Umeå log mot mig och jag ler tillbaka

Idag var det dags att styra mot Finland igen efter några hektiska dagar vid Umeå universitet. Solens första strålar berörde mig och logotypmonumentet på esplanaden, då jag vandrade mot Vasaplan och bussen till hamnen. U är ett leende och leendet symboliserar set stora som skall hända nästa år, dvs. då Umeå blir kulturhuvudstad. Flera gånger har jag tänkt på detta och tänkt på de projekt jag deltog i som nybliven kandidat i Helsingfors år 2000.

Jag har inte hunnit fråga på vilka sätt historikerna och uni här ska delta, men jag hoppas de gör det med full maskin. Den som återvänder hit får väl se. Önska mig litet tur i det fallet, det hoppas jag på. Särskilt eftersom jag idag fyller 38 och det är 19 år sedan jag flyttade från min sömniga hemstad, Borgå. Halva livet har jag fått ägna mig åt mitt drömyrke - det är inte illa! Kanske jag får fortsätta jobba med VTM-gruppen i höst, vem vet? Hur det än går är mina mungipor vid öronen av det jag mött denna vår - tack! Le, så ler världen tillbaka - jajamen! Och glöm inte hjärtat!

Seminarium och framtidsplaner - livet!

Idag hade jag chansen att växla några ord om framtiden med min 'sponsor' prof Nordlund. Fastän jag inte har något stort stipendium på lut nu, ser jag ändå positivt framåt och ansöker om mera. Jag lovade även avsluta mina delar av en gemensam artikel ännu i vår och är glad över Nordlunds tålamod. Vårens erfarenheter av samarbete och kollegialitet i Umeå har varit ovärderliga för mig.

Idag hade VTM- gruppen återigen seminarium, med Sabine Höhler från KTH som lade fram planer på sin forskning kring narrativ på ekologins fält. Särskilt frapperande är de senaste årens ekonomiska portfolio-tänkande kring ekologiska spörsmål. Höhler har tidigare forskat i ekorörelsen under 1900-talet. Det hela fick mig att dryfta i vilken mån dylikt ekonomiskt tänkande influerat även de institutioner som förvaltar kulturarvet... Tankeväckande!

Efter ett par timmar till med revidering av forskningplan och läsning var det dags att styra hemåt till logementet. I järnvägstunneln finns ett fint konstverk som sträcker sig ner på gatan, på väggarna och har ljud av fågelkvitter och andra interaktiva delar. Det är björktema och dikter, språk och annat inspirerat av nejden. På vintern gladde jag mig åt verkets ljus (de gröna björkarna på genomlyst glas) och sommarljud. Lev! står det till sist i blå neon. Ja, verkligen! Verket är från 2012 och gjort av F+A (två konstnärer). Nordlund sade att många har kritiserat verket, men jag tycker det har känts som ett välkomnande handtag i en lika välkomnande stad. Att få gå under dessa björkar har varit en fin upplevelse.

Björkarna har slagit ut i Umeå

Idag har jag åter varit i björkarnas stad och inledde dagen med att träffa min "sponsor", professor Nordlund, och kollegerna på kaffe, dvs. "fika" i Sverige. Fastän klockan ännu var morgon, började det redan vara varmt och soligt i högsta grad påväg mot campus. Igår natt, när jag anlände från hamnen, hade Sverige nyss vunnit VM i ishockey och skrivit en bit historia dessutom, genom att vinna på hemmaplan - senast hade det hänt år 1986. På radion beskrev reportrarna stämningarna på Sergels torg i Stockholm där folk festade på. I Umeånatten var det lugnt, alla vilade inför sin arbetsdag, tydligen.

