Besök i arkiv och kyrka

Sommaren är kort, javisst: speciellt då fokus är på barnen som har ledigt. Ibland hinner en forskare ändå göra några nedslag i sin (försenade) forskning också. Che va piano, va lontano, eller hur var det nu? Skynda långsamt - och hoppas att det ändå går framåt litet grann. Med andra ord, min artikel om Kökar har nu äntligen fått litet fart, eftersom jag fick möjlighet att se fynden från utgrävningarna under mellankrigstiden. Forskaren Jouni Kuurne såg vänligen till att beställa fram de efterlängtade föremålen och forskaren Anu Norola hade inte sommarlov utan var vänligen till min hjälp för att visa mig dem idag i Museiverkets centrallager i Orimattila. Familjen såg samtidigt sin chans att åka på en liten tur ut i skog och mark - mannen och barnen plockade blåbär och var ute medan jag fotograferade de fina föremålen. Det tog en stund, men då var det äntligen gjort. Det har varit som en propp i processen att jag inte sett dem och det har känts svårt att finslipa texten på grund av detta - få se om jag får det gjort nu, bättre sent än aldrig!

På hemvägen tog vi tillfället i akt och besökte en av de medeltida kyrkorna i trakten, Hollola Sankt Marie, som i likhet med så många kyrkor sommartid hänvisar sig vara en "vägkyrka". Mikko har under flera års tid uppskattat detta trevliga kulturutbud i form av "vägkyrklighet" och han får sina önskningar ofta uppfyllda att besöka kyrkorna, tack vare mitt särskilda intresse för medeltiden och medeltidsbruket. Det faktum som driver oss till besöken är även att man ofta måste betala dyra upphovsrättsliga pengar för bildbruk, vilket kan kringgås om man själv fotograferar helgonbilderna, som ju tillhör församlingarna och kyrkans medlemmar (finländarna/oss?). De är kulturarv och en betydande bit historia, samtidigt samtid. Därför var det glädjande att se att en guide fanns på plats, som vid vårt besök just höll på med att förklara viktiga saker om medeltiden för några andra besökare - finemang! Hollola har även satsat på en otroligt fin virtuell tur om någon av er vill se kyrkan, men inte kan ta sig dit: kolla här! En liknande modell hade jag velat göra för Finlands nationalsmuseums kyrkosal redan 2008, men då sades det att det inte var möjligt - tekniken utvecklas, tack och lov. Glad sommar, kom ihåg att besöka våra vackra kyrkor!

Umeå log mot mig och jag ler tillbaka

Idag var det dags att styra mot Finland igen efter några hektiska dagar vid Umeå universitet. Solens första strålar berörde mig och logotypmonumentet på esplanaden, då jag vandrade mot Vasaplan och bussen till hamnen. U är ett leende och leendet symboliserar set stora som skall hända nästa år, dvs. då Umeå blir kulturhuvudstad. Flera gånger har jag tänkt på detta och tänkt på de projekt jag deltog i som nybliven kandidat i Helsingfors år 2000.

Jag har inte hunnit fråga på vilka sätt historikerna och uni här ska delta, men jag hoppas de gör det med full maskin. Den som återvänder hit får väl se. Önska mig litet tur i det fallet, det hoppas jag på. Särskilt eftersom jag idag fyller 38 och det är 19 år sedan jag flyttade från min sömniga hemstad, Borgå. Halva livet har jag fått ägna mig åt mitt drömyrke - det är inte illa! Kanske jag får fortsätta jobba med VTM-gruppen i höst, vem vet? Hur det än går är mina mungipor vid öronen av det jag mött denna vår - tack! Le, så ler världen tillbaka - jajamen! Och glöm inte hjärtat!

