Besök i arkiv och kyrka

Sommaren är kort, javisst: speciellt då fokus är på barnen som har ledigt. Ibland hinner en forskare ändå göra några nedslag i sin (försenade) forskning också. Che va piano, va lontano, eller hur var det nu? Skynda långsamt - och hoppas att det ändå går framåt litet grann. Med andra ord, min artikel om Kökar har nu äntligen fått litet fart, eftersom jag fick möjlighet att se fynden från utgrävningarna under mellankrigstiden. Forskaren Jouni Kuurne såg vänligen till att beställa fram de efterlängtade föremålen och forskaren Anu Norola hade inte sommarlov utan var vänligen till min hjälp för att visa mig dem idag i Museiverkets centrallager i Orimattila. Familjen såg samtidigt sin chans att åka på en liten tur ut i skog och mark - mannen och barnen plockade blåbär och var ute medan jag fotograferade de fina föremålen. Det tog en stund, men då var det äntligen gjort. Det har varit som en propp i processen att jag inte sett dem och det har känts svårt att finslipa texten på grund av detta - få se om jag får det gjort nu, bättre sent än aldrig!

På hemvägen tog vi tillfället i akt och besökte en av de medeltida kyrkorna i trakten, Hollola Sankt Marie, som i likhet med så många kyrkor sommartid hänvisar sig vara en "vägkyrka". Mikko har under flera års tid uppskattat detta trevliga kulturutbud i form av "vägkyrklighet" och han får sina önskningar ofta uppfyllda att besöka kyrkorna, tack vare mitt särskilda intresse för medeltiden och medeltidsbruket. Det faktum som driver oss till besöken är även att man ofta måste betala dyra upphovsrättsliga pengar för bildbruk, vilket kan kringgås om man själv fotograferar helgonbilderna, som ju tillhör församlingarna och kyrkans medlemmar (finländarna/oss?). De är kulturarv och en betydande bit historia, samtidigt samtid. Därför var det glädjande att se att en guide fanns på plats, som vid vårt besök just höll på med att förklara viktiga saker om medeltiden för några andra besökare - finemang! Hollola har även satsat på en otroligt fin virtuell tur om någon av er vill se kyrkan, men inte kan ta sig dit: kolla här! En liknande modell hade jag velat göra för Finlands nationalsmuseums kyrkosal redan 2008, men då sades det att det inte var möjligt - tekniken utvecklas, tack och lov. Glad sommar, kom ihåg att besöka våra vackra kyrkor!

Kongressen i teknik- och vetenskapshistoria 2013 - dag 1

Idag började kongressen på eftermiddagen med mottagning klockan 16 på det ganska nybyggda Bildmuseet, ett museum för modern konst anslutet till konsthögskolans campus - ett fantastiskt rum! Men på vägen dit tog jag mig också en titt på Umeå stads kyrka. Så fort jag steg in mötte mig ett minne från 1808-1809, nämligen en relik från Dunckers grav. Jag kom inte ihåg att han begravdes i Umeå efter att ha stupat "den 5 juli", men här har han funnits, på något vis i eller vid den forna träkyrkan. Den nya kyrkan är från 1894 och jag fick med mig kyrkans 100-årshistorik från 1994 alldeles gratis - tack. Utanför kyrkan låg sedan även ett monument rest för Duncker, så det blev ett minnesmättat besök minsann, helt oväntat.

Innan kongressen började tog jag mig en titt i utställningarna i Bildmuseet, som varmt välkomnade mig in från kölden, det gjorde stort intryck. Högst uppe visades lettisk konst från Sovjettiden och dekonstruerades dess mytologi. Speciellt tagen blev jag av tavlan "På vakt för freden" från 1960-talet, där en soldat lyssnade med en radarmakkapär, ovanför honom den fria himlen. Radaren ljsu skapade nästan en gloria runt hans huvud. Kusligt och vackert samtidigt, med andra ord. Minst lika stort intryck gjorde de stora fönstren som vetter ut mot Umeå på olika håll - ett Umeå som idag badade i solgult vårljus kölden till trots.

Så det var en fina kulisser för den första dagen av Teknik- och vetenskapsdagarna som nu, 2013, arrangeras här i Umeå. Arrangörsteamet leds av professor Christer Nordlund, som höll några inledande ord. Bland annat berättade han att de inledde planeringen redan 2010 och höll nästan på att arrangera detta redan hösten 2012, men på grund av krockar med annat program, förflyttades kongressen till våren. Fint så! Vicekansler Kjell Johnsson tog till ord därefter och betonade det nya konsthögskolekampuset, Bildmuseet och Umeå 2014 - det snart stundande kulturhuvudstadsårets - betydelse för universitetet, världen. Innan kvällens key note inleddes, dök ett extra program upp. Lars Salvius priset detta år tilldelades professor Sverker Sörlin, som numera arbetar i Stockholm, men vars mångåriga arbete delvis varit stationerat i Umeå. Han tackade och betonade att priset ger honom mer mod och han tror bestämt på humanioras stigande betydelse i samhället. Vackert!

Kvällens key note hölls av gästprofessorn Nancy Langston, från Michigan, som är miljöhistoriker med en bakgrund i ekologisk forskning. Hon talade om sin forskning kring hormonernas historia och hur deras hormonstörande verkan så småningom uppdagats. Hon påpekade hur synen på människan som skild från naturen under 1900-talet varit nästan ödesdiger. Hon sade att forskarna gjorde upp en massa konstgjorda gränser - detta tål naturen, men inte mer - för pesticider etc., fastän inget av detta bevisats säkert. Det var med andra ord en otroligt intressant föreläsning, aktuell i politisk mening, men inte mindre tänkvärd även ifall man gör jämförelser hur denna världsbild at människan på något vis har gränser mellan sin kropp och resten av naturen uppkommit...

Härefter blev vi bjudna på en läcker middag med lax och kunde smått bekanta oss med varandra. Efter middagen var det nämligen ännu dags för filmvisning. Detta ingick i ett projekt inom centet för genderforskning. Redan under början av kvällen visades Tor Lundbergs kortfilmer med politisk och kulturell ton - nämligen om gruvdriftens framfart i Jokkmokksområdet, där de lokala människorna inte fått tillräckligt med röst att säga sin åsikt om det hela. Kvällens film Kiruna - Rymdvägen var en fantastisk djupdykning i hemorten och människans innersta, ens identitet. Liselotte Wajstedts experimentella film gjorde ett enormt intryck - det är så minnen, plats och identitet byggs ihop. Kiruna håller nämligen på att rasa, eftersom gruvan expanderat för mycket, staden måste flytta. 100 år av en plats försvinner, vilket inte lämnar människorna oberörda och inte den som såg filmen, heller! Gruvdrifeten har ju varit aktuell även hemma i Finland, med hela skandalen kring Talvivaara, så detta tema väckte verkligen tankar och åsikter, särskilt eftersom jag varit både i Jokkmokk och Kiruna.