Om man arbetar mycket hemma eller ensam på bibliotek är sällskap av trevliga och intelligenta kolleger mycket välkommet. Det är även avslappnande att inte tala om forskningen, utan annat som relaterar till själva varandet som forskare. Vid fikat fick jag genast svara på kollegernas frågor om båtresan och kunde konstatera att systemet fungerar mycket bättre än i vintras. I Vasa fick passagerarna redan bruka inglasad landgång, det var ännu inte fallet på vintern. I Umeåänden var det exotiska minnet av fornstora båtresor ännu kvar: ingen landgång i bruk, utan ut via bildäck rakt på piren och vandring mot ingången i själva terminalbyggnaden under bar himmel. Det var dock trevligare i sommarnatt och +17 grader C än senast, i minusgrader och snö i mars. Med andra ord kunde jag påstå att det verkar lovande inför nästa år, Umeås kulturhuvudstadsår 2014, eftersom service och hamnarrangemang, ja själva färjan, nu är allt mer uppiffad för varje gång. I vintras hade de inte ens gardiner i fönstren, vilket redan tillkommit i mars, och ökat mysighetsfaktorn. Före mig har Umeå dock tett sig redan i vintras som en mycket välkomnande stad överlag. Emeritusprofessor Bosse Sundin blev glad, eftersom han drog sig till minnes de långa karavanerna av bilar mot fjällen från Finland från förr, som tyvärr avtog i början av det nya seklet. Nu tycks det vara en återupplivad trend eftersom färjetrafiken kommit igång - fint så.

Efter vårt "fikaseminarium" och utbyte av korta nyheter fick jag bli installerad på en tillfällig arbetsbänk. Jag utnyttjar möjligheten först imorgon, eftersom jag måste tillbaka till login för att läsa all min medsläpade litteratur, som jag bör återlämna till diverse bibliotek senast imorgon. Det är intensivt och idag har jag tankat publik arkeologi, fornminnesplatser och teori kring arkeologihistoria. Egentligen skulle jag ha en hel del att säga om detta, grunda projekt och planera, förstå, men det får bli till en annan dag. Ibland behöver man även samla bakgrund, läsa och lyssna - ofta känns det som om det sällan erbjuds tilläfllen för dylikt, betraktelse. Tid för att läsa är lyx, tid att forska är det också. Jag har litet tid kvar, den skall jag bruka väl.

Intensiv spurt

Veckan har varit arbetsdryg: revidering av artikel, träff och intervju med en informant och nu, tillbaka i Vasa och överfart mot Umeå. Några dagar återstår ännu av mitt gästforskarskap vid USSTE, lån behöver returneras till bibliotek och Västerbottens museum besökas. Vädret är i varje fall helt annorlunda än senast, i mars: då var det svinkall vinter, nu i praktiken solvarm sommar.

Teknik- och vetenskapshistoriska dagarna 2013 - dag 2

Dag två av kongressen här i Umeå inleddes med sessioner och jag valde att gå och lyssna till Sverker Sörlins projektpresentation samt talare, som vill delta i definierandet av vad "environmental humanities" (miljöhumanistiska vetenskaper?) skall gå ut på. Sörlin betonade att det kanske ansetts som om vi varken behöver hiumanister eller religionsvetare, men krigshändelserna på 2000-talet har tvärtom tvingat forskare att ta ställning till fenomen som glabalism, klimatförändring etc. även ur en humanistisk infallsvinkel. Vi har upplevt flera trender: språklig, kulturell, spatial och nu performativ, vilket gjort att vi behövt nya fakulteter och ämneshelheter inom vetenskapen för att undersöka fenomenen. Miljöhumanistiska vetenskaper är arkeologi (!), miljöhistoria, stadsforskning etc. och det har nu även bildats nya tidskrifter för dessa ämnesområden, menade Sörlin.

