Hänt i december: Umeå och Birgitta

Innan året avslutas och min postdoctid närmar sig sitt slut, återvände jag ännu en gång till Umeå för att presentera den forskning jag gjort i år för VTM-gruppen (eller USSTE på engelska) vid Umeå universitet, där jag varit inkopplad sedan i vårvintras. Som ett sorts avsked höll jag en föresläning om klosterforskarnas i Finland internationella nätverk (i praktiken Sverige och Estland) på självaste Finlands självständighetsdag, som ju är en ledig dag hos oss - mitt jobb som tf. arkivarie led med andra ord inte nämnvärt av min resa till Sverige. Denna gång följde hela familjen med för att se vad det där Umeå egentligen är, dit mamma reste titt och tätt i våras. Vi stannade på hotell Scandic i Umeå, och eftersom vi var här med bil var det lätt att röra sig i staden. Mattan i hotellet var synnerligen intressant för en som förstår sig på lieux de mémoire och turism (se bilden ovan): Sverige, viktiga orter, symboler anknutna till dem, fornminnen och allt förbundet från Skåne till Lappland med vägar. Det kunde skrivas en hel artikel om denna matta...

Finlands flagga vajade med EU:s och Sveriges utanför Umeå stadshus på Finlands självständighetsdag 6.12.2013.

Det var dock ett sorgligt budskap som nådde mig inför min resa: emeritusprofessor Bosse Sundin hade gått bort. Han var ju alltjämnt aktiv som forskare och ett stort stöd för de yngre generationerna, eftersom han frekventerade universitetet och alltsomoftast satt med på fikastunderna - då fick jag även bli bekant med honom. Ändå orkade många kolleger och vänner komma och lyssna på mitt föredrag, trots de sorgliga nyheterna, det är jag tacksam för. Det var även fantastiskt fint att få stifta bekantskap med hela gruppen och dess verksamhet överlag i år, och delta i seminarier och diskussioner. Jag hoppas även andra finländare vågar ta sig till Umeå och VTM - det var en givande upplevelse, åtminstone för mig. Nästa år vankas kulturhuvudstadsår för staden, och antagligen kommer jag hit minst än en gång - så pass mycket trevligt program utlovas, inklusive intressanta utställningar på Västerbottens museum, som nu ännu var ganska tyst vid vårt besök, eftersom de rustar inför 2014.

Roger Andersson från Stockholm berättar om sitt birgittinska projekt.

Men snart var det dags för temat för min evighetsforskning igen: Birgitta och birgittinerna. Under ett års tid har jag planerat ett seminarium och böcker om birgittinerna och Finland tillsammans med mina forskarkolleger och vänner här i Finland. I samarbete med Finska kyrkohistoriska samfundet arrangerade vi så äntligen ett endagsseminarium finansierat av Otto A. Malms donationsfond och Letterstedtska föreningen samt Nådendals museum/stad. Vi knöt även an till Nådendals 570-årsjubileum som inföll i år. Seminariet var gratis för publiken och vi kunde vara mycket nöjda, när hela salen 505 på Vetenskapernas hus i Helsingfors var välfylld, med ett femtiotal åhörare trots julstressen (datumet var nämligen 17.12). Seminariet inleddes med hälsningar av arrangörerna och sedan med våra utländska stjärnor: docenterna Roger Anderssons och Claes Gejrots anföranden om sina pågående projekt och intresseområden.

Jesse Keskiaho beskriver de olika skrivarnas handstilar och hur samma händer kan kännas igen i olika texter.

Efter lunchen fick vi höra unga finländska forskare, som specialiserat sig på olika aspekter rörande birgittinerna i Finland. Vi kunde vara mycket stolta över den tvärvetenskapliga variation seminariet kunde erbjuda: doktor Jesse Keskiaho presenterade några fragment rörande birgittinernas skrivare i Finland, doktorand Ville Walta talade om Nådendals arkiv - mycket intressant för den som är intresserad av arkivering må jag säga! Doktorand Mikko Kauko presenterade därefter handskrifte A49, som just nu håller på att bli översatt till finska från fornsvenskan.

Efter kaffepausen vidtog docent Päivi salmesvuori, som talade om varför Birgitta överlag ville grunda en ny orden. Därefter fick vi höra skön sång, eftersom doktor Hilkka-Liisa Vuori presenterade nunnornas sång, Cantus sororum, som var temat för hennes avhandling år 2011. Som musiker sjöng hon även delar av de källor, hon presenterade. Det var med andäktig tystnad publiken hänfört lyssnade till ett exraordinärt föredrag. Efter detta fick vi se bilder av konstverk, då doktor Elina Räsänen presenterade träskulpturerna i Nådendals kyrka och dryftade deras ursprung och förlagor. Det var med alla sinnen man deltog i denna session, med andra ord.

Hilkka-Liisa Vuori sjunger och berättar om systrarnas tidebön under medeltiden.

Dagen avslutade med föredrag av docent Kari Uotila som i åratal grävt ut i både kyrkan och intill den i Nådendal. Hans resultat av utgrävningarna var mycket informativa att lyssna till och vi får väl se vad mera vi ännu i framtiden kan få ut av det myller av fynd som han under årens lopp påträffat och all den info han samlat in, senast dondrokronologiska dateringar. Härefter presenterade professor Markus Hiekkanen några tankar kring Nådendals kyrkas historia och ifrågasatte en del äldre tolkningsmodeller av byggandet. Slutligen talade jag om mitt forskningsämne kring historiebruket i Nådendal under modern tid och framförde en ny aspekt som inte tidigare behandlats nämnvärt, dvs. en konstnärshem med Birgittabilder i Nådendal. Mer om detta följer dock senare i samarbete med Nådendals museum, har vi kommit överens - väl så!

