God diskussion med Skald och i etern

Varde ljus! Förra veckan fick jag chansen att träffa studeranden i föreningen Skald vid Helsingfors universitet. De representerar dem, som skall specialisera sig inom sina magistersstudier inom kultur och kommunikation. Vi fick kontakt via studenternas universitetslektor, Derek Fewster, som har uppmuntrat dem att bekanta sig med forskare och aktörer inom de branscher som kommer att bli deras. Torsdagkvällen inleddes med en presentation om teaterproduktion och konstbranschen av skådespelaren och regissören, producenten C. G. Wentzel. Efter hans presentation var det tur för undertecknad att tala om min karriär hittills, min studiebrakgrund och främst vad jag sysslar med nu - mitt jobb i Pojo och även min firma, Tmi Eva Ahl. Speciellt god diskussion fick vi gällande synen på humanister överlag och om frågor kring marknadsföring och prissättning samt produkter. Det var en verkligt trevlig kväll och jag hoppas vi kommer att samarbeta i framtiden!

I Pojo framskrider museets renovering och planerandet av nästa års verksamhet. Chefen uppträdde i radio för att berätta om det hela och museets ansiktslyftning, som skall pågåg till april, varefter en ny utställning byggs och öppnas för publiken 1.6.2014. Hör mera om projektet här. Och följ förvisso den fina bloggen för att se vackra bilder från Fiskars.

Arbete i Pojo

Forskning får idkas under veckoslut och kvällar, näringsidkare är jag på morgnarna mellan 6 och 7. Detta på grund av att jag sedan beger mig iväg till mitt arbete som moderskapsvikarie för arkivarien vid Pojo lokalhistoriska museum. Arbetet innebär tre dagar vid Fiskars hembygdsförenings arkiv intill Fiskars museum och sedan två dagar i Fiskars bolagets historiska arkiv. det är mycket att minnas, små detaljer att lära sig, men omväxlande och givande i en bildskön miljö (Fiskars gamla bruksmiljö) och i trevligt sällskap av hjärtliga kolleger vid museet. Arbetsresan är rätt lång, men det motiverande arbetet gör det inte svårt att köra av och an mellan huvudstaden och Pojo. På vägen är det få bilar som kör ut ur stan, medan en slingrande orm av strålkastare makar sig sakta in mot stan. Jag är glad att vara i den lilla grupp som tar sig ut, mot rusningen, och höjer på hatten åt dem som vill bo utanför staden men måste arbeta där.

Välkommen till arkivet intill Fiskars museum, det är öppet tisdagar kl. 15-18 eller enligt överenskommelse (Åkerraden 9, Fiskars, tfn 019-237013)! Och kom ihåg att följa museets blogg: en ny utställning byggs efter att huset denna vinter renoveras - mera info följer!

Kurs, resa och nyheter från Finland i februari

På grund av tidsbrist har jag inte hunnit skriva sedan hemkomsten, som tog litet extra lång tid, eftersom Vasabåten körde fast i isen i Kvarken. Tåget byttes även ut följande morgon från ett snabbt pendolinotåg till ett "museitåg" som i sakta mak, utan restaurangvagn, puttade på mot Tammerfors. Det var en hungrig och sömndrucken forskare som förfriskade sig på Tammerfors station innan det var dags att stiga på ett proppfullt pendolinotåg mot Helsingfors. Det veckoslutet var det nämligen båtmässa i mässhallen i Böle, vilket lockade folk från både när och fjärran till staden. Vid lunchtid var jag äntligen hemma och blev väl mött av familjen. Strapatsrikt, med andra ord.
Följande dag började Finlands fackboksförfattares kurs för sina medlemmar, där man kan nätverka och få goda råd och tips för sina bokprojekt. Dagen inleddes med ordförande, prof. Markku Löytönens hälsning och presentation av själva kursen, som består av sex utbildningsdagar fördelade över år 2013. Löytönen är även aktuell just nu tack vare att en ny kulturhistorisk bok utkommit (han har redigerat den tillsammans med min kollega och vän, historikern Anton Eskola), om olika tal hållna av kända personer från alla livets skeden. I olika inlägg fick vi höra dels om vilka som kategoriseras som fackboksförfattare, att vi de facto producerar fler verk än de skönlitterära författarna årligen och mycket mer som kan tänkas höja vårt självförtroende. Doktor Helena Ruuska berättade om produktion och utgivning av läromedel, vilket var ytterst intressant, eftersom jag personligen inte stiftat så mycket bekantskap med detta område tidigare. Det var med andra ord en lyckad första kursdag i Vetenskapernas hus denna lördag.