Efter Sörlins inledande presentation vidtog Nina Wormbs med en mycket god presentation om vår visuella uppfattning om vår planet. Hon ingår även i ett större forskningsprojekt som handlar om remote sensing och uppfattningar om Jorden. Wormbs visade oss den bild vi alla känner till numera, "The Blue Marble" och jämförde med senare visuella representationer av polarisen som krympt under det senaste decenniet. Olika sätt att presentera fenomenet fanns i olika tidningar och det var frapperande att inse att många av dem är rentutav konstverk, snarare än fotografier. I vissa ser man tydligt att bildern är hopmonerade av tiotals satellitbilder, på andra har de behandlas så hårt att de inte egentligen har något med Jorden att göra längre. En av dessa bilder, en sorts pastish på Blue Marble finns faktiskt i varendea iPhone som standard - och how come, det sade hon inte dock, men det ser ju var och en: den visar inte Afrika och Antarkitis utan USA...

Efter Wormbs tog Arne Kaijser över och presenterade svensk energiimport sedan 1870 och vad detta berättar om olika perioder i historien. Kaijser ingår i ett större projekt som dels skall granska nationell resurshantering och även internationella, geopolitiska, perspektiv på ämnet. Något som även bör behandlas, menare Kaijser, är ekonologiska fotavtryck.

Efter Kajser avslutade Sörlin ännu med att gå närmare in på en historisk läsning av det "antropocena", dvs. en granskning av miljörörelsens retorik. Vokabulären och hur den tillkommit med en rad av hot, som blir allt längre, var mycket intressant att få en uppfattning om. Vad är mijöln, och hur har den då definierats? från och 1850-talet har forskarna försökt definiera människans ställning till sin omgivning och det finns även religiösa föreställningar i bakgrunden. Efter andra världskriget har reoriken givit Miljön en rolls om något, som har egna egenskaper. Mycket intressant ioch jag började genast tänka på hur synen på fornlämningar passar in i denna bild.

Dagens key note hölls av Britta Lundgren, som talade om sitt forskningsobjekt: pandemiernas historia. Det var alltså ett exempel på den medicinska vetenskapens och uppfattningarnas historia. Källorna är många: i sitt forskningsprojekt ämnar Lundgren intervjua personal, patienter och skötare för att utreda hur kommunikationen skedde och hur bilden av Svininfluensa egentligen byggdes upp. Det var slående att höra detta föredrag, eftersom frågorna kring vaccinationer etc. ständigt dyker upp. Det var så sent som i måndags i Finland, då det rubricerades om en baby som avlidit av en vaccination. Det konstaterades att Lundgrens expertis i dekonstruktionen av medie- och andra bilder av det hela kommer att vara otroligt viktig. Själv ville hon även framhäva vikten av minnen och upplevelser, främst bland de ofta böórtglömda patienterna.

I den session som följde, där jag själv höll min presentation till sist, ingick även andra mycket intressanta föredrag. Anders Persson från Göteborg presenterade sitt avhandlingsarbete om kriminologins disciplinbildning. Han fokuserade på året 1947 och ett schema som föreslogs på en Nordisk kongress. På 1950-talet blev kriminologin högst viktig även kriminal- och socialpolitriskt, vilket gjorde att ve3tenskpen slutligen defnierade helt annorlunda än vad man först hade tänkt sig. Vi väntar med andra ord på hans synteser om hela historien.

Härefter presenterade johan kärnfelt och Gustav Holmberg från Göteborg respektive Lund sitt historikprojekt om amatörastronomin i Sverige. Det kom väl fram olika typer av amatörastronomer och olika subkulturer, som lät otroligt spännande. det fick mig genast att associera till amatörarkeologerna - har deras historia redan berättats i Finland? Förmodligen, men fenomenet kunde få mer uppmärksamhet och jämföras till andra liknande föreningar i varje fall. Mycket intressant!

Min egen presentation om synen på klosterlämningarna i Kökar gick inte så bra som jag hade tänkt mig, eftersom jag glömt min pdf med bilderna hemma. Det blev dock en givande diskussion och jag fick litet extra kick för att skriva artikeln färdig denna vår, äntligen.

Dagens sista session handlade om forskarbiografier om mer eller mindre synliga gestalter. Anders Lundgren presenterade "en vanlig kemist", professorn Lars Fredrik Svanberg, och gav samtidigt en intressant inblick i den kemiska vetenskapens historia i Sverige. Det fick mig att associera till boken i Finland, som jag inte läst, men bläddrat i. det lönar sig att kanske ta en titt i den igen där hemma.