Kari Uotila från Åbo berättar om resultaten från åratal av arkeologisk verksamhet i Nådendal. Ville Walta lyssnar.

Kommer det att bli en ny Birgittabok om Finland - kanske det: i samarbete med Nådendals museum och Finska kyrkohistoriska samfundet - det är alltså bara att kavla upp ärmarna för mig. I varje fall var seminariet lyckat och det var underbart att få samlas igen och diskutera om detta. Birgitta hypade ganska hårt 2003 och det är synd att det nu känns som ett förelegat ämne för många - förhoppningsvis kunde vi på seminariet komma till en annan slutsats: Birgitta är för viktig för att glömmas bort, bara för att inga jubileer nu arrangeras och påkostas. Det dök dock upp en tanke på seminariet om ett annat jubileum, som faktiskt infaller nästa år, dvs. salige biskop Hemmings. Han skrinlade nämligen 1514. Docent Osmo Pekonen föreslog att detta borde uppmärksammas - vi får väl se vad det nya året för med sig! Det är alltså inte ett avsked jag gör, då denna blogg om ett liv från en postdoctid avslutas - utan med tanke och blick inriktade på framtiden, framtida forskningsämnen och framtida aktivitet som forskare. Tack för mig och välkommen 2014!

Umeå log mot mig och jag ler tillbaka

Idag var det dags att styra mot Finland igen efter några hektiska dagar vid Umeå universitet. Solens första strålar berörde mig och logotypmonumentet på esplanaden, då jag vandrade mot Vasaplan och bussen till hamnen. U är ett leende och leendet symboliserar set stora som skall hända nästa år, dvs. då Umeå blir kulturhuvudstad. Flera gånger har jag tänkt på detta och tänkt på de projekt jag deltog i som nybliven kandidat i Helsingfors år 2000.

Jag har inte hunnit fråga på vilka sätt historikerna och uni här ska delta, men jag hoppas de gör det med full maskin. Den som återvänder hit får väl se. Önska mig litet tur i det fallet, det hoppas jag på. Särskilt eftersom jag idag fyller 38 och det är 19 år sedan jag flyttade från min sömniga hemstad, Borgå. Halva livet har jag fått ägna mig åt mitt drömyrke - det är inte illa! Kanske jag får fortsätta jobba med VTM-gruppen i höst, vem vet? Hur det än går är mina mungipor vid öronen av det jag mött denna vår - tack! Le, så ler världen tillbaka - jajamen! Och glöm inte hjärtat!

Seminarium och framtidsplaner - livet!

Idag hade jag chansen att växla några ord om framtiden med min 'sponsor' prof Nordlund. Fastän jag inte har något stort stipendium på lut nu, ser jag ändå positivt framåt och ansöker om mera. Jag lovade även avsluta mina delar av en gemensam artikel ännu i vår och är glad över Nordlunds tålamod. Vårens erfarenheter av samarbete och kollegialitet i Umeå har varit ovärderliga för mig.

Idag hade VTM- gruppen återigen seminarium, med Sabine Höhler från KTH som lade fram planer på sin forskning kring narrativ på ekologins fält. Särskilt frapperande är de senaste årens ekonomiska portfolio-tänkande kring ekologiska spörsmål. Höhler har tidigare forskat i ekorörelsen under 1900-talet. Det hela fick mig att dryfta i vilken mån dylikt ekonomiskt tänkande influerat även de institutioner som förvaltar kulturarvet... Tankeväckande!

Efter ett par timmar till med revidering av forskningplan och läsning var det dags att styra hemåt till logementet. I järnvägstunneln finns ett fint konstverk som sträcker sig ner på gatan, på väggarna och har ljud av fågelkvitter och andra interaktiva delar. Det är björktema och dikter, språk och annat inspirerat av nejden. På vintern gladde jag mig åt verkets ljus (de gröna björkarna på genomlyst glas) och sommarljud. Lev! står det till sist i blå neon. Ja, verkligen! Verket är från 2012 och gjort av F+A (två konstnärer). Nordlund sade att många har kritiserat verket, men jag tycker det har känts som ett välkomnande handtag i en lika välkomnande stad. Att få gå under dessa björkar har varit en fin upplevelse.

Björkarna har slagit ut i Umeå

Idag har jag åter varit i björkarnas stad och inledde dagen med att träffa min "sponsor", professor Nordlund, och kollegerna på kaffe, dvs. "fika" i Sverige. Fastän klockan ännu var morgon, började det redan vara varmt och soligt i högsta grad påväg mot campus. Igår natt, när jag anlände från hamnen, hade Sverige nyss vunnit VM i ishockey och skrivit en bit historia dessutom, genom att vinna på hemmaplan - senast hade det hänt år 1986. På radion beskrev reportrarna stämningarna på Sergels torg i Stockholm där folk festade på. I Umeånatten var det lugnt, alla vilade inför sin arbetsdag, tydligen.

