Hänt i december: Umeå och Birgitta

Innan året avslutas och min postdoctid närmar sig sitt slut, återvände jag ännu en gång till Umeå för att presentera den forskning jag gjort i år för VTM-gruppen (eller USSTE på engelska) vid Umeå universitet, där jag varit inkopplad sedan i vårvintras. Som ett sorts avsked höll jag en föresläning om klosterforskarnas i Finland internationella nätverk (i praktiken Sverige och Estland) på självaste Finlands självständighetsdag, som ju är en ledig dag hos oss - mitt jobb som tf. arkivarie led med andra ord inte nämnvärt av min resa till Sverige. Denna gång följde hela familjen med för att se vad det där Umeå egentligen är, dit mamma reste titt och tätt i våras. Vi stannade på hotell Scandic i Umeå, och eftersom vi var här med bil var det lätt att röra sig i staden. Mattan i hotellet var synnerligen intressant för en som förstår sig på lieux de mémoire och turism (se bilden ovan): Sverige, viktiga orter, symboler anknutna till dem, fornminnen och allt förbundet från Skåne till Lappland med vägar. Det kunde skrivas en hel artikel om denna matta...

Finlands flagga vajade med EU:s och Sveriges utanför Umeå stadshus på Finlands självständighetsdag 6.12.2013.

Det var dock ett sorgligt budskap som nådde mig inför min resa: emeritusprofessor Bosse Sundin hade gått bort. Han var ju alltjämnt aktiv som forskare och ett stort stöd för de yngre generationerna, eftersom han frekventerade universitetet och alltsomoftast satt med på fikastunderna - då fick jag även bli bekant med honom. Ändå orkade många kolleger och vänner komma och lyssna på mitt föredrag, trots de sorgliga nyheterna, det är jag tacksam för. Det var även fantastiskt fint att få stifta bekantskap med hela gruppen och dess verksamhet överlag i år, och delta i seminarier och diskussioner. Jag hoppas även andra finländare vågar ta sig till Umeå och VTM - det var en givande upplevelse, åtminstone för mig. Nästa år vankas kulturhuvudstadsår för staden, och antagligen kommer jag hit minst än en gång - så pass mycket trevligt program utlovas, inklusive intressanta utställningar på Västerbottens museum, som nu ännu var ganska tyst vid vårt besök, eftersom de rustar inför 2014.

Roger Andersson från Stockholm berättar om sitt birgittinska projekt.

Men snart var det dags för temat för min evighetsforskning igen: Birgitta och birgittinerna. Under ett års tid har jag planerat ett seminarium och böcker om birgittinerna och Finland tillsammans med mina forskarkolleger och vänner här i Finland. I samarbete med Finska kyrkohistoriska samfundet arrangerade vi så äntligen ett endagsseminarium finansierat av Otto A. Malms donationsfond och Letterstedtska föreningen samt Nådendals museum/stad. Vi knöt även an till Nådendals 570-årsjubileum som inföll i år. Seminariet var gratis för publiken och vi kunde vara mycket nöjda, när hela salen 505 på Vetenskapernas hus i Helsingfors var välfylld, med ett femtiotal åhörare trots julstressen (datumet var nämligen 17.12). Seminariet inleddes med hälsningar av arrangörerna och sedan med våra utländska stjärnor: docenterna Roger Anderssons och Claes Gejrots anföranden om sina pågående projekt och intresseområden.

Jesse Keskiaho beskriver de olika skrivarnas handstilar och hur samma händer kan kännas igen i olika texter.

Efter lunchen fick vi höra unga finländska forskare, som specialiserat sig på olika aspekter rörande birgittinerna i Finland. Vi kunde vara mycket stolta över den tvärvetenskapliga variation seminariet kunde erbjuda: doktor Jesse Keskiaho presenterade några fragment rörande birgittinernas skrivare i Finland, doktorand Ville Walta talade om Nådendals arkiv - mycket intressant för den som är intresserad av arkivering må jag säga! Doktorand Mikko Kauko presenterade därefter handskrifte A49, som just nu håller på att bli översatt till finska från fornsvenskan.

Efter kaffepausen vidtog docent Päivi salmesvuori, som talade om varför Birgitta överlag ville grunda en ny orden. Därefter fick vi höra skön sång, eftersom doktor Hilkka-Liisa Vuori presenterade nunnornas sång, Cantus sororum, som var temat för hennes avhandling år 2011. Som musiker sjöng hon även delar av de källor, hon presenterade. Det var med andäktig tystnad publiken hänfört lyssnade till ett exraordinärt föredrag. Efter detta fick vi se bilder av konstverk, då doktor Elina Räsänen presenterade träskulpturerna i Nådendals kyrka och dryftade deras ursprung och förlagor. Det var med alla sinnen man deltog i denna session, med andra ord.