Helena Ekerholm presenterade härefter sitt postdocprojekt, som handlar om en hushållerska på den zologiska stationen Kristineberg på 1800-talet. Källor till historien är hundratals brev som hon skrev till sin chef och de verkar innehålla synnerligen intressanta uppgifter såväl om henne, hennes liv, som om själva stationens verksamhet. Speciellt intressant blir det att senare få läsa om Ekerholms tolkning av hushållerskans roll och status på stationen.

Följande presentation hölls av Ylva Hasselberg från Uppsala, som skall skriva en ny biografi om den berömda nationalekonomen Eli Heckscher. Hon skulle vilja skiva den som en spegel av samtiden, menade hon, och huvudpersonen verkade otroligt fascinerande, inte minst för sin familjebakgrund och förhållandet till modern. Ja, alltid modern. Med andra ord blev det en nyfiken publik, som ser fram emot denna bok.

Det sista anförandet denna dag hölls av Kristina Espmark, som presenterade resultaten från sin doktorsavhandling, som behandlade kemisten Astrid Cleve von Euler, som överraskande även berörde mig, eftersom hon var sven Stolpes, en berömd Birgitta- och Kristinaforskares och författares, svärmor! Jag tyckte mig även minnas att jag sett namnet någonstans förut... Cleve hade en fascinerande livshistoria och var i likhet med sin svärson även en person som verkar ha gått mot strömmen och modigt hållit vid sina egna teser. Fascinerande! den här berättelsen hoppas jag kunna få läsa!

Det var med andra ord en faktaspäckad, mycket givaden dag. På kvällen bjöds vi på en förträfflig middag på Norrlands Operan och fick hör på vävgrammofon! Och diskutera, diskutera mera!

Kongressen i teknik- och vetenskapshistoria 2013 - dag 1

Idag började kongressen på eftermiddagen med mottagning klockan 16 på det ganska nybyggda Bildmuseet, ett museum för modern konst anslutet till konsthögskolans campus - ett fantastiskt rum! Men på vägen dit tog jag mig också en titt på Umeå stads kyrka. Så fort jag steg in mötte mig ett minne från 1808-1809, nämligen en relik från Dunckers grav. Jag kom inte ihåg att han begravdes i Umeå efter att ha stupat "den 5 juli", men här har han funnits, på något vis i eller vid den forna träkyrkan. Den nya kyrkan är från 1894 och jag fick med mig kyrkans 100-årshistorik från 1994 alldeles gratis - tack. Utanför kyrkan låg sedan även ett monument rest för Duncker, så det blev ett minnesmättat besök minsann, helt oväntat.

Innan kongressen började tog jag mig en titt i utställningarna i Bildmuseet, som varmt välkomnade mig in från kölden, det gjorde stort intryck. Högst uppe visades lettisk konst från Sovjettiden och dekonstruerades dess mytologi. Speciellt tagen blev jag av tavlan "På vakt för freden" från 1960-talet, där en soldat lyssnade med en radarmakkapär, ovanför honom den fria himlen. Radaren ljsu skapade nästan en gloria runt hans huvud. Kusligt och vackert samtidigt, med andra ord. Minst lika stort intryck gjorde de stora fönstren som vetter ut mot Umeå på olika håll - ett Umeå som idag badade i solgult vårljus kölden till trots.