Under sportlovsveckan, som inföll vecka 8 här i Södra Finland, var barnen lediga, så arbete och nöje gick enligt deras takt. Det blev att skdia och åka skridsko, pulka och allmänt ha det kul, men i veckans program ingick även en exkursion för mamma, där resten av familjen följde med som avec. Jag besökte nämligen Nådendal och stiftade bekantskap med en kalk från 1920-talet i Församlingshemmet, varefter jag hade äran att träffa forskaren och konservatorn Kari Appelgren i Axel Haartmans konstnärshem på Klostergatan 3. Appelgren har skrivit om dräkthistoria, arbetat vid Åbo landskapasmuseum och även skrivit en artikel om ett av mina forskningsobjekt, lektorn Julius Finnberg (1877-1955). Det var Ritva Joensuu och Anne Sjöström från Nådendals museum som vänligen hade arrangerat vårt möte, så att jag fick träffa både Anne och Kari, som jag inte känt sedan förr. Ritva träffade jag på arkivkursen i höstas, så via henne var detta nya möte nu möjligt. I nästan två timmars tid blev jag guidad runt i huset, som bar på många Birgitta- eller munkrelaterade minnen och teman - otroligt upplysande och intressant! Fick genast inspiration att skriva klar den korta recension som jag lovat åt Sjöström, då hon vänligen sände mig ett exemplar av den ifjol utkomna boken om Nådendals kyrkogård (skriven av Leena Mattila). Recensionen utkommer troligen senare i vår i Arkeologia NYT!/Arkeologi NU!, som utges av Åbo landskapsmuseums vänner. Snart skall jag även skriva klart en annan recension, den berör Ola Jensens senaste antologi om den arkeologiska fältmetodens historia.
Men alla nyhter är inte enbart goda. I förra veckan nåddes vi finländska medeltidsforskare och arkeologer av sorgebudet att doktor Knut Drake gått bort i Åbo 19.2, i en ålder av 85 år. Drake var en eminent forskare, som gjort stora tillägg till Åbo slotts historia, Åbo landskapsmuseums historia med mera, med mera. Han fick även Svenska fornminnesförneingens medalj nyligen och deltog ännu pigg och aktiv i olika seminarier och evenemang. Inte hade jag anat att det var sista gången, då jag såg honom senast i höstas på seminariet om Raumos historia och vi talades vid, han frågade hur det går för mig och min forskning. Lycklig dock den som får leva länge, göra det man är intresserad av och vara pigg ända till slutet, det är trösterikt.

Om STF på STF

Fjärde dagen i Umeå lider mot sitt slut, det är dags att bryta upp för denna gång. Idag har jag läst Fataburen, Nordiska museets årsbok från år 2011 med temat Landskapsspejare, där fokus var på fotograferingen av landskap, och synen på landskap överlag. Boken var mycket givande, men de intressantaste inläggen för mig var skrivna av Charlotte Ahnlund Berg som är museipedagog på Skansen och professor Sverker Sörlin från Stockholm. Ahnlund Berg skrev om “Landskapande” då man skapar ett friluftsmuseum som Skansen med alla dess miljöer och hur man restaurerar eller ändrar på dem. Sörlins inlägg behandlade fotograferingen av landskap och särskilt Svenska Turistföreningens (gr. 1885) årsböcker, som redan 1886 pryddes av fotografier. Teknologin var besvärlig fram till mellanskrigstidens lättare kameror, men verkligt mod och flit lades ner på fotografier av Sveriges landskap, som inte är ett, utan flera, argumenterar Sörlin. Under 1920-talet kom de futuristiska bilderna med vyer uppifrån och snart flygfotograferingen. Sörlin påstår dock att ytterst litet ännu forskats kring naturvetarnas och arkeologernas landskapsfotografering, t.ex. har denna aspekt inte granskats av t.ex. Sigurd Curman foton.
Det var ett roligt sammanträffande att läsa om STF:s fotografering av landskapet i STF:s vandrarhem i Umeå invid V. Esplanaden, alltså i själva stadskärnan. Det var ett gemytligt vandrarhem, som även var mån om sin historia. I väggaffischer med gamla STF-motiv uppmanas resenären värna om naturen och komma ihåg att städa efter sig, sortera sitt skräp etc. I köket fick man laga mat och äta på STF:s alldeles charmerande porslin från Gustavsbergs. Kanske 40-tal? Stort!

Planer och funderingar

Idag var jag uppe med tuppen och hann nästan fram till min arbetsplats innan det ljusnade. Det är verkligen lyxigt att ha ett temporärt arbetsrum att styra till, ha nyckel till, passerkort, kolleger att dricka kaffe med (live, inte enbart virtuellt) - charmen kan uppskattas endast av en som varit stipendiat stationerad i hemmet i flera års tid, med endast en virtuell plats för arbete, för inte ens hårdskivan är helt min privata egendom.
Förmiddagen gick fort med en revidering av forskningsplanen och dito, men avbröts av en välkommen kaffepaus med kollegerna. Jag träffade bland annat forskare som varit på Turku Urdur kongressen 1995, då vi var unga studeranden. Världen är liten och alltid finns det något som känns bekant! Vi diskuterade även 1700-tal, genus och makt.
På eftermiddagen har jag försökt insupa litteratur, bl.a. Staffan Carléns avhandling i museologi från 1990. Inspirerande och nyttiga infallsvinklar på Nordiska museets utställningshistoria, då man måste beakta skapandet av museer och utställningar i förhållande till arkeologiska utgrävningar, forskning etc. på 1800-talets andra hälft. Litet fniss framkallades även av tablåer från 1922, som inte alls skiljer sig särskilt mycket från Finlands nationalmuseums utställning på 2000-talets början... Världen förändras, tablåerna består. Om jag hinner, borde jag ju givetvis ta mig en sväng till Västerbottens museum, men den roligheten kunde ju i och för sig även vänta till nästa besök.