Om man arbetar mycket hemma eller ensam på bibliotek är sällskap av trevliga och intelligenta kolleger mycket välkommet. Det är även avslappnande att inte tala om forskningen, utan annat som relaterar till själva varandet som forskare. Vid fikat fick jag genast svara på kollegernas frågor om båtresan och kunde konstatera att systemet fungerar mycket bättre än i vintras. I Vasa fick passagerarna redan bruka inglasad landgång, det var ännu inte fallet på vintern. I Umeåänden var det exotiska minnet av fornstora båtresor ännu kvar: ingen landgång i bruk, utan ut via bildäck rakt på piren och vandring mot ingången i själva terminalbyggnaden under bar himmel. Det var dock trevligare i sommarnatt och +17 grader C än senast, i minusgrader och snö i mars. Med andra ord kunde jag påstå att det verkar lovande inför nästa år, Umeås kulturhuvudstadsår 2014, eftersom service och hamnarrangemang, ja själva färjan, nu är allt mer uppiffad för varje gång. I vintras hade de inte ens gardiner i fönstren, vilket redan tillkommit i mars, och ökat mysighetsfaktorn. Före mig har Umeå dock tett sig redan i vintras som en mycket välkomnande stad överlag. Emeritusprofessor Bosse Sundin blev glad, eftersom han drog sig till minnes de långa karavanerna av bilar mot fjällen från Finland från förr, som tyvärr avtog i början av det nya seklet. Nu tycks det vara en återupplivad trend eftersom färjetrafiken kommit igång - fint så.

Efter vårt "fikaseminarium" och utbyte av korta nyheter fick jag bli installerad på en tillfällig arbetsbänk. Jag utnyttjar möjligheten först imorgon, eftersom jag måste tillbaka till login för att läsa all min medsläpade litteratur, som jag bör återlämna till diverse bibliotek senast imorgon. Det är intensivt och idag har jag tankat publik arkeologi, fornminnesplatser och teori kring arkeologihistoria. Egentligen skulle jag ha en hel del att säga om detta, grunda projekt och planera, förstå, men det får bli till en annan dag. Ibland behöver man även samla bakgrund, läsa och lyssna - ofta känns det som om det sällan erbjuds tilläfllen för dylikt, betraktelse. Tid för att läsa är lyx, tid att forska är det också. Jag har litet tid kvar, den skall jag bruka väl.

Intensiv spurt

Veckan har varit arbetsdryg: revidering av artikel, träff och intervju med en informant och nu, tillbaka i Vasa och överfart mot Umeå. Några dagar återstår ännu av mitt gästforskarskap vid USSTE, lån behöver returneras till bibliotek och Västerbottens museum besökas. Vädret är i varje fall helt annorlunda än senast, i mars: då var det svinkall vinter, nu i praktiken solvarm sommar.

Digitalhumaniora och vetenskapshistoria - sista dagen på Teknik- och vetenskapshistoriska dagarna i Umeå 2013

Patrik Svensson håller key note om digitalhumaniora.

Tredje och avslutande dagen av konferensen i Umeå var här. Jag lyckades försena mig på morgonen, eftersom mitt busskort uppenbarligen saknade den resa jag hade räknat med. Det var uppfriskande att gå i kylan till universitetet, men lyckligtvis är det inte lång väg. Desto varmare välkomnades jag då jag kom fram och belöningen kom genast. Det var dags att besöka det berömda HumLab och sessionen där. Jag missade den första, av Mats Fridlund, men hann höra slutet på Rickard Danells presentation av bibliografiska studier i hur biokemiska artiklar tycks hänvisa till varandra, om jag inte förstod fel. Bibliografiska nätverk blir ett verktyg för hur man kan påvisa vetenskapliga nätverk, intressant men föreföll en aning komplicerat, åtminstone om man skall få tro det man såg som grafer, clusters etc.

Finn Arne Jörgensen från Umeå presenterade härefter ett mycket spännande tema, dvs. teknologin och landskapet. Han gjorde en ny resa i W. Schivelbuschs tågstudie – om hur farten kändes negativ för människorna på 1800-talet etc. resan gjordes nu digitalt i de olika former som tågresor, tågfärder och fart presenteras på webben. Man kan t.ex. Resa med transsibiriska järnvägen, se var man är på Googlemaps, höra rälsens dunk, se vyn utanför fönstret... Tåg är viktiga symboler för tenknik och människans föreställningar om sin miljö, framsteget och tid och rum. Numera är vår uppfattning om den naturliga världen både liten och stor, argumenterar Jörgensen, eftersom vi ser både litet och stort – från rymden genom satelliter och inne i kroppen med mikroskop. Något får vi, något mister vi. För tillfället är ju tågresan ett “långsamt” sätt att resa i förhållande till flyget. Väl sagt. Något att tänka på medan jag just nu sitter på tåget och skriver detta.

