onsdag 13 november 2013

Lyckade nedslag i historien om “de andra” att dryftas idag

Vieras, outo, vihollinen. Toiseus antiikista uuden ajan alkuun. Historiallinen arkisto 137. Toim. Marja­Leena Hänninen. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura: Helsinki 2013. ISBN 978­952­222­437­8. 458 s.

Historia är politik och det är därför mycket viktigt att historiker gör ansträngningar för att lyfta fram sådana teman ur det förgångna som även diskuteras i samtiden. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura har skridit till verket och publicerat ett digert, men lättläst verk om synen på människor i olika samhällens och tiders marginaler: minoriteter eller udda personligheter – “de andra”. Lättläst betyder inte lättsmält, eftersom verket består av många artiklar 19 artiklar samt ett förord, men konceptet fungerar bra ifall man ser artiklarna som skilda kapitel, fallstudier som behandlar det övergripande temat. Avsikten med boken presenteras av redaktören, docent Marja-­Leena Hänninen, och här motiveras även form och funktion för verket. I 2000-­talets värld är det många fenomen som har en mycket lång historia – ända tillbaka till antiken, kulturerna kring Medelhavet och det medeltida och förmoderna Europa. “De andra” är en social och idéell konstruktion, inte ett faktum. Artiklarna närmar sig därför temat främst ur en idé­ eller socialhistorisk infallsvinkel. I olika motsättningar finns fästpunkter att dekonstruera eller beskriva: vem anses vara “de andra” och inte tillhöra “oss”, i olika tid och rum? De ledande finländska forskarna inom antikens och det förmoderna Europas historia vill ge oss något att bita i.

 

Verket är indelat i fem större teman: evigt den andra; bilden av fienden; de som har en annan tro; kön, sexualitet och människokroppen samt främlingarna ibland oss. Docent Tua Korhonens artikel inleder själva verket med tankar före tideräkningens början i Grekland kring skillnaden mellan människa och djur. En stereotyp bild av djur framhäver endast de till synes djuriska eller mest lättfattliga dragen. Djuren i bland annat fablerna blir därför mycket förenklade, t.ex. lömska rävar. Djuren blev de andra även genom sin osynlighet – man reflekterade inte över hur offerdjuren ställer sig till sitt offer – men en viss variation förekommer: delfinen som leker i vattnet kunde också mötas med empati och bli en metafor för ett positivt mänskligt identitetsbygge.

Bilden av fienden är ett annat intressant och mer övergripande tema för några artiklar. Marja­-Leena Hänninens artikel om Hannibal är verkligen full av intressanta uppgifter såväl rörande den store härföraren och Roms fiende, som gällande bruket av hans gestalt som en sorts ädel fiende med vars hjälp Rom per se definieras. Myten om Hannibals storhet, som dock besegrades, var så viktig att han stod som staty i staden: han var den enda fienden som kastat sitt spjut innanför murarna. Hannibal blir därför en sorts spegel av den romerska identiteten: den ädla fienden polerade reflektionen ytterligare, betonar Hänninen. I Päivi Kuosmanens artikel behandlas ett liknande tema: romarnas syn på hunnerna. Källorna till ämnet är elitens texter från 370-­500­talet, som brukade hunnerna för att betona drag som ansågs goda  hos de egna folket: romarnas lugna och stabila karaktär ställdes emot barbarernas, hunnernas, bärsärkagång och vildhet. Författarna utnyttjade tidigare författares barbarskildringar såväl för att skapa en kontinuitet i litteraturen, som för att framhäva hunnerna som något markant icke­romerskt. Kuosmanen frågar sig därför slutligen om författarna inte enbart ville framhäva sin egen bildning framom att ge verkliga beskrivningar av hunnerna som hot mot Rom. Detsamma behandlar Antti Lampinen i sin artikel om författaren Ammianus Marcellinus bild av gallerna under senantikens tid. Det är uppenbart att författaren främst hänvisar till tidigare källor, så som Caesar, i hopp om att skapa en eftersträvansvärd kontinuitet i beskrivningarna av “de andra”, men Ammianus verkade även ha egna erfarenheter, vilket lett till vissa positiva omdömen: gallerna var exempelvis “förhållandevis renliga”. På grund av stereotypierna är beskrivningarna av “de andra” inte användbara för att förstå objektet, men nog för att dekonstruera den tid, det rum och de människor som skapat stereotypierna.