Hälsningar från diskussionen om topos

Som en avslutning på dagen på campus i Umeå besökte jag universitetsbibliotekets magasin. Det liknar mycket det vi hade förr i Studentbibban (ja, en gång till och med i Domus academica, för den som minns det glada 90-talet...), med lågt till tak. Rullhyllor (elektriska), gamla band bland nya. Det nya i Helsingfors har jag inte sett. självbetjäning. Och öppettider till 22 (må-to)! Jag lånade genast några böcker, varav en presenterades vid ett seminarium i museologi idag: Att ställa ut kultur - värd att bekanta sig med. Men, för att återgå till vad allt som hänt idag, börjar jag från början, med imorse.
Idag hade jag sovit på alla intryck från igår och börjar få en starkare känsla också för Humanisthusets topografi. Jag känner mig med andra ord inte längre lika bortkommen som vore jag i biblioteket i Rosens namn, där Lindalhallen tornar upp sig utanför som en kyrkobyggnad. Det är ju där biblioteket ligger, förresten. Och det hann jag också besöka redan igår egentligen, liksom stadsbiblioteket. Nu är jag alltså försedd med kort (nycklar?) till källor av kunskap även här.
Men min dag idag började egentligen med ett seminarium, som anordnas av VTM-gruppen, skulle idag handla om familjen och forskning, men det blev tyvärr avbokat. Istället gavs jag en möjlighet att utnyttja seminarierummet åt att få presentera min egen forskning på basis av min reviderade plan inför gruppen. Spännande, att få uppträda så fort efter min ankomst, men även tacksamt - jag fick genast värdefulla tips och god diskussion kring mitt tema om klosterforskningen, topofili och arkeologibruk och förhållandet mellan Sverige och Finland.
Nordlund förlänade mig vänligen igår en rad av hans verk, däribland en essäsamling, Topos. Esser om tänkvärda platser och platsbundna tankar (Carlssons 2006), som jag hittills känt till, men inte läst (fotnot: definitionen av en klassiker enligt Mark Twain eller vem det nu var: "boken som alla vet, men ingen läst", eller hur det nu gick...?). Boken är gjord av främst forskare i Umeå, som varit elever till den berömde Sverker Sörlin, och redigerad av Nordlund och professor Erland Mårald, som jag nu även fått träffa. Man bör notera att detta verk utkom samma år som Finska litteratursällskapets antologi Paikka (Plats), som jag redan använt mig av, där artiklar av bland annat Yi-Fu Tuan (som skrev om "topofili" redan för decennier sedan) ingår. I förordet till Topos talar också redaktörerna om en "spatial turn", vilket jag även mött i t.ex. antologin utgiven på europeiskt håll, Power and Culture, som jag recenserat i Ennen ja nyt. Min avhandling var ju även ett uttryck för denna forskningsriktning och nu är jag då här, mitt ibland Umeåforskarna och blir delaktig i deras sakkunskap på området. Därför vill jag ägna några ord också åt boken från 2006, men senare.
Efter en lunch med god diskussion - tack Christer! - kring publicering av artiklar och arrangemang kring konferenser, rusade jag mot museologernas seminarium. Upp för en vinglig spiraltrappa och till ett rum, där jag mötte Kerstin Smeds, som doktororerade om världsutställningarna och Finland år 1996 vid Helsingfors universitet för Matti Klinge (även min lärofader), som presenterade en ny doktorand, Eva-Lena Bergström från Nationalmuseum i Stockholm. Hennes avhandling skall handla om hennes arbetsgivare och dess historia, som snart har jubileum, år 2016. För tillfället är utställningen stängd och de bygger om, så det är ett bra tillfälle att reflektera över det som gått. Det har skrivits en del om museet, av Per Sjöström och Peter Widén, men nu kunde alternativa infallsvinklar lyftas fram, t.ex. gender och plats. Mycket intressant och en verkligen givande diskussion! Självfallet hoppas jag kunna hålla kontakt med museologerna här och kanske det vore dags för en gemensam workshop i Helsingfors? Det skulle verkligen behövas. Här i Umeå befinner ju sig många intressanta forskare och lektorer, bl.a. Torkel Molin och Richard Pettersson, som ju skrivit mycket om kultuarvet och RAÄ, Sigurd Curman etc. Det lär ju även bli dags för Museiverkets historia, så kanske det skulle finnas belägg för ett samarbete? Vem vet!
Museologerna bjöd mig vänligen på fastlagsbulle dagen till ära, dessutom! Men framför allt var det fint att äntligen personligen träffa en person jag hört så mycket om och vars avhandling är något av en milstolpe i analysen av nationsbygget på 1800-talet: Kerstim Smeds. Det blev som en andra välkomstdag för min del, tack igen!