Så det var en fina kulisser för den första dagen av Teknik- och vetenskapsdagarna som nu, 2013, arrangeras här i Umeå. Arrangörsteamet leds av professor Christer Nordlund, som höll några inledande ord. Bland annat berättade han att de inledde planeringen redan 2010 och höll nästan på att arrangera detta redan hösten 2012, men på grund av krockar med annat program, förflyttades kongressen till våren. Fint så! Vicekansler Kjell Johnsson tog till ord därefter och betonade det nya konsthögskolekampuset, Bildmuseet och Umeå 2014 - det snart stundande kulturhuvudstadsårets - betydelse för universitetet, världen. Innan kvällens key note inleddes, dök ett extra program upp. Lars Salvius priset detta år tilldelades professor Sverker Sörlin, som numera arbetar i Stockholm, men vars mångåriga arbete delvis varit stationerat i Umeå. Han tackade och betonade att priset ger honom mer mod och han tror bestämt på humanioras stigande betydelse i samhället. Vackert!

Kvällens key note hölls av gästprofessorn Nancy Langston, från Michigan, som är miljöhistoriker med en bakgrund i ekologisk forskning. Hon talade om sin forskning kring hormonernas historia och hur deras hormonstörande verkan så småningom uppdagats. Hon påpekade hur synen på människan som skild från naturen under 1900-talet varit nästan ödesdiger. Hon sade att forskarna gjorde upp en massa konstgjorda gränser - detta tål naturen, men inte mer - för pesticider etc., fastän inget av detta bevisats säkert. Det var med andra ord en otroligt intressant föreläsning, aktuell i politisk mening, men inte mindre tänkvärd även ifall man gör jämförelser hur denna världsbild at människan på något vis har gränser mellan sin kropp och resten av naturen uppkommit...

Härefter blev vi bjudna på en läcker middag med lax och kunde smått bekanta oss med varandra. Efter middagen var det nämligen ännu dags för filmvisning. Detta ingick i ett projekt inom centet för genderforskning. Redan under början av kvällen visades Tor Lundbergs kortfilmer med politisk och kulturell ton - nämligen om gruvdriftens framfart i Jokkmokksområdet, där de lokala människorna inte fått tillräckligt med röst att säga sin åsikt om det hela. Kvällens film Kiruna - Rymdvägen var en fantastisk djupdykning i hemorten och människans innersta, ens identitet. Liselotte Wajstedts experimentella film gjorde ett enormt intryck - det är så minnen, plats och identitet byggs ihop. Kiruna håller nämligen på att rasa, eftersom gruvan expanderat för mycket, staden måste flytta. 100 år av en plats försvinner, vilket inte lämnar människorna oberörda och inte den som såg filmen, heller! Gruvdrifeten har ju varit aktuell även hemma i Finland, med hela skandalen kring Talvivaara, så detta tema väckte verkligen tankar och åsikter, särskilt eftersom jag varit både i Jokkmokk och Kiruna.

Nytt och gammalt att läsa

Tisdag i Umeå. På bibliotek från morgon till kväll. Arbete med mitt anförande inför konferensen, som börjar på onsdag. Sökte mig genast till sektionen J, arkeologi, och litet historia också i Umeås mysiga stadsbibliotek. Hittade både gammalt och nytt att läsa, fräsha upp kunskaperna en dylik dag, då det är svinkallt ute och jag har inga andra obligationer än att arbeta, helt och hållet. Härligt! Tog med andra ord itu med att plöja igenom Peter Aronssons Historia från 2011 i förhållande till gamle Nietzsche (1998) och det var ett intressant företag att läsa dem sida vid sida...

Hittade även annat intressant, så som en avhandling från Göteborg 2008 jag borde känna till, men bättre sent än aldrig: Anita Synnestvedts Fornlämningsplatsen - Kärleksaffär eller trist historia, samt Fredrik Svanbergs och Katty H. Wahlgrens Publik arkeologi (2007). Ett krasst konstaterande: ifall man endast använder sökord i databaser kan det ibland vara svårt att hitta något nytt, det bästa är att få gå i bibban och göra utgrävningar i hyllorna, så att säga.