Morgonens sista presentation hölls av Chrsitopher Natzén på Kungliga biblioteket: om dess filmarkiv och utvecklandet av sajten filmarkivet.se. Han tog tillfället i akt och inledde med ett fantastiskt filmklipp från husmors-filmens tid – ett exempel på det material som finns ute på webben. Problemet med dylika databaser är att man ofta hellre först vill bygga upp sajternas metadata, innan man egentligen kan lägga ut materialet. Det digiterade materialet är dock vitkigt för forskningen och gör det lättare att nå – Natzén visade ett fall med musiken i screening av tidig film (stumfilm). Det framkommer var, vem och hurdan musik som uppfördes vid visningarna, ur reklamer och programblad. En dylik studie hade varit svår att göra utan ett stort material i digital form. Fick mig verkligen att tänka på KAVA och allt fint som finns på webben hemma i Finland. Det natinonella audiovisuella arkivet i Finland är dock ett skilt arkiv – jag vet inte hur det är organiserat i Sverige. Filmarkivet tycks vara underställt KB, alltså, om jag förstod föredraget rätt.

Dagens key note var ytterst intressant – den hölls av professor Partik Svensson, som är direktör för HumLab och behandlade hans fält, digitalhumaniora (Digital Humanities). Detta är nu precis i tiden, så det var dags att jag också hörde litet mer om detta fält, som även berör min man (IT-kille) och hurdana projekt vi kunde göra i framtiden (vid sidan av det vi redan gjort, arkeo.fi). Jag har även sett, att Jyväskyläborna skall ordna en kongress om detta i (förhållandet till museer etc.) april, bara som ett exempel. Svenssons presentation bet sig in i fältets historia, att det urpsrungligen kallats humanities computing, numera hänvisas dock mest till digital humanities. Platformen för centrum som idkar denna typ av forskning definierar även hurdant fältet är. Begreppena har flera dimensioner, men det mest intressanta är just hur vetenskapsmännens identitet formats, och att det även är en fråga om vad man kallar sig – känns det töntigt att kalla sig “digitalhumanist” eller ej. Ja, jag vill gärna kalla mig detta en gång i framtiden, förhoppningsvis. Svenssons egen bakgrund är i lingvistiken och han poängterade att det största materialet i anknytning till detta är digiterade källor äldre än 1850 och databaser anknuta till dem, t.ex. om paleografi. Jag kom ju naturligtvis genast att tänka på mina vänner inom medeltidsforskningen och deras behov och insatser i detta avseende. Svensson poängterade att fältet dock är mer än “miljön” (digitala miljön), kanske en platform för bredare helheter inom medieastudier - “allt digitalt”. Varför inte en “mötesplats”, tycker jag. Med andra ord, en mycket tankeväckande presentation!

Efter lunchen var det dags för den sista sessionen, jag valde att delta i den om universitetshistoria, som naturligtvis även tangerar det jag själv håller på med. Det var mycket intressant att genast få höra Thomas Kaiserfeldt presentera Lunds universitetsjubileum (350), som skall firas 2016-18. En ny historik håller på att ta form, en antologi, och forskarna i projektet har olika strategier för detta. Ett viktigt mål är att motarbeta den bild som universitetets pr-avdelningar gärna ger, skriva mer diversifierat. Forskarna vill att boken även skall kunna bidra till det universitetshistoriska fältet as such. Speciellt intressant lät infallsvinkel på symboler (lieux de mèmoire?): logotyper, läge, klädesdräkt, byggnader... Med andra ord rör det sig om ett projekt som väcker ens nyfikenhet – ett jubileum det lönar sig att följa med! Målgruppen är inte direkt studerandena, för dem finns redan trevliga verk, utan forskarna inom organisationen och andra historiker i Norden.

Nästa presentation hölls av doktoranden Karl Bruno, som presenterade sitt projekt om Sveriges lantbruksuniversitets historik, där han speciellt skall skriva om biståndsarbetet. Idag presenterade han en professor vid veterinärmedicin, som personligen inledde ett sorts biståndsarbete, dvs. en vilja att sprida en svensk modell och exportera know-how under efterkrigstiden. Hans projekt gick ut på att få veterinärstipendiater från Indien till Sverige och fastän projektet kunde ha gått hur som helst, blev det tydligen ändå mycket lyckat. Det tycks även ha rått skilda syner på förhållandet mellan teori och klinik, vilket var intressant att höra, speciellt då aktören som presenterades, Nils Lagerlöf, höll på det kliniska kunnandet. Det skall verkligen bli spännande att få höra mer om Brunos synteser i framtiden!

Konferensens sista föredrag hölls av Anders Houltz från Kungliga tekniska högskolan. Han presenterade ett projekt, som ännu inte fått finansiering, men hoppas få det. Projektet lät nämligen otroligt intressant, eftersom det handlade om KTH:s forskare och deras bisysslor utanför den akademiska världen, i business, politiken etc. Projektet skulle fokusera på praktiker mer än organisaton, och det lät verkligen lovande: ett “proefssionsperspektiv”. Liknande önskar jag även kunde skrivas mer av i Finland, T.ex. har jag hört att Museiverket skall få en ny historik – förhoppningsvis blir den mera åt detta hållet. Det har dock skrivits uttryckligen universitetshistoria ur denna infallsvinkel, eller som en av de teman som behandlats – av Matti Klinge. Detta tema, om professorernas och andra forskares engagemang för “samhällsnyttan” tycker jag han skisserat i sina studier kring Helsingfors universitet. Det förefaller ändå som om det ligger något allmänt nordiskt i detta fenomen och jag tycker det syns i frågan om alla universitet – kanske åtminstone vid HU. Jag tycker vi inte skall behöva tro att det är enbart teknologer som är entreprenörer och politiker utanför sin högskola... Utbildningen som status ses även viktig i detta fall, identiteten. Men, summa summarum: det blir mycket intressant att höra hur detta projekt fortskrider och en dag få ta del av resultaten. Inte minst därför att min egen far är teknolog. Det är ju även vår tid som betonar tekniken, kanske betraktar sig som “teknisk” – åtminstone ter det sig så ibland – så en beställning för en dylik analys finns säkert.