Hilkka-Liisa Vuori sjunger och berättar om systrarnas tidebön under medeltiden.

Dagen avslutade med föredrag av docent Kari Uotila som i åratal grävt ut i både kyrkan och intill den i Nådendal. Hans resultat av utgrävningarna var mycket informativa att lyssna till och vi får väl se vad mera vi ännu i framtiden kan få ut av det myller av fynd som han under årens lopp påträffat och all den info han samlat in, senast dondrokronologiska dateringar. Härefter presenterade professor Markus Hiekkanen några tankar kring Nådendals kyrkas historia och ifrågasatte en del äldre tolkningsmodeller av byggandet. Slutligen talade jag om mitt forskningsämne kring historiebruket i Nådendal under modern tid och framförde en ny aspekt som inte tidigare behandlats nämnvärt, dvs. en konstnärshem med Birgittabilder i Nådendal. Mer om detta följer dock senare i samarbete med Nådendals museum, har vi kommit överens - väl så!

Kari Uotila från Åbo berättar om resultaten från åratal av arkeologisk verksamhet i Nådendal. Ville Walta lyssnar.

Kommer det att bli en ny Birgittabok om Finland - kanske det: i samarbete med Nådendals museum och Finska kyrkohistoriska samfundet - det är alltså bara att kavla upp ärmarna för mig. I varje fall var seminariet lyckat och det var underbart att få samlas igen och diskutera om detta. Birgitta hypade ganska hårt 2003 och det är synd att det nu känns som ett förelegat ämne för många - förhoppningsvis kunde vi på seminariet komma till en annan slutsats: Birgitta är för viktig för att glömmas bort, bara för att inga jubileer nu arrangeras och påkostas. Det dök dock upp en tanke på seminariet om ett annat jubileum, som faktiskt infaller nästa år, dvs. salige biskop Hemmings. Han skrinlade nämligen 1514. Docent Osmo Pekonen föreslog att detta borde uppmärksammas - vi får väl se vad det nya året för med sig! Det är alltså inte ett avsked jag gör, då denna blogg om ett liv från en postdoctid avslutas - utan med tanke och blick inriktade på framtiden, framtida forskningsämnen och framtida aktivitet som forskare. Tack för mig och välkommen 2014!

Bokmässa i Helsingfors och ljus i Nådendal

Det är skönt ibland när en lugn stund för reflektion infinner sig – jag tackar tåget från och till Åbo, än en gång. Först och främst får man undan några smärre uppdrag som legat på hög och å andra sidan har man tid att fundera över vad som senast skett. Jag har nämligen fått en arbetsplats, ett vikariat för ett år vid Pojo lokalhistoriska arkiv, och jag ser verkligen fram emot att få börja arbeta där. Är det inte meningen med postdoc-tiden överlag, att finna sin plats? Ofta brukar ju något universitet avses, men jag har hela tiden längtat ut på en mer världslig bana, till museer eller arkiv, närmare publiken. Det verkar som en mångsidig och trevlig arbetsplats och det ligger alldeles bildskönt i hjärtat av den historiska bruksmiljön i Fiskars, inte långt från mina föräldrars kära landställe i Karis Kudiby. Trakterna är därför välbekanta för mig och pendlandet välkommet – jag är morgonpigg och utnyttjar gärna resor för – ja, reflektion, om inte annat.

Det händer i varje fall även mycket just nu – vårt juliga Birgittaseminarium närmar sig med stormsteg: mer info snart, snart – och just nu pågår intressanta saker både när och fjärran. Igår besökte jag Helsingfors bokmässa, som är öppen till söndag 27.10 – rekommenderas varmt! Som förr är de svenskspråkiga avdelningarna synligt med och aktiva kolleger och glada författare delar med sig av sitt kunnande. Igår hade jag spetsat mig på att få höra professor Bo Lönnqvist på Tottiscenen tala om sin splitternya bok, som samtidigt lanserades, nämligen hans biografi om historikern Alma Söderhjelm, utgiven av Svenska Folkskolans Vänner. Lönnqvist berättade uttrycksfullt om projektet och om Almas fascinerande person och hur han velat revidera en del uppfattningar om henne – det lät litterärt och spännande. Jag måste genast inhandla boken till ett billigt pris av bokseriens redaktör, Rabbe Sandelin på SFV. Det låter spännande att planerna är att bokserien skall bli lång – vilken person avhandlas måhända därnäst? I varje fall har jag redan hunnit börja läsa Lönnqvists bok om Alma Söderhjelm och den är medryckande och djuplodande på ett sätt som gör det svårt för en att avbryta läsningen. Man vill liksom veta genast “vad hör hit”, “vad hände sen” och “vad mera kunde Alma då ha för sig”... Åtminstone början är förträfflig. Det lönar sig även att ta en sväng på bokmässan förbi tidskrifternas avdelning där jag i torsdags åtminstone gladdes av doktor Charlotta af Hällström-Reijonen, som är redaktör för Språkbruk – norpa åt er ett av de förträfflig numren av tidskriften som nu delas ut, det lönar sig! I nr 1/2013 skriver Mikko Kauko om Jöns Budde – bara för att nämna att man aldrig vet var man hittar ypperlig info om vad man helst vill veta. Kaféet intill de svenska avdelningarna är dock onödigt dyrt och dåligt – det kan du glatt skippa.