Religiösa minoriteter har även fått lida för att utsättas för stigman av “främmande”. I Marika Rauhalas text behandlas Kybelekulten i Grekland, som främst beaktades som en svärmande kult och därför farlig kult, som lockade kvinnorna. Grekerna var mycket öppna för nya intryck av det gudomliga, men kulten av Kybele sågs som främmande på grund av behovet att överlag bygga upp sin egen identitet som en motsats till någon annan. Kybelekulten var farlig på grund av sin gränsöverskridande karaktär: de svärmiska ritualerna sprängde gränser mellan män och kvinnor, medborgare och ickemedborgare osv. Samma mekanismer ses även i synen på och definitionen av “hedningarna” under senantiken, vilket Maija-­Stiina Kahlos behandlar i sin artikel, som granskar kristna författares behov av att skapa sin egen identitet genom att göra en boskillnad mot ickekristna grupper. Kahlos gör en mycket intressant begreppshistorisk utredning om själva begreppet “hedning”, vilket är mycket tacksamt. Genom att skapa begrepp definieras “den andra”, och så måste en del negationer och stereotypier tillkomma, som i detta fall t. ex. att hedningarna har en svagare moral, de är både “döva” och “blinda” med mera. Temat tas även upp i nästa artikel, skriven av Katja Ritari, som behandlar synen på Sankt Patrick och mötet med druiderna på Irland under tidig medeltid. Via kulten av helgonet skapades en kristen kultur, där motpolerna Patrick och druiderna framhävde kristendomens seger. Druidernas kraft fråntogs dem inte, utan man ville visa att de var starka fiender, som Patrick övervann tack vare sin “rätta” tro – och därav större kraft. Berättelsen om helgonets kraft blev därför ett sätt att stärka de kristna irländarnas identitet.

I sin artikel om synen på saracenerna under högmedeltiden tar filosofie doktor Sini Kangas upp frågan om muslimernas roll som fiender “ibland oss”. Temat är synnerligen aktuellt, vilket ger artikeln en stor bärkraft, eftersom Kangas behandlar synen på saracener och andra oliktänkare i korstågspropagandan på 1100­-talet. Propagandan skapade vissa stereotypier av saracenerna som segt levde (lever?) kvar. Den aggressiva propagandan hade ett enormt behov av fiendedefinitioner för att kunna påverka samtiden. I en del beskrivningar ges ändå en mer varierande bild, trots att saracenen ofta får verka som korsriddarens motpol. I texterna finns dock gemensamma drag: religionen brukas för att definiera “de andra”. En mer djuplodande bild gav även franciskanen Roger Bacon (ca 1214-­1292) om mänsklighetens sju trosföreställningar, vilket Antti Ruotsala lyfter fram i sin artikel härnäst. Bacon levde under en tid då mongolerna slagit sig fram i Östeuropa och intresset (och rädslan) för dem var närvarande inom eliten. Bacon skapade en första pseudovetenskaplig syn som religionsforskare: han beskrev främmande trosföreställningar, men gjorde ändå en rangordning av dem, där kristendomen sattes främst. Att förstå detta är viktigt, eftersom efterdyningarna av denna typ av rangordning verkar än idag. Bacons intresse beskriver ändå hur den västliga kristenheten försiktigt tog sina första stapplande steg mot intresset för en större värld. Men synen på kristna – “andra” kristna behandlas grundligt, exempelvis senmedeltidens och den förindustriella periodens syn på religiösa och/eller etniska grupper i centrala eller norra Europa. Päivi Räisänen­-Schröder skriver om baptisterna som noga kontrollerade “andra” i Württemberg. Att vara kristen, men tro “fel” var delvis temat hos Kangas, som nu fortsätter i fallstudier om lutheranerna som Räisänen­-Schröder tar upp.

Frågan kring bruket av kropp och kön som definitioner på “oss” och “de andra” avhandlas även i några artiklar. Jussi Rantala skriver om ett mycket intressant fall, dvs. kejsaren Elagabalus på 200­-talet, som blev hårt kritiserad av historieskrivarna. För att framhäva hans utanförskap och följaktligen, avsättning, beskrevs kejsarens religion som främmande, hans drag som feminina och hans leverne som omoraliskt med mera, för att stereotypt skilja mellan honom och “romarna”. Historieskrivarnas texter kan inte ses som pålitliga, utan måste just ses som propagandatexter, som genom att förlöjliga kejsarens kropp, undergrävde hans politiska makt. Marjo Kaartinen skriver om bruk av uppfattningar om dygd vs. odygd i sin artikel om de stereotypier som skapades kring de katolska munkarna i 1500-­talets England. Eftersom ett “dygdigt” leverne var idealet, framhävde man särskilt munkarna som odygdiga syndare. Reformatorernas svartmålande propaganda bar en sorglig frukt och negativa stereotypier om det medeltida klosterlivet blev även i detta fall märkligt seglivade.

