Bokmässa i Helsingfors och ljus i Nådendal

Det är skönt ibland när en lugn stund för reflektion infinner sig – jag tackar tåget från och till Åbo, än en gång. Först och främst får man undan några smärre uppdrag som legat på hög och å andra sidan har man tid att fundera över vad som senast skett. Jag har nämligen fått en arbetsplats, ett vikariat för ett år vid Pojo lokalhistoriska arkiv, och jag ser verkligen fram emot att få börja arbeta där. Är det inte meningen med postdoc-tiden överlag, att finna sin plats? Ofta brukar ju något universitet avses, men jag har hela tiden längtat ut på en mer världslig bana, till museer eller arkiv, närmare publiken. Det verkar som en mångsidig och trevlig arbetsplats och det ligger alldeles bildskönt i hjärtat av den historiska bruksmiljön i Fiskars, inte långt från mina föräldrars kära landställe i Karis Kudiby. Trakterna är därför välbekanta för mig och pendlandet välkommet – jag är morgonpigg och utnyttjar gärna resor för – ja, reflektion, om inte annat.

Det händer i varje fall även mycket just nu – vårt juliga Birgittaseminarium närmar sig med stormsteg: mer info snart, snart – och just nu pågår intressanta saker både när och fjärran. Igår besökte jag Helsingfors bokmässa, som är öppen till söndag 27.10 – rekommenderas varmt! Som förr är de svenskspråkiga avdelningarna synligt med och aktiva kolleger och glada författare delar med sig av sitt kunnande. Igår hade jag spetsat mig på att få höra professor Bo Lönnqvist på Tottiscenen tala om sin splitternya bok, som samtidigt lanserades, nämligen hans biografi om historikern Alma Söderhjelm, utgiven av Svenska Folkskolans Vänner. Lönnqvist berättade uttrycksfullt om projektet och om Almas fascinerande person och hur han velat revidera en del uppfattningar om henne – det lät litterärt och spännande. Jag måste genast inhandla boken till ett billigt pris av bokseriens redaktör, Rabbe Sandelin på SFV. Det låter spännande att planerna är att bokserien skall bli lång – vilken person avhandlas måhända därnäst? I varje fall har jag redan hunnit börja läsa Lönnqvists bok om Alma Söderhjelm och den är medryckande och djuplodande på ett sätt som gör det svårt för en att avbryta läsningen. Man vill liksom veta genast “vad hör hit”, “vad hände sen” och “vad mera kunde Alma då ha för sig”... Åtminstone början är förträfflig. Det lönar sig även att ta en sväng på bokmässan förbi tidskrifternas avdelning där jag i torsdags åtminstone gladdes av doktor Charlotta af Hällström-Reijonen, som är redaktör för Språkbruk – norpa åt er ett av de förträfflig numren av tidskriften som nu delas ut, det lönar sig! I nr 1/2013 skriver Mikko Kauko om Jöns Budde – bara för att nämna att man aldrig vet var man hittar ypperlig info om vad man helst vill veta. Kaféet intill de svenska avdelningarna är dock onödigt dyrt och dåligt – det kan du glatt skippa.

Idag var det dags att sända iväg de sista handlingarna för min examen i kulturturism till juryn. Spännande – jag måste antagligen berätta mer nästa vecka, eftersom evalueringen sker då. Sedan styrde jag iväg mot Åbotåget och bussen till Nådendal, “min ungdoms drömmars gyllene stad”. Nådendal firar 570-årsjubileum i år och detta veckoslut är det ett digert och konstnärligt program på gång i staden, som det lönar sig att stifta bekantskap med: Lux gratie. Arrangörerna, bl.a. staden och museet, bjöd vänligen in mig att hålla föredrag om synen på Birgitta och klostret, ett tema anknutet till min avhandling från 2010. Än en gång var det trevligt att få dyka tillbaka in i det jag forskat i under det senaste decenniet och lägga fram detta för en drygt tjugohövdad, engagerad publik. Nådendals museum är ett dynamiskt museum, litet men naggande gott och mycket aktiv engagerat i att lyfta fram stadens historia. Museet är även med i de kommande seminariearrangemangen i Helsingfors 17.12. Lägg det på minnet – snart hör ni mer!