Upp mot Umeå

Genom Finland mot Vasa går vägen med tåg. Foursquare tycker jag rest långt, då jag checkar in i Vasa, över 250 miles på en dag! Föga anar appen att jag ännu ämnar ta mig över Kvarken mot Umeå. Under vägen hann jag än en gång läsa den inspirerande boken Pekingmännikan. En historia utan slut av Tore Frängsmyr, vilken jag nämnde i en tidigare epistel. Den lilla boken är ett ypperligt exempel på esseistisk popularisering av vetenskapshistoria. Något liknande skulle jag önska jag fick till stånd en dag - förhoppningsvis inom en ganska snar framtid. Frängsmyr är en etablerad forskare, så han kryddar texten här och där med mycket personliga reflektioner om hur han tagit sig in på ämnet, rentav mött en av huvudpersonerna som ung. Jag vill inte nödvängidtvis göra liknande val annat än i förordet, men i övrigt är stilen sådan som jag tycker är lättläst, flytande och ändå vittnar om stor bildning och insyn i ämnet. Här handlar det om de svenska paleontologernas gärning gällande upptäckten av den s.k. Pekingmänniskan, dvs. ett antal Homo erectus-individer påträffade i utgrävningar nära Peking under mellankrigstiden. Boken är mycket väl upplagd, så att det först på slutet framkommer egentlige hur fuynden placerats i människans stamträd - forskarna hade ju inte facit på hand, utan stod kanske inför upptäckterna av nya arter av människa, kanske inte. Frängsmyr ger även upprättelse till en svensk-österrikisk forskare, doktor Zdansky, som inte fått tillräckligt erkännande i allmänna verk om temat ute i världen. Här ser vi hur kolleger kan framhäva sig själva tilld enmån att andra faller ur historien, så att säga. Överlag är det en mycket spännande berättelse som målas upp: endast tre tänder av fynden består, i Uppsala, eftersom de många andra fynden försvann under andra världskriget. De försvunna fynden har till och med gett upphov till ett par romaner som skrivits som detektivgåtor, skriver Frängsmyr, vilket inte förvånar. En av forskarnas försvunna anteckningar fick till och med mig att fantisera om vad de kunde ha innehållit och varför de försvann... Frängsmyr skriver skickligt litet av en detektivgåta själv, men fokus är ständigt på de fascinerande forskarna och deras trapatser. För länge sedan, på 1990-talet, läste jag Zetterbergs Jüri Vilmisn kuolema, om den estniske politikern som mötte sin bane under händelserna 1918 i Finland, men slutet på boken kändes platt. Frängsmyr har ett bättre skrivet slut, kanske en historia, som då påpekar att den inte ännu är slut - att nya fynd om de tidiga människoarterna görs ännu idag.

Isen skrapade mot fören och vi tog iland en halv timme försenade. Slutligen var vi i Umeå centrum strax före midnatt. Jag hann dock även återuppta läsande av Umeåforskarnas och kollegernas bok Topos, som jag nämnde tidigare här. Den består även av populärt skrivna essäer, som kan och bör fungera som inspirationskällor för mig. Jag har tagit till mig av det äldsta av råd: ifall du inte är förmögen att skriva själv just nu, läs!

Om STF på STF

Fjärde dagen i Umeå lider mot sitt slut, det är dags att bryta upp för denna gång. Idag har jag läst Fataburen, Nordiska museets årsbok från år 2011 med temat Landskapsspejare, där fokus var på fotograferingen av landskap, och synen på landskap överlag. Boken var mycket givande, men de intressantaste inläggen för mig var skrivna av Charlotte Ahnlund Berg som är museipedagog på Skansen och professor Sverker Sörlin från Stockholm. Ahnlund Berg skrev om “Landskapande” då man skapar ett friluftsmuseum som Skansen med alla dess miljöer och hur man restaurerar eller ändrar på dem. Sörlins inlägg behandlade fotograferingen av landskap och särskilt Svenska Turistföreningens (gr. 1885) årsböcker, som redan 1886 pryddes av fotografier. Teknologin var besvärlig fram till mellanskrigstidens lättare kameror, men verkligt mod och flit lades ner på fotografier av Sveriges landskap, som inte är ett, utan flera, argumenterar Sörlin. Under 1920-talet kom de futuristiska bilderna med vyer uppifrån och snart flygfotograferingen. Sörlin påstår dock att ytterst litet ännu forskats kring naturvetarnas och arkeologernas landskapsfotografering, t.ex. har denna aspekt inte granskats av t.ex. Sigurd Curman foton.
Det var ett roligt sammanträffande att läsa om STF:s fotografering av landskapet i STF:s vandrarhem i Umeå invid V. Esplanaden, alltså i själva stadskärnan. Det var ett gemytligt vandrarhem, som även var mån om sin historia. I väggaffischer med gamla STF-motiv uppmanas resenären värna om naturen och komma ihåg att städa efter sig, sortera sitt skräp etc. I köket fick man laga mat och äta på STF:s alldeles charmerande porslin från Gustavsbergs. Kanske 40-tal? Stort!

Hälsningar från diskussionen om topos

Som en avslutning på dagen på campus i Umeå besökte jag universitetsbibliotekets magasin. Det liknar mycket det vi hade förr i Studentbibban (ja, en gång till och med i Domus academica, för den som minns det glada 90-talet...), med lågt till tak. Rullhyllor (elektriska), gamla band bland nya. Det nya i Helsingfors har jag inte sett. självbetjäning. Och öppettider till 22 (må-to)! Jag lånade genast några böcker, varav en presenterades vid ett seminarium i museologi idag: Att ställa ut kultur - värd att bekanta sig med. Men, för att återgå till vad allt som hänt idag, börjar jag från början, med imorse.
Idag hade jag sovit på alla intryck från igår och börjar få en starkare känsla också för Humanisthusets topografi. Jag känner mig med andra ord inte längre lika bortkommen som vore jag i biblioteket i Rosens namn, där Lindalhallen tornar upp sig utanför som en kyrkobyggnad. Det är ju där biblioteket ligger, förresten. Och det hann jag också besöka redan igår egentligen, liksom stadsbiblioteket. Nu är jag alltså försedd med kort (nycklar?) till källor av kunskap även här.
Men min dag idag började egentligen med ett seminarium, som anordnas av VTM-gruppen, skulle idag handla om familjen och forskning, men det blev tyvärr avbokat. Istället gavs jag en möjlighet att utnyttja seminarierummet åt att få presentera min egen forskning på basis av min reviderade plan inför gruppen. Spännande, att få uppträda så fort efter min ankomst, men även tacksamt - jag fick genast värdefulla tips och god diskussion kring mitt tema om klosterforskningen, topofili och arkeologibruk och förhållandet mellan Sverige och Finland.
Nordlund förlänade mig vänligen igår en rad av hans verk, däribland en essäsamling, Topos. Esser om tänkvärda platser och platsbundna tankar (Carlssons 2006), som jag hittills känt till, men inte läst (fotnot: definitionen av en klassiker enligt Mark Twain eller vem det nu var: "boken som alla vet, men ingen läst", eller hur det nu gick...?). Boken är gjord av främst forskare i Umeå, som varit elever till den berömde Sverker Sörlin, och redigerad av Nordlund och professor Erland Mårald, som jag nu även fått träffa. Man bör notera att detta verk utkom samma år som Finska litteratursällskapets antologi Paikka (Plats), som jag redan använt mig av, där artiklar av bland annat Yi-Fu Tuan (som skrev om "topofili" redan för decennier sedan) ingår. I förordet till Topos talar också redaktörerna om en "spatial turn", vilket jag även mött i t.ex. antologin utgiven på europeiskt håll, Power and Culture, som jag recenserat i Ennen ja nyt. Min avhandling var ju även ett uttryck för denna forskningsriktning och nu är jag då här, mitt ibland Umeåforskarna och blir delaktig i deras sakkunskap på området. Därför vill jag ägna några ord också åt boken från 2006, men senare.
Efter en lunch med god diskussion - tack Christer! - kring publicering av artiklar och arrangemang kring konferenser, rusade jag mot museologernas seminarium. Upp för en vinglig spiraltrappa och till ett rum, där jag mötte Kerstin Smeds, som doktororerade om världsutställningarna och Finland år 1996 vid Helsingfors universitet för Matti Klinge (även min lärofader), som presenterade en ny doktorand, Eva-Lena Bergström från Nationalmuseum i Stockholm. Hennes avhandling skall handla om hennes arbetsgivare och dess historia, som snart har jubileum, år 2016. För tillfället är utställningen stängd och de bygger om, så det är ett bra tillfälle att reflektera över det som gått. Det har skrivits en del om museet, av Per Sjöström och Peter Widén, men nu kunde alternativa infallsvinklar lyftas fram, t.ex. gender och plats. Mycket intressant och en verkligen givande diskussion! Självfallet hoppas jag kunna hålla kontakt med museologerna här och kanske det vore dags för en gemensam workshop i Helsingfors? Det skulle verkligen behövas. Här i Umeå befinner ju sig många intressanta forskare och lektorer, bl.a. Torkel Molin och Richard Pettersson, som ju skrivit mycket om kultuarvet och RAÄ, Sigurd Curman etc. Det lär ju även bli dags för Museiverkets historia, så kanske det skulle finnas belägg för ett samarbete? Vem vet!
Museologerna bjöd mig vänligen på fastlagsbulle dagen till ära, dessutom! Men framför allt var det fint att äntligen personligen träffa en person jag hört så mycket om och vars avhandling är något av en milstolpe i analysen av nationsbygget på 1800-talet: Kerstim Smeds. Det blev som en andra välkomstdag för min del, tack igen!