Även den åldrande kroppen har gjorts till något utanför “oss”, vilket tas upp i Anu Korhonens artikel om gamla kvinnor i vitsar i det tidigmoderna England. Samtidigt som de gamla kvinnorna kunde smädas, var de även farliga – i vitsarna gav de ofruktbara, “fula” åldrade kvinnorna ofta svar på tal, vilket bearbetades genom komiken. Åldringarna skulle ge vika för de unga, men uppenbarligen var så inte alltid fallet, då de även kunde föra sin talan, vilket kommer till synes exempelvis i humorn i bevarade vitsar. Den farliga kroppen bildar även grunden för Jussi Hanskas text om stereotypin om judarna som kannibaler och tankens ursprung i en antik text om Jerusalems förstörelse år 70, och beskrivningen av en Maria Eleasarsdotter, som åt upp sin son i galenskap och nöd. Texten brukades androm till varnagel i predikosamlingar under medeltiden, vilket födde en hel del stereotypier om judarna, som kom att bli rent ödesdigra. Jungfru Maria och hennes mildhet framhävdes som en motsats till den groteska judiska modern Maria som åt upp sitt eget barn. Eftersom judarna även beskylldes för Kristi död, bidrog dylika stereotypier även till att öka negativa uppfattningar om judarna, som länge påverkade synen på dem. Eva Johanna Holmberg benar däremot ut en annan negativ stereotypi om judarna, som berörde kroppen: det uppstod missförstånd om den judiska manskroppen, nämligen att männen menstruerade, på grund av delaktigheten i Kristi död och som ett gudomligt straff. Judarna kunde motverka detta kroppsliga straff genom att ritualmörda kristna pojkar, vilket var en myt som till och med finns med i Shakespeares beskrivning av en av karaktärerna, nämligen i den Ventianska köpmannen.

Efter behandlingen av judendomen som främmande, åker vi åter tillbaka till korstågens tid i Miikka Tamminens text om det omaka förhållandet mellan korsriddare i öst och väst och mötet mellan dessa i det Heliga landet på 1200­-talet. De västliga författarna förhöll sig mycket kritiskt till de kristna i öst (pullani), som sågs som degenererade i sina seder och eftergifter till sarasenerna. I väst kunde man dock mycket väl förhålla sig krigiskt till “de andra”, eftersom man inte behövde leva tillsammans på daglig basis. Skapandet av bilden av pullani som “de andra”, gjorde att latinarna sorglöst kunde bedöma förlusten av Acko vara en följd av de kristnas orena leverne i Palestina.

De sista artiklarna i boken behandlar människor, som dömdes till marginalisering såväl genom stigmatiserande lagar som på grund av säregna moraluppfattningar. Satu Lidman, som nyligen skrivit om skam, presenterar också här en artikel med detta tema, nämligen hur ett samhälle skapar uppfattningar om skam som berör “de andra” för att kunna framhäva rättesnören hur människor BORDE leva och således skapa gränser olika samhälleliga grupper emellan. Artikeln är ett viktigt inlägg i vår nutid, eftersom synen på romerna även behandlas. En värdig avslutning som för oss närmare “oss” i Finland bildas av professor Marko Lambergs text om synen på finnarna i 1600­-talets svenska rike. Texter lyfts fram, som dels lockar till småleenden samtidigt som några seglivade uppfattningar om finnarna som särskilt blodtörstiga, men kungatrogna, får en att associeras till diverse andra “finnar” med tvivelaktig mördarrykte från senare tider. Det sorgliga med kontinuiteten från 1600­-talet framåt i synen på finnarna tycks ha varit, att de ibland inte ens nämns vid namn – bara som “en finne igen”.

Frågor kring minoritetsidentitet har blossat upp igen, vilket gör boken synnerligen aktuell. Hedningen kunde konvertera till kristendomen, den vilda galliern bli en riktig romare – vilka var mekanismerna?Avsikten med föreliggande verk är också att visa, att identiteter och definitioner inte är eviga, utan det är frågan om en ständig process. Bokens rejäla tidsomfång och även breda geografiska omfattning (praktiskt taget hela Europa) är ett gott val: en stram avgränsning skulle garanterat ha gjort verket mindre lätt att ta till sig. Artiklarna är även placerade någorlunda kronologiskt, så att den första behandlar 500-­200­talet före tideräkningens början och den sista behandlar 1600-­talet. Variationen av välskrivna artiklar belyser många intressanta historiska teman och innehåller verkliga guldkorn att ta till sig och fundera vidare på – summa summarum: ett lyckat och viktigt historieverk!

Bokrecensionen publicerades i Villa Lantes Vänners årsbok Roma XII (2013).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar