram avgränsning skulle garanterat ha gjort verket mindre lätt att ta till sig. Artiklarna är även placerade någorlunda kronologiskt, så att den första behandlar 500-­200­talet före tideräkningens början och den sista behandlar 1600-­talet. Variationen av välskrivna artiklar belyser många intressanta historiska teman och innehåller verkliga guldkorn att ta till sig och fundera vidare på – summa summarum: ett lyckat och viktigt historieverk!

Bokrecensionen publicerades i Villa Lantes Vänners årsbok Roma XII (2013).

Bokmässa i Helsingfors och ljus i Nådendal

Det är skönt ibland när en lugn stund för reflektion infinner sig – jag tackar tåget från och till Åbo, än en gång. Först och främst får man undan några smärre uppdrag som legat på hög och å andra sidan har man tid att fundera över vad som senast skett. Jag har nämligen fått en arbetsplats, ett vikariat för ett år vid Pojo lokalhistoriska arkiv, och jag ser verkligen fram emot att få börja arbeta där. Är det inte meningen med postdoc-tiden överlag, att finna sin plats? Ofta brukar ju något universitet avses, men jag har hela tiden längtat ut på en mer världslig bana, till museer eller arkiv, närmare publiken. Det verkar som en mångsidig och trevlig arbetsplats och det ligger alldeles bildskönt i hjärtat av den historiska bruksmiljön i Fiskars, inte långt från mina föräldrars kära landställe i Karis Kudiby. Trakterna är därför välbekanta för mig och pendlandet välkommet – jag är morgonpigg och utnyttjar gärna resor för – ja, reflektion, om inte annat.

Det händer i varje fall även mycket just nu – vårt juliga Birgittaseminarium närmar sig med stormsteg: mer info snart, snart – och just nu pågår intressanta saker både när och fjärran. Igår besökte jag Helsingfors bokmässa, som är öppen till söndag 27.10 – rekommenderas varmt! Som förr är de svenskspråkiga avdelningarna synligt med och aktiva kolleger och glada författare delar med sig av sitt kunnande. Igår hade jag spetsat mig på att få höra professor Bo Lönnqvist på Tottiscenen tala om sin splitternya bok, som samtidigt lanserades, nämligen hans biografi om historikern Alma Söderhjelm, utgiven av Svenska Folkskolans Vänner. Lönnqvist berättade uttrycksfullt om projektet och om Almas fascinerande person och hur han velat revidera en del uppfattningar om henne – det lät litterärt och spännande. Jag måste genast inhandla boken till ett billigt pris av bokseriens redaktör, Rabbe Sandelin på SFV. Det låter spännande att planerna är att bokserien skall bli lång – vilken person avhandlas måhända därnäst? I varje fall har jag redan hunnit börja läsa Lönnqvists bok om Alma Söderhjelm och den är medryckande och djuplodande på ett sätt som gör det svårt för en att avbryta läsningen. Man vill liksom veta genast “vad hör hit”, “vad hände sen” och “vad mera kunde Alma då ha för sig”... Åtminstone början är förträfflig. Det lönar sig även att ta en sväng på bokmässan förbi tidskrifternas avdelning där jag i torsdags åtminstone gladdes av doktor Charlotta af Hällström-Reijonen, som är redaktör för Språkbruk – norpa åt er ett av de förträfflig numren av tidskriften som nu delas ut, det lönar sig! I nr 1/2013 skriver Mikko Kauko om Jöns Budde – bara för att nämna att man aldrig vet var man hittar ypperlig info om vad man helst vill veta. Kaféet intill de svenska avdelningarna är dock onödigt dyrt och dåligt – det kan du glatt skippa.

Idag var det dags att sända iväg de sista handlingarna för min examen i kulturturism till juryn. Spännande – jag måste antagligen berätta mer nästa vecka, eftersom evalueringen sker då. Sedan styrde jag iväg mot Åbotåget och bussen till Nådendal, “min ungdoms drömmars gyllene stad”. Nådendal firar 570-årsjubileum i år och detta veckoslut är det ett digert och konstnärligt program på gång i staden, som det lönar sig att stifta bekantskap med: Lux gratie. Arrangörerna, bl.a. staden och museet, bjöd vänligen in mig att hålla föredrag om synen på Birgitta och klostret, ett tema anknutet till min avhandling från 2010. Än en gång var det trevligt att få dyka tillbaka in i det jag forskat i under det senaste decenniet och lägga fram detta för en drygt tjugohövdad, engagerad publik. Nådendals museum är ett dynamiskt museum, litet men naggande gott och mycket aktiv engagerat i att lyfta fram stadens historia. Museet är även med i de kommande seminariearrangemangen i Helsingfors 17.12. Lägg det på minnet – snart hör ni mer!

Intensiv början på hösten: arkivbildning, utställning, seminarie- och bokprojekt!

Hej igen - jag har inte hunnit skriva, men försöker berätta litet om vad som hänt under sensommaren och början av hösten 2013. Jag har nämligen arbetat både mot betalning, men även pro bono. På sommaren publicerade ju min artikel om forskaren Gunvor Kerkkonen (1903-2002), vilket hade inneburit att även bekanta sig med ett digert, osorterat arkivmaterial hemma hos hennes döttrar (se bilden ovan, men här är alltså bara en del av alla lådor som finns). I början av september måste en första genomgång och sortering av materialet ske pro bono, eftersom rädslan för att ett ypperligt material går till spillo är överhängande. Det är även skönt för döttrarna att få bli av med materialet så småningom. det handlar alltså om hundratals brev, manus och annat material från föräldrarnas liv (Gunvor och hennes make, riksarkivarien Martti Kerkkonen (1905-1990)). Eftersom ingen finansiering för arkivbildningen förelåg gjorde jag den första tio dagar långa sortering pro bono. För att kunna fortsätta måste jag dock ansöka om stipendium - och håll tummarna: materialet är fint. Ur en vetenskapshistorisk synvinkel är det alltså fråga om ett digert material som bland annat belyser forskarnätverk i Norden. Gunvor var nämligen delaktig i det stora utgivandet av Kulturhistoriskt lexikon, vilket producerat ett stort brev- och manuskriptmaterial väl värt att bevara. Jag hoppas alltså att jag får återkomma till detta arkivmaterial i denna blogg.

I slutet av september ordnade Lempäälä (de har en "Birgittakyrka", se ovan) Birgittaseminarium, som lockade en liten och hängiven publik. Seminariet var en del av Birgittaveckorna som firas på orten under hösten. Jag har fått äran att delta i många av dessa seminarier, vars primus motor är rektor Raili Reini (se nedan). Det första seminariet arrangerades under Birgittajubileet 2003 och traditionen bär vidare. Denna gång uppträdde undertecknad med tankar kring historiebruk i Nådendal, vilket följdes av doktoranden Leena Enqvists presentation av mat och dryck i klostret Syon abbey och hur man åt, vad man åt och varför man vet allt detta. Det var ett mycket intressant material som presenterades: nunnorna var medlemmar av eliten och detta sågs även i matkulturen, som bestod av hälsosam mat med fina kryddor. Till skillnad från hovet, åts dock en relativt enkel måltid, men Enqvist spräckte alltså hål på myten om nunnorna som livnärda på vatten och bröd. Efter denna presentation följde en paus, varefter doktoranden Aila Viholainen presenterade sin pågående forskning om de medeltida stenkyrkorna i Finland ur en forskningshistorisk synvinkel, främst gällande tolkningsproduktion av kyrkornas medeltida målningar. Eftersom avhandlingen snart föreligger, berättar jag säkert mer när det blir aktuellt igen! Sari Katajala-Peltomaa uppträdde därefter med ett föredrag som baserade sig på hennes och Ville Vuolantos senaste bok om barndom och barn under antiken och medeltiden. Idag presenterade Katajala-Peltomaa främst under, där man bett Birgitta om hjälp särskilt för att rädda sina barn. Slutligen avslutade seminariet på eftermiddagen med konst: Ilkka Mäkinen presenterade Tarikkas Pirkitta legend, som uppfördes av Eeva Petäkoski på ett mycket rörande vis. Det handlar alltså om en 1600-talsdikt om kyrkans grundande, där Birgittas och Magdalenas helgonbilder avgjorde kyrkans placering i början av 1400-talet. Stenkyrkan är dock yngre i och för sig, men dikten är ju fin ändå, vilket gjort att Birgittatraditionen i Lempäälä lever och mår bra trots dess tvivelaktiga historia. Ett bra exemepel på någon form av äldre, invented tradition och historiebruk i dagens värld, som ändå ger mening och bildning åt lokalsamhället. Tack Lempäälä för detta fina seminarium år 2013, vi ses igen 2015!