Första dagen i Björkarnas stad

Mitt liv som postdoc med finansiering inleddes redan våren 2011, då jag började med min nuvarande forskning som berör arkeologihistoria och arkeologibruk, säsrkilt den finländska klosterforskningen och tangerande ting. Jag har redan kommit ett stycke på väg och publicerat litet, men även andra projekt som varit viktiga att avsluta har fått min tid. Nu ville jag dock slå riktigt slag i saken och utnyttja min status som forskare finansierad av Niilo Helanderin säätiö, och lägga i en högre växel.
Med hjälp av en vänlig inbjudan från Umeå universitet, Institutionen för idé- och samhällsstudier, och tack vare min opponent för avhandlingen, professor Christer Nordlund, kunde jag ägna vårterminen 2013 till samarbete och utbyte med forskargruppen han leder, för Vetenskaps-, teknik- och miljöstudier.
Jag anlände alltså igår med båt från Vasa och insåg vissa faktum: det lönar sig att ha litet cash, eftersom det går behändigast att betala bussen från hamnen till Umeå centrum på det viset. Vägen är mycket lång. Tur att det finns taxin också. Trafiken i staden verkar löpa fint: bussarna var lätta att ta direkt från Vasaplan till Campuset. Mina första intryck av min första dag är följande: det är mycket spännande att vara här, redan nu har jag träffat många kolleger och fått se mig omkring på campus. Campuset, som ligger närmare centrum än vad jag först trodde, är enhetligt och litet besvärligt är det att orientera sig i byggnaderna, rättare sagt detta komplex för Humaniora, men det skall väl gå bättre imorgon. Ett besök i Universitetsbiblioteket gjorde mig smidigt och snabbt till en lycklig innehavarare av ett nytt bibliotekskort och samtidigt fick jag mig en promenad i området, som är stort och tättsått med monumentalkonst. Det här verkar vara Norra Sveriges bultade universitetshjärta, med ståtliga byggnader och aktiva studeranden, forskare och lärare.
Ännu ikväll skall jag ta mig en titt på stadsbiblioteket och dess utbud. Nordlund har vänligen informerat mig om diverse program under veckan, olika seminarier och föredrag, vilka jag kommer att frekventera efter bästa förmåga. Och björkar har jag även sett, de vajar glatt i snöstormen och hälsar mig välkommen. Tack!