Idag var det dags att sända iväg de sista handlingarna för min examen i kulturturism till juryn. Spännande – jag måste antagligen berätta mer nästa vecka, eftersom evalueringen sker då. Sedan styrde jag iväg mot Åbotåget och bussen till Nådendal, “min ungdoms drömmars gyllene stad”. Nådendal firar 570-årsjubileum i år och detta veckoslut är det ett digert och konstnärligt program på gång i staden, som det lönar sig att stifta bekantskap med: Lux gratie. Arrangörerna, bl.a. staden och museet, bjöd vänligen in mig att hålla föredrag om synen på Birgitta och klostret, ett tema anknutet till min avhandling från 2010. Än en gång var det trevligt att få dyka tillbaka in i det jag forskat i under det senaste decenniet och lägga fram detta för en drygt tjugohövdad, engagerad publik. Nådendals museum är ett dynamiskt museum, litet men naggande gott och mycket aktiv engagerat i att lyfta fram stadens historia. Museet är även med i de kommande seminariearrangemangen i Helsingfors 17.12. Lägg det på minnet – snart hör ni mer!

Brevseminarium i Helsingfors

Idag deltog jag i ett seminarium kring historiska brev, arrangerat vid Helsingfors universitet. Programmet kan ses här: http://blogs.helsinki.fi/brevkonst och det var en mycket givande dag i en solig stad.
Dagen inleddes med presentationer av doktoranderna Timo Lipponen (Tammerfors) och Anu Muhonen (Stockholm), som presenterade brev som källor till teaterhistoria respektive släkthistoria. Docent Kirsti Salmi-Niklander talade därefter om arbetarpoeten Kasperi Tanttus brev - hans livsöde i sig är gripande, eftersom han arkebuserades av se röda 1918.

Efter kaffepausen presenterade filologerna olika vetenskapshistoriska projekt: prof. H. K. Riikonen inledde allmänt om filologernas internationella nätverk under mellankrigstiden, varefter doc. Enrico Garavalli vidtog om filologen Giulio Bertonis brev till de finländska forskarna, särskilt A Långfors och Oiva Tallgren, senare Tuulio. Doc. Doris Wagner talade om sitt pågående projekt att editera prof Emil Öhmanns brev till och från tyskar. Många intressanta problem med editering kunde därmed diskuteras. Före lunchen berättade ännu doktoranden Elina Pallasvirta om din forskning kring filologernas brev och kontakter till USA på 1900-talet. Jag kom genast att relatera till Timo Salminen, docent i arkeologihistoria, som har ett klart manus om samma tema, men då arkeologer och deras kontakt både mot öst och väst.

Efter lunchen handlade det om brev och känslor. Sabine Kraenker talade om moderna franska brev, som handlar om att sluta ett förhållande. Elina Heikkilä däremot beskrev ett brev från 1924, som var en uppsägning. Brevet kunde ses spegla ett antal saker i tiden och förhållandet mellan chef och 'fröken' med mera. Samu Niskanens föredrag handlade om vänskap uttryckt i brev långt tidigare, dvs. ur S:t Anselm samlingar. Han har tidigare berört temat i sin avhandling och har hållit på med att editera breven.
Den sista sessionen inleddes även filologiskt med Kirsi Keravuoris anförande om familjebrev som källor till skärgårdssamhället på 1800-talet. Breven kunde ses som s k egodokument - en term jag definitivt även bör kolla upp. Följande föredrag hölls av två forskare vid HU: Taru Nordlund och Ritva Pallaskallio, som talade delvis om landsbygdsbrev som sändes med nyheter till pressen och delvis om emigrantbrev. Fokus var på konventioner kring olika genren av texter. Som sista föredrag berättade jag själv om K A Bomanssons och R Hausens brevsamlingar, som innehåller beskrivningar av tidiga utgrävningar och fältmetoder, dvs tangerade arkeologihistoria.

Det var med andra ord ett omväxlande seminarium och givande på många vis. Nästa datum är även redan bokat, i november - det är fint att det fortsätter. Sällan har idehistoriker chans att utbyta idéer med filologer, men detta med brevforskning verkar vara ett fruktbart forum!