Jag håller även på med att skriva manus för Mörskoms medeltid, men återkommer nog snart även till detta projekt bara det framskrider litet mer. Det är ganska stressiga tider just nu, eftersom jag också håller på med seminarieförberedelser inför Finska kyrkohistoriska samfundets och Nådendals Birgittaseminarium i Helsingfors, som kommer att vara gratis för allmänheten och arrangeras i Vetenskapernas hus 17.12.2013. Men, jag återkommer även till detta evenemang så småningom! Nådendal firar 570-årsjubileum i år, vilket även föranleder att jag skall uppträda med föredrag i Nådendal 25.10. Jag återkommer om detta, som sagt!

Sedan maj har jag även varit anställd av Minnesvårdarna r.f. i deras 25-årsjubileumsutställning, som öppnade i Johanneskyrkans krypta i fredags (se ovan) och är öppen i två veckor från och med idag, 14-19 - välkomna! "Döden mitt i livet" handlar och minnes- och begravningskultur och vi har en hel del kuriösa föremål presenterade: diktaren J. J. Wecksells dödsmask från SLS, hårsmycken, en vacker sorgdräkt från Esbo stadsmuseum etc. Vernissaget gick strålande med pastor Busck-Nielsens requiemmässa - jag fick agera ljusbärare, litet nervigt eftersom jag haft 20-årspaus i aktivt församlingsarbete och dylika uppdrag i mässan. Likvagnarna från ingå och Liljendal samt likbilar från Nyman och Mikko Monenen väckte uppmärksamhet under vernissaget, se nedan - de var en ståtlig syn! Kom och ta er en titt på utställningen om ni rör er i Helsingfors - gratis inträde! Men, nu måste jag arbeta igen. Jag bloggar vidare med mera händelser inom en snar framtid.

Besök i arkiv och kyrka

Sommaren är kort, javisst: speciellt då fokus är på barnen som har ledigt. Ibland hinner en forskare ändå göra några nedslag i sin (försenade) forskning också. Che va piano, va lontano, eller hur var det nu? Skynda långsamt - och hoppas att det ändå går framåt litet grann. Med andra ord, min artikel om Kökar har nu äntligen fått litet fart, eftersom jag fick möjlighet att se fynden från utgrävningarna under mellankrigstiden. Forskaren Jouni Kuurne såg vänligen till att beställa fram de efterlängtade föremålen och forskaren Anu Norola hade inte sommarlov utan var vänligen till min hjälp för att visa mig dem idag i Museiverkets centrallager i Orimattila. Familjen såg samtidigt sin chans att åka på en liten tur ut i skog och mark - mannen och barnen plockade blåbär och var ute medan jag fotograferade de fina föremålen. Det tog en stund, men då var det äntligen gjort. Det har varit som en propp i processen att jag inte sett dem och det har känts svårt att finslipa texten på grund av detta - få se om jag får det gjort nu, bättre sent än aldrig!

På hemvägen tog vi tillfället i akt och besökte en av de medeltida kyrkorna i trakten, Hollola Sankt Marie, som i likhet med så många kyrkor sommartid hänvisar sig vara en "vägkyrka". Mikko har under flera års tid uppskattat detta trevliga kulturutbud i form av "vägkyrklighet" och han får sina önskningar ofta uppfyllda att besöka kyrkorna, tack vare mitt särskilda intresse för medeltiden och medeltidsbruket. Det faktum som driver oss till besöken är även att man ofta måste betala dyra upphovsrättsliga pengar för bildbruk, vilket kan kringgås om man själv fotograferar helgonbilderna, som ju tillhör församlingarna och kyrkans medlemmar (finländarna/oss?). De är kulturarv och en betydande bit historia, samtidigt samtid. Därför var det glädjande att se att en guide fanns på plats, som vid vårt besök just höll på med att förklara viktiga saker om medeltiden för några andra besökare - finemang! Hollola har även satsat på en otroligt fin virtuell tur om någon av er vill se kyrkan, men inte kan ta sig dit: kolla här! En liknande modell hade jag velat göra för Finlands nationalsmuseums kyrkosal redan 2008, men då sades det att det inte var möjligt - tekniken utvecklas, tack och lov. Glad sommar, kom ihåg att besöka våra vackra kyrkor!