Sammanfattningsvis var det alltså tre intensiva dagar av möten, tankar och intressanta framtidsplaner jag fick uppleva. Kongressen var otroligt välordnad - tack Christer Nordlund och Helena Ekerholm - och vi fick god mat, ofta, kaffe och alla annan god "vård", som härliga middagar på kvällarna, som gjorde upplevelsen extra bekväm. En forskare tänker ju bäst med mätt mage. Nu åker jag mot Helsingfdors igen, arbetar vidare med mina artiklar och - reflekterar över vad jag lärt mig.

Teknik- och vetenskapshistoriska dagarna 2013 - dag 2

Dag två av kongressen här i Umeå inleddes med sessioner och jag valde att gå och lyssna till Sverker Sörlins projektpresentation samt talare, som vill delta i definierandet av vad "environmental humanities" (miljöhumanistiska vetenskaper?) skall gå ut på. Sörlin betonade att det kanske ansetts som om vi varken behöver hiumanister eller religionsvetare, men krigshändelserna på 2000-talet har tvärtom tvingat forskare att ta ställning till fenomen som glabalism, klimatförändring etc. även ur en humanistisk infallsvinkel. Vi har upplevt flera trender: språklig, kulturell, spatial och nu performativ, vilket gjort att vi behövt nya fakulteter och ämneshelheter inom vetenskapen för att undersöka fenomenen. Miljöhumanistiska vetenskaper är arkeologi (!), miljöhistoria, stadsforskning etc. och det har nu även bildats nya tidskrifter för dessa ämnesområden, menade Sörlin.

Efter Sörlins inledande presentation vidtog Nina Wormbs med en mycket god presentation om vår visuella uppfattning om vår planet. Hon ingår även i ett större forskningsprojekt som handlar om remote sensing och uppfattningar om Jorden. Wormbs visade oss den bild vi alla känner till numera, "The Blue Marble" och jämförde med senare visuella representationer av polarisen som krympt under det senaste decenniet. Olika sätt att presentera fenomenet fanns i olika tidningar och det var frapperande att inse att många av dem är rentutav konstverk, snarare än fotografier. I vissa ser man tydligt att bildern är hopmonerade av tiotals satellitbilder, på andra har de behandlas så hårt att de inte egentligen har något med Jorden att göra längre. En av dessa bilder, en sorts pastish på Blue Marble finns faktiskt i varendea iPhone som standard - och how come, det sade hon inte dock, men det ser ju var och en: den visar inte Afrika och Antarkitis utan USA...

Efter Wormbs tog Arne Kaijser över och presenterade svensk energiimport sedan 1870 och vad detta berättar om olika perioder i historien. Kaijser ingår i ett större projekt som dels skall granska nationell resurshantering och även internationella, geopolitiska, perspektiv på ämnet. Något som även bör behandlas, menare Kaijser, är ekonologiska fotavtryck.

Efter Kajser avslutade Sörlin ännu med att gå närmare in på en historisk läsning av det "antropocena", dvs. en granskning av miljörörelsens retorik. Vokabulären och hur den tillkommit med en rad av hot, som blir allt längre, var mycket intressant att få en uppfattning om. Vad är mijöln, och hur har den då definierats? från och 1850-talet har forskarna försökt definiera människans ställning till sin omgivning och det finns även religiösa föreställningar i bakgrunden. Efter andra världskriget har reoriken givit Miljön en rolls om något, som har egna egenskaper. Mycket intressant ioch jag började genast tänka på hur synen på fornlämningar passar in i denna bild.

Dagens key note hölls av Britta Lundgren, som talade om sitt forskningsobjekt: pandemiernas historia. Det var alltså ett exempel på den medicinska vetenskapens och uppfattningarnas historia. Källorna är många: i sitt forskningsprojekt ämnar Lundgren intervjua personal, patienter och skötare för att utreda hur kommunikationen skedde och hur bilden av Svininfluensa egentligen byggdes upp. Det var slående att höra detta föredrag, eftersom frågorna kring vaccinationer etc. ständigt dyker upp. Det var så sent som i måndags i Finland, då det rubricerades om en baby som avlidit av en vaccination. Det konstaterades att Lundgrens expertis i dekonstruktionen av medie- och andra bilder av det hela kommer att vara otroligt viktig. Själv ville hon även framhäva vikten av minnen och upplevelser, främst bland de ofta böórtglömda patienterna.

I den session som följde, där jag själv höll min presentation till sist, ingick även andra mycket intressanta föredrag. Anders Persson från Göteborg presenterade sitt avhandlingsarbete om kriminologins disciplinbildning. Han fokuserade på året 1947 och ett schema som föreslogs på en Nordisk kongress. På 1950-talet blev kriminologin högst viktig även kriminal- och socialpolitriskt, vilket gjorde att ve3tenskpen slutligen defnierade helt annorlunda än vad man först hade tänkt sig. Vi väntar med andra ord på hans synteser om hela historien.