Upp mot Umeå

Genom Finland mot Vasa går vägen med tåg. Foursquare tycker jag rest långt, då jag checkar in i Vasa, över 250 miles på en dag! Föga anar appen att jag ännu ämnar ta mig över Kvarken mot Umeå. Under vägen hann jag än en gång läsa den inspirerande boken Pekingmännikan. En historia utan slut av Tore Frängsmyr, vilken jag nämnde i en tidigare epistel. Den lilla boken är ett ypperligt exempel på esseistisk popularisering av vetenskapshistoria. Något liknande skulle jag önska jag fick till stånd en dag - förhoppningsvis inom en ganska snar framtid. Frängsmyr är en etablerad forskare, så han kryddar texten här och där med mycket personliga reflektioner om hur han tagit sig in på ämnet, rentav mött en av huvudpersonerna som ung. Jag vill inte nödvängidtvis göra liknande val annat än i förordet, men i övrigt är stilen sådan som jag tycker är lättläst, flytande och ändå vittnar om stor bildning och insyn i ämnet. Här handlar det om de svenska paleontologernas gärning gällande upptäckten av den s.k. Pekingmänniskan, dvs. ett antal Homo erectus-individer påträffade i utgrävningar nära Peking under mellankrigstiden. Boken är mycket väl upplagd, så att det först på slutet framkommer egentlige hur fuynden placerats i människans stamträd - forskarna hade ju inte facit på hand, utan stod kanske inför upptäckterna av nya arter av människa, kanske inte. Frängsmyr ger även upprättelse till en svensk-österrikisk forskare, doktor Zdansky, som inte fått tillräckligt erkännande i allmänna verk om temat ute i världen. Här ser vi hur kolleger kan framhäva sig själva tilld enmån att andra faller ur historien, så att säga. Överlag är det en mycket spännande berättelse som målas upp: endast tre tänder av fynden består, i Uppsala, eftersom de många andra fynden försvann under andra världskriget. De försvunna fynden har till och med gett upphov till ett par romaner som skrivits som detektivgåtor, skriver Frängsmyr, vilket inte förvånar. En av forskarnas försvunna anteckningar fick till och med mig att fantisera om vad de kunde ha innehållit och varför de försvann... Frängsmyr skriver skickligt litet av en detektivgåta själv, men fokus är ständigt på de fascinerande forskarna och deras trapatser. För länge sedan, på 1990-talet, läste jag Zetterbergs Jüri Vilmisn kuolema, om den estniske politikern som mötte sin bane under händelserna 1918 i Finland, men slutet på boken kändes platt. Frängsmyr har ett bättre skrivet slut, kanske en historia, som då påpekar att den inte ännu är slut - att nya fynd om de tidiga människoarterna görs ännu idag.

Isen skrapade mot fören och vi tog iland en halv timme försenade. Slutligen var vi i Umeå centrum strax före midnatt. Jag hann dock även återuppta läsande av Umeåforskarnas och kollegernas bok Topos, som jag nämnde tidigare här. Den består även av populärt skrivna essäer, som kan och bör fungera som inspirationskällor för mig. Jag har tagit till mig av det äldsta av råd: ifall du inte är förmögen att skriva själv just nu, läs!

Hälsningar från Finland i mars 2013

Emil Wikströms nunna i Vetenskapernas hus - glad att var här igen!

Det har varit bråttom under min vistelse hemma i Finland. Men, en del grejer har rullat vidare. Jag har till exempele äntligen skaffat mig ett arbetsrum utanför hemmet, i närheten av universitetscampuset, biblioteken och arkiven i centrala Helsingfors. För ungefär ett år sedan föreslog min vän och kollega, doktoranden Roosa Peake att vi absolut borde ha arbetsrum utanför våra hem och vi kunde slå oss ihop, ett gäng, och skaffa ett gemensamt utrymme på hyra. Roosa lyckades för en tid sedan hyra in sig i ett forskarkollektiv i Kronohagens stadsdel och nu befriades ett bord därifrån. Mot en billig hyra fick jag nu alltså via henne tillfället att hyra in mig där, på Mellangatan - toppen! Kanske släkten och barnen äntligen förstår att mamma även "jobbar" nu, när jag också går ut från hemmet i stil med far? I varje fall var det ett lyckokast och så småningom skall jag börja uttnyttja detta.

Igår var det dag 2/6 i Fackboksförfattarnas utbildning och nätverksforum för sina medlemmar. Denna gång var temat själva skrivandet och texten, stilen etc. Som utbildare verkade doktorerna Pirjo Hiidenmaa och Olli Löytty, båda med en bakgrund i litteraturvetenskapen. Vår grupp delade i två och i Löyttys grupp fick vi först berätta kort om oss själva och därefter presentera en faktabok vi särskilt fattat tycke för. Jag tog med mig Tore Frängsmyrs Pekingmänniskan, som de facto absolut borde översättas till finska också! Jag gillar särskilt bokens essäistiska stil och det sätt på vilket forskarna kring Pekingmänniskan och de olika rönen, det slutliga försvinnandet av evidensen (så när som på de tänder som fortfarande finns i Uppsala) målas upp. Ett annat exemepl på denna stil att popularisera vetenska0pshistoria är t.ex. Fossiljägarna, men den hittade jag inte igår när jag skyndsamt skulle åka iväg på kursen.

Efter ett roligt grupparbete slutade Löyttys del av utbildningen med en trevlig lunch, där jag fick äran att träffa bl.a. Pertti Ranta, som översatt Darwins "Beagles resa" till finska och även gjort en ny översättning av Darwins "The Origin of Species". Den äldre versionen var från 1917 och mycket gammalmodig nu på 2000-talet. Båda böckerna finns i vår bokhylla här hemma, så det var trevligt att höra Ranta berätta om sitt arbete.

Efter lunchen fick jag ta del av den andra delen av dagens utbildning. Pirjo Hiidenmaa berätta om språk (finska, i detta fall) och gjorde oss medvetna om olika stilar att skriva, hur man gör sig förstådd, hur man måste förstå att inte skriva för journalistiskt, men inte heller lika torrt vetenskapligt, ifall man skriver till en bredare publik. Jag fick några verkligen bra idéer till mitt eget arbete, så kursdagen hade återigen nått sitt mål för mig: att verka som grundlig inspiration och ett forum för att skapa kontakter. Jag hade nämligen även äran att sgrupparbetade med bland annat Sari savikko, som skrivit exempelvis den fina boken om skoltavlor. Vi ses igen nästa gång!

Kurs, resa och nyheter från Finland i februari

På grund av tidsbrist har jag inte hunnit skriva sedan hemkomsten, som tog litet extra lång tid, eftersom Vasabåten körde fast i isen i Kvarken. Tåget byttes även ut följande morgon från ett snabbt pendolinotåg till ett "museitåg" som i sakta mak, utan restaurangvagn, puttade på mot Tammerfors. Det var en hungrig och sömndrucken forskare som förfriskade sig på Tammerfors station innan det var dags att stiga på ett proppfullt pendolinotåg mot Helsingfors. Det veckoslutet var det nämligen båtmässa i mässhallen i Böle, vilket lockade folk från både när och fjärran till staden. Vid lunchtid var jag äntligen hemma och blev väl mött av familjen. Strapatsrikt, med andra ord.
Följande dag började Finlands fackboksförfattares kurs för sina medlemmar, där man kan nätverka och få goda råd och tips för sina bokprojekt. Dagen inleddes med ordförande, prof. Markku Löytönens hälsning och presentation av själva kursen, som består av sex utbildningsdagar fördelade över år 2013. Löytönen är även aktuell just nu tack vare att en ny kulturhistorisk bok utkommit (han har redigerat den tillsammans med min kollega och vän, historikern Anton Eskola), om olika tal hållna av kända personer från alla livets skeden. I olika inlägg fick vi höra dels om vilka som kategoriseras som fackboksförfattare, att vi de facto producerar fler verk än de skönlitterära författarna årligen och mycket mer som kan tänkas höja vårt självförtroende. Doktor Helena Ruuska berättade om produktion och utgivning av läromedel, vilket var ytterst intressant, eftersom jag personligen inte stiftat så mycket bekantskap med detta område tidigare. Det var med andra ord en lyckad första kursdag i Vetenskapernas hus denna lördag.

Under sportlovsveckan, som inföll vecka 8 här i Södra Finland, var barnen lediga, så arbete och nöje gick enligt deras takt. Det blev att skdia och åka skridsko, pulka och allmänt ha det kul, men i veckans program ingick även en exkursion för mamma, där resten av familjen följde med som avec. Jag besökte nämligen Nådendal och stiftade bekantskap med en kalk från 1920-talet i Församlingshemmet, varefter jag hade äran att träffa forskaren och konservatorn Kari Appelgren i Axel Haartmans konstnärshem på Klostergatan 3. Appelgren har skrivit om dräkthistoria, arbetat vid Åbo landskapasmuseum och även skrivit en artikel om ett av mina forskningsobjekt, lektorn Julius Finnberg (1877-1955). Det var Ritva Joensuu och Anne Sjöström från Nådendals museum som vänligen hade arrangerat vårt möte, så att jag fick träffa både Anne och Kari, som jag inte känt sedan förr. Ritva träffade jag på arkivkursen i höstas, så via henne var detta nya möte nu möjligt. I nästan två timmars tid blev jag guidad runt i huset, som bar på många Birgitta- eller munkrelaterade minnen och teman - otroligt upplysande och intressant! Fick genast inspiration att skriva klar den korta recension som jag lovat åt Sjöström, då hon vänligen sände mig ett exemplar av den ifjol utkomna boken om Nådendals kyrkogård (skriven av Leena Mattila). Recensionen utkommer troligen senare i vår i Arkeologia NYT!/Arkeologi NU!, som utges av Åbo landskapsmuseums vänner. Snart skall jag även skriva klart en annan recension, den berör Ola Jensens senaste antologi om den arkeologiska fältmetodens historia.
Men alla nyhter är inte enbart goda. I förra veckan nåddes vi finländska medeltidsforskare och arkeologer av sorgebudet att doktor Knut Drake gått bort i Åbo 19.2, i en ålder av 85 år. Drake var en eminent forskare, som gjort stora tillägg till Åbo slotts historia, Åbo landskapsmuseums historia med mera, med mera. Han fick även Svenska fornminnesförneingens medalj nyligen och deltog ännu pigg och aktiv i olika seminarier och evenemang. Inte hade jag anat att det var sista gången, då jag såg honom senast i höstas på seminariet om Raumos historia och vi talades vid, han frågade hur det går för mig och min forskning. Lycklig dock den som får leva länge, göra det man är intresserad av och vara pigg ända till slutet, det är trösterikt.