Härefter presenterade johan kärnfelt och Gustav Holmberg från Göteborg respektive Lund sitt historikprojekt om amatörastronomin i Sverige. Det kom väl fram olika typer av amatörastronomer och olika subkulturer, som lät otroligt spännande. det fick mig genast att associera till amatörarkeologerna - har deras historia redan berättats i Finland? Förmodligen, men fenomenet kunde få mer uppmärksamhet och jämföras till andra liknande föreningar i varje fall. Mycket intressant!

Min egen presentation om synen på klosterlämningarna i Kökar gick inte så bra som jag hade tänkt mig, eftersom jag glömt min pdf med bilderna hemma. Det blev dock en givande diskussion och jag fick litet extra kick för att skriva artikeln färdig denna vår, äntligen.

Dagens sista session handlade om forskarbiografier om mer eller mindre synliga gestalter. Anders Lundgren presenterade "en vanlig kemist", professorn Lars Fredrik Svanberg, och gav samtidigt en intressant inblick i den kemiska vetenskapens historia i Sverige. Det fick mig att associera till boken i Finland, som jag inte läst, men bläddrat i. det lönar sig att kanske ta en titt i den igen där hemma.

Helena Ekerholm presenterade härefter sitt postdocprojekt, som handlar om en hushållerska på den zologiska stationen Kristineberg på 1800-talet. Källor till historien är hundratals brev som hon skrev till sin chef och de verkar innehålla synnerligen intressanta uppgifter såväl om henne, hennes liv, som om själva stationens verksamhet. Speciellt intressant blir det att senare få läsa om Ekerholms tolkning av hushållerskans roll och status på stationen.

Följande presentation hölls av Ylva Hasselberg från Uppsala, som skall skriva en ny biografi om den berömda nationalekonomen Eli Heckscher. Hon skulle vilja skiva den som en spegel av samtiden, menade hon, och huvudpersonen verkade otroligt fascinerande, inte minst för sin familjebakgrund och förhållandet till modern. Ja, alltid modern. Med andra ord blev det en nyfiken publik, som ser fram emot denna bok.

Det sista anförandet denna dag hölls av Kristina Espmark, som presenterade resultaten från sin doktorsavhandling, som behandlade kemisten Astrid Cleve von Euler, som överraskande även berörde mig, eftersom hon var sven Stolpes, en berömd Birgitta- och Kristinaforskares och författares, svärmor! Jag tyckte mig även minnas att jag sett namnet någonstans förut... Cleve hade en fascinerande livshistoria och var i likhet med sin svärson även en person som verkar ha gått mot strömmen och modigt hållit vid sina egna teser. Fascinerande! den här berättelsen hoppas jag kunna få läsa!

Det var med andra ord en faktaspäckad, mycket givaden dag. På kvällen bjöds vi på en förträfflig middag på Norrlands Operan och fick hör på vävgrammofon! Och diskutera, diskutera mera!

Kongressen i teknik- och vetenskapshistoria 2013 - dag 1

Idag började kongressen på eftermiddagen med mottagning klockan 16 på det ganska nybyggda Bildmuseet, ett museum för modern konst anslutet till konsthögskolans campus - ett fantastiskt rum! Men på vägen dit tog jag mig också en titt på Umeå stads kyrka. Så fort jag steg in mötte mig ett minne från 1808-1809, nämligen en relik från Dunckers grav. Jag kom inte ihåg att han begravdes i Umeå efter att ha stupat "den 5 juli", men här har han funnits, på något vis i eller vid den forna träkyrkan. Den nya kyrkan är från 1894 och jag fick med mig kyrkans 100-årshistorik från 1994 alldeles gratis - tack. Utanför kyrkan låg sedan även ett monument rest för Duncker, så det blev ett minnesmättat besök minsann, helt oväntat.

Innan kongressen började tog jag mig en titt i utställningarna i Bildmuseet, som varmt välkomnade mig in från kölden, det gjorde stort intryck. Högst uppe visades lettisk konst från Sovjettiden och dekonstruerades dess mytologi. Speciellt tagen blev jag av tavlan "På vakt för freden" från 1960-talet, där en soldat lyssnade med en radarmakkapär, ovanför honom den fria himlen. Radaren ljsu skapade nästan en gloria runt hans huvud. Kusligt och vackert samtidigt, med andra ord. Minst lika stort intryck gjorde de stora fönstren som vetter ut mot Umeå på olika håll - ett Umeå som idag badade i solgult vårljus kölden till trots.

Så det var en fina kulisser för den första dagen av Teknik- och vetenskapsdagarna som nu, 2013, arrangeras här i Umeå. Arrangörsteamet leds av professor Christer Nordlund, som höll några inledande ord. Bland annat berättade han att de inledde planeringen redan 2010 och höll nästan på att arrangera detta redan hösten 2012, men på grund av krockar med annat program, förflyttades kongressen till våren. Fint så! Vicekansler Kjell Johnsson tog till ord därefter och betonade det nya konsthögskolekampuset, Bildmuseet och Umeå 2014 - det snart stundande kulturhuvudstadsårets - betydelse för universitetet, världen. Innan kvällens key note inleddes, dök ett extra program upp. Lars Salvius priset detta år tilldelades professor Sverker Sörlin, som numera arbetar i Stockholm, men vars mångåriga arbete delvis varit stationerat i Umeå. Han tackade och betonade att priset ger honom mer mod och han tror bestämt på humanioras stigande betydelse i samhället. Vackert!

Kvällens key note hölls av gästprofessorn Nancy Langston, från Michigan, som är miljöhistoriker med en bakgrund i ekologisk forskning. Hon talade om sin forskning kring hormonernas historia och hur deras hormonstörande verkan så småningom uppdagats. Hon påpekade hur synen på människan som skild från naturen under 1900-talet varit nästan ödesdiger. Hon sade att forskarna gjorde upp en massa konstgjorda gränser - detta tål naturen, men inte mer - för pesticider etc., fastän inget av detta bevisats säkert. Det var med andra ord en otroligt intressant föreläsning, aktuell i politisk mening, men inte mindre tänkvärd även ifall man gör jämförelser hur denna världsbild at människan på något vis har gränser mellan sin kropp och resten av naturen uppkommit...

Härefter blev vi bjudna på en läcker middag med lax och kunde smått bekanta oss med varandra. Efter middagen var det nämligen ännu dags för filmvisning. Detta ingick i ett projekt inom centet för genderforskning. Redan under början av kvällen visades Tor Lundbergs kortfilmer med politisk och kulturell ton - nämligen om gruvdriftens framfart i Jokkmokksområdet, där de lokala människorna inte fått tillräckligt med röst att säga sin åsikt om det hela. Kvällens film Kiruna - Rymdvägen var en fantastisk djupdykning i hemorten och människans innersta, ens identitet. Liselotte Wajstedts experimentella film gjorde ett enormt intryck - det är så minnen, plats och identitet byggs ihop. Kiruna håller nämligen på att rasa, eftersom gruvan expanderat för mycket, staden måste flytta. 100 år av en plats försvinner, vilket inte lämnar människorna oberörda och inte den som såg filmen, heller! Gruvdrifeten har ju varit aktuell även hemma i Finland, med hela skandalen kring Talvivaara, så detta tema väckte verkligen tankar och åsikter, särskilt eftersom jag varit både i Jokkmokk och Kiruna.

Planer och funderingar

Idag var jag uppe med tuppen och hann nästan fram till min arbetsplats innan det ljusnade. Det är verkligen lyxigt att ha ett temporärt arbetsrum att styra till, ha nyckel till, passerkort, kolleger att dricka kaffe med (live, inte enbart virtuellt) - charmen kan uppskattas endast av en som varit stipendiat stationerad i hemmet i flera års tid, med endast en virtuell plats för arbete, för inte ens hårdskivan är helt min privata egendom.
Förmiddagen gick fort med en revidering av forskningsplanen och dito, men avbröts av en välkommen kaffepaus med kollegerna. Jag träffade bland annat forskare som varit på Turku Urdur kongressen 1995, då vi var unga studeranden. Världen är liten och alltid finns det något som känns bekant! Vi diskuterade även 1700-tal, genus och makt.
På eftermiddagen har jag försökt insupa litteratur, bl.a. Staffan Carléns avhandling i museologi från 1990. Inspirerande och nyttiga infallsvinklar på Nordiska museets utställningshistoria, då man måste beakta skapandet av museer och utställningar i förhållande till arkeologiska utgrävningar, forskning etc. på 1800-talets andra hälft. Litet fniss framkallades även av tablåer från 1922, som inte alls skiljer sig särskilt mycket från Finlands nationalmuseums utställning på 2000-talets början... Världen förändras, tablåerna består. Om jag hinner, borde jag ju givetvis ta mig en sväng till Västerbottens museum, men den roligheten kunde ju i och för sig även vänta till nästa besök.

Hälsningar från diskussionen om topos

Som en avslutning på dagen på campus i Umeå besökte jag universitetsbibliotekets magasin. Det liknar mycket det vi hade förr i Studentbibban (ja, en gång till och med i Domus academica, för den som minns det glada 90-talet...), med lågt till tak. Rullhyllor (elektriska), gamla band bland nya. Det nya i Helsingfors har jag inte sett. självbetjäning. Och öppettider till 22 (må-to)! Jag lånade genast några böcker, varav en presenterades vid ett seminarium i museologi idag: Att ställa ut kultur - värd att bekanta sig med. Men, för att återgå till vad allt som hänt idag, börjar jag från början, med imorse.
Idag hade jag sovit på alla intryck från igår och börjar få en starkare känsla också för Humanisthusets topografi. Jag känner mig med andra ord inte längre lika bortkommen som vore jag i biblioteket i Rosens namn, där Lindalhallen tornar upp sig utanför som en kyrkobyggnad. Det är ju där biblioteket ligger, förresten. Och det hann jag också besöka redan igår egentligen, liksom stadsbiblioteket. Nu är jag alltså försedd med kort (nycklar?) till källor av kunskap även här.
Men min dag idag började egentligen med ett seminarium, som anordnas av VTM-gruppen, skulle idag handla om familjen och forskning, men det blev tyvärr avbokat. Istället gavs jag en möjlighet att utnyttja seminarierummet åt att få presentera min egen forskning på basis av min reviderade plan inför gruppen. Spännande, att få uppträda så fort efter min ankomst, men även tacksamt - jag fick genast värdefulla tips och god diskussion kring mitt tema om klosterforskningen, topofili och arkeologibruk och förhållandet mellan Sverige och Finland.
Nordlund förlänade mig vänligen igår en rad av hans verk, däribland en essäsamling, Topos. Esser om tänkvärda platser och platsbundna tankar (Carlssons 2006), som jag hittills känt till, men inte läst (fotnot: definitionen av en klassiker enligt Mark Twain eller vem det nu var: "boken som alla vet, men ingen läst", eller hur det nu gick...?). Boken är gjord av främst forskare i Umeå, som varit elever till den berömde Sverker Sörlin, och redigerad av Nordlund och professor Erland Mårald, som jag nu även fått träffa. Man bör notera att detta verk utkom samma år som Finska litteratursällskapets antologi Paikka (Plats), som jag redan använt mig av, där artiklar av bland annat Yi-Fu Tuan (som skrev om "topofili" redan för decennier sedan) ingår. I förordet till Topos talar också redaktörerna om en "spatial turn", vilket jag även mött i t.ex. antologin utgiven på europeiskt håll, Power and Culture, som jag recenserat i Ennen ja nyt. Min avhandling var ju även ett uttryck för denna forskningsriktning och nu är jag då här, mitt ibland Umeåforskarna och blir delaktig i deras sakkunskap på området. Därför vill jag ägna några ord också åt boken från 2006, men senare.
Efter en lunch med god diskussion - tack Christer! - kring publicering av artiklar och arrangemang kring konferenser, rusade jag mot museologernas seminarium. Upp för en vinglig spiraltrappa och till ett rum, där jag mötte Kerstin Smeds, som doktororerade om världsutställningarna och Finland år 1996 vid Helsingfors universitet för Matti Klinge (även min lärofader), som presenterade en ny doktorand, Eva-Lena Bergström från Nationalmuseum i Stockholm. Hennes avhandling skall handla om hennes arbetsgivare och dess historia, som snart har jubileum, år 2016. För tillfället är utställningen stängd och de bygger om, så det är ett bra tillfälle att reflektera över det som gått. Det har skrivits en del om museet, av Per Sjöström och Peter Widén, men nu kunde alternativa infallsvinklar lyftas fram, t.ex. gender och plats. Mycket intressant och en verkligen givande diskussion! Självfallet hoppas jag kunna hålla kontakt med museologerna här och kanske det vore dags för en gemensam workshop i Helsingfors? Det skulle verkligen behövas. Här i Umeå befinner ju sig många intressanta forskare och lektorer, bl.a. Torkel Molin och Richard Pettersson, som ju skrivit mycket om kultuarvet och RAÄ, Sigurd Curman etc. Det lär ju även bli dags för Museiverkets historia, så kanske det skulle finnas belägg för ett samarbete? Vem vet!
Museologerna bjöd mig vänligen på fastlagsbulle dagen till ära, dessutom! Men framför allt var det fint att äntligen personligen träffa en person jag hört så mycket om och vars avhandling är något av en milstolpe i analysen av nationsbygget på 1800-talet: Kerstim Smeds. Det blev som en andra välkomstdag för min del, tack igen!

Första dagen i Björkarnas stad

Mitt liv som postdoc med finansiering inleddes redan våren 2011, då jag började med min nuvarande forskning som berör arkeologihistoria och arkeologibruk, säsrkilt den finländska klosterforskningen och tangerande ting. Jag har redan kommit ett stycke på väg och publicerat litet, men även andra projekt som varit viktiga att avsluta har fått min tid. Nu ville jag dock slå riktigt slag i saken och utnyttja min status som forskare finansierad av Niilo Helanderin säätiö, och lägga i en högre växel.
Med hjälp av en vänlig inbjudan från Umeå universitet, Institutionen för idé- och samhällsstudier, och tack vare min opponent för avhandlingen, professor Christer Nordlund, kunde jag ägna vårterminen 2013 till samarbete och utbyte med forskargruppen han leder, för Vetenskaps-, teknik- och miljöstudier.
Jag anlände alltså igår med båt från Vasa och insåg vissa faktum: det lönar sig att ha litet cash, eftersom det går behändigast att betala bussen från hamnen till Umeå centrum på det viset. Vägen är mycket lång. Tur att det finns taxin också. Trafiken i staden verkar löpa fint: bussarna var lätta att ta direkt från Vasaplan till Campuset. Mina första intryck av min första dag är följande: det är mycket spännande att vara här, redan nu har jag träffat många kolleger och fått se mig omkring på campus. Campuset, som ligger närmare centrum än vad jag först trodde, är enhetligt och litet besvärligt är det att orientera sig i byggnaderna, rättare sagt detta komplex för Humaniora, men det skall väl gå bättre imorgon. Ett besök i Universitetsbiblioteket gjorde mig smidigt och snabbt till en lycklig innehavarare av ett nytt bibliotekskort och samtidigt fick jag mig en promenad i området, som är stort och tättsått med monumentalkonst. Det här verkar vara Norra Sveriges bultade universitetshjärta, med ståtliga byggnader och aktiva studeranden, forskare och lärare.
Ännu ikväll skall jag ta mig en titt på stadsbiblioteket och dess utbud. Nordlund har vänligen informerat mig om diverse program under veckan, olika seminarier och föredrag, vilka jag kommer att frekventera efter bästa förmåga. Och björkar har jag även sett, de vajar glatt i snöstormen och hälsar mig välkommen. Tack!