Björkarna har slagit ut i Umeå

Idag har jag åter varit i björkarnas stad och inledde dagen med att träffa min "sponsor", professor Nordlund, och kollegerna på kaffe, dvs. "fika" i Sverige. Fastän klockan ännu var morgon, började det redan vara varmt och soligt i högsta grad påväg mot campus. Igår natt, när jag anlände från hamnen, hade Sverige nyss vunnit VM i ishockey och skrivit en bit historia dessutom, genom att vinna på hemmaplan - senast hade det hänt år 1986. På radion beskrev reportrarna stämningarna på Sergels torg i Stockholm där folk festade på. I Umeånatten var det lugnt, alla vilade inför sin arbetsdag, tydligen.

Om man arbetar mycket hemma eller ensam på bibliotek är sällskap av trevliga och intelligenta kolleger mycket välkommet. Det är även avslappnande att inte tala om forskningen, utan annat som relaterar till själva varandet som forskare. Vid fikat fick jag genast svara på kollegernas frågor om båtresan och kunde konstatera att systemet fungerar mycket bättre än i vintras. I Vasa fick passagerarna redan bruka inglasad landgång, det var ännu inte fallet på vintern. I Umeåänden var det exotiska minnet av fornstora båtresor ännu kvar: ingen landgång i bruk, utan ut via bildäck rakt på piren och vandring mot ingången i själva terminalbyggnaden under bar himmel. Det var dock trevligare i sommarnatt och +17 grader C än senast, i minusgrader och snö i mars. Med andra ord kunde jag påstå att det verkar lovande inför nästa år, Umeås kulturhuvudstadsår 2014, eftersom service och hamnarrangemang, ja själva färjan, nu är allt mer uppiffad för varje gång. I vintras hade de inte ens gardiner i fönstren, vilket redan tillkommit i mars, och ökat mysighetsfaktorn. Före mig har Umeå dock tett sig redan i vintras som en mycket välkomnande stad överlag. Emeritusprofessor Bosse Sundin blev glad, eftersom han drog sig till minnes de långa karavanerna av bilar mot fjällen från Finland från förr, som tyvärr avtog i början av det nya seklet. Nu tycks det vara en återupplivad trend eftersom färjetrafiken kommit igång - fint så.

Efter vårt "fikaseminarium" och utbyte av korta nyheter fick jag bli installerad på en tillfällig arbetsbänk. Jag utnyttjar möjligheten först imorgon, eftersom jag måste tillbaka till login för att läsa all min medsläpade litteratur, som jag bör återlämna till diverse bibliotek senast imorgon. Det är intensivt och idag har jag tankat publik arkeologi, fornminnesplatser och teori kring arkeologihistoria. Egentligen skulle jag ha en hel del att säga om detta, grunda projekt och planera, förstå, men det får bli till en annan dag. Ibland behöver man även samla bakgrund, läsa och lyssna - ofta känns det som om det sällan erbjuds tilläfllen för dylikt, betraktelse. Tid för att läsa är lyx, tid att forska är det också. Jag har litet tid kvar, den skall jag bruka väl.

Intensiv spurt

Veckan har varit arbetsdryg: revidering av artikel, träff och intervju med en informant och nu, tillbaka i Vasa och överfart mot Umeå. Några dagar återstår ännu av mitt gästforskarskap vid USSTE, lån behöver returneras till bibliotek och Västerbottens museum besökas. Vädret är i varje fall helt annorlunda än senast, i mars: då var det svinkall vinter, nu i praktiken solvarm sommar.

Birgitta - ett ständigt återkommande tema

Det var meningen att jag skulle ta mig av och an till Umeå nu i mitten av april, men lille Emil blev sjuk och Mikko hade viktiga möten etc., så det blev på mitt ansvar att ta hand om lillen och de andra barnen här hemma. Vårstädning, öppning på mormors och morfars torp etc. vårsysslor har även liksom tagit musten ur mig - jag lider troligen av att batteriet piper tomt under denna försenade vår. Något roligt har ändå hänt:
1) Ett projekt om studenternas insamlingsresor på 1870-talet som jag deltar i med doc. Markus Hiekkanen och fil.dr Leena Valkeapää, båda mycket eminenta och erfarna forskare, fick en liten slant till av Nylands kulturfond - inte mycket, men i varje fall något som får en att tro på att vår bok en dag blir av. Något att se fram emot i sommar, särskilt eftersom projektet tangerar "min" fornforskare R. Hausen.

2) Jag fick äran att hålla föredrag om min (snart gamla) doktorsavhandling - kul att någon ännu vill höra om den - nämligen om historiebruket i och av Nådendal, för Birgittasystrarans vänner rf. i Åbo. Då jag arbetade som sekreterare för det finländska Birgittajubileet bad ordförande, prof. Päivi Setälä, mig ta kontakt med denna ekumeniska krets, som grundades kort efter systrarnas ankomst till Finland i slutet på 1980-talet och vars avsikt är att stöda deras verksamhet, och vi blev således medlemmar i föreningen för över tio år sedan. Jag har hållit kontakt med dem nu och då och skrivit i tidningen om min forskning och nu fick jag även vara årsmötestalare. Föredraget på en timme födde god diskussion och innebar intressanta och hjärtliga möten på Birgittinernas kloster/gästhem på Ursinsgatan i Åbo. Det var roligt att vara tillbaka här också - jag frekventerade stället under Birgittaåret 2003 och har även besökt dem senare i anslutning till min forskning. Kyrkoherden emeritus och teol.dr Rauno Heikola, som jag intervjuade till avhandlingen men aldrig personligen träffat, var på plats och tackade för föredraget och vi fick talas vid en stund. I festsalen öppnade samtidigt en bokutställning om Birgittarelaterade böcker, som presenterades av Airi Forssell. Värt att notera är även, att utställningen är ännu öppen för besök där i gästhemmet och bilder och texterna av Birgitta härrör sig faktiskt från en donation: omkring år 1995 anordnade Nationalbiblioteket en Birgittautställning som byggdes av forskaren Lena Huldén och dessa ingick i utställningen där (se bilden ovan). De är med andra ord bevarade av Birgittasystrarnas vänner och återanvänds kreativt nu i denna lilla utställning, som även vill lyfta fram 570-årsjubileet av grundandet av Nådendals stad, som de facto infaller i år. Fint! Det förefaller som om Birgitta och birgittinerna är något jag alltid återkommer till. Ifall lyckan står bi får jag även projektpengar för Birgittarelaterade böcker samt ett seminarium senare i vår - håll tummarna! Det vore verkligen trevligt, eftersom Birgittaforskningen blomstrar i Finland just nu, särskilt bland unga medeltidsforskare.

I sköna maj ämnar jag äntligen åka upp till Umeå igen ifall allt går enligt planerna, en sista gång som postdoc för Niilo Helanders stiftelse. Förhoppningsvis får jag nya krafter att slutföra de tre artiklar jag har på gång - en är ju nästan klar, som jag sade senast, och så kan jag gå vidare mot nya mål och nya projekt. Det har varit givande hittills och en månad är ännu kvar - hipphurra, glad Valborg, som man säger i Finland!

Filar artikel på arkiv

Min artikel, som jag lämnade in i februari, om forskarna R. Hausen och G. Kerkkonen ( hon forskade i ärenden gällande Padis kloster), fick godkänt (med ändringar) av granskarna. Nu sitter jag alltså i Helsingfors och kollar upp en del källor ännu.

Forskningen gick närmast på sparlåga före påsk - en verkligt stilla vecka - så goda nyheter ger ny inspiration och friska tag. Detektivarbete! G. Kerkkonens brev finns både här och där och särskild hjälp denna vecka har jag fått på Riksarkivet av Anita Saarenheimo. Tack!

Digitalhumaniora och vetenskapshistoria - sista dagen på Teknik- och vetenskapshistoriska dagarna i Umeå 2013

Patrik Svensson håller key note om digitalhumaniora.

Tredje och avslutande dagen av konferensen i Umeå var här. Jag lyckades försena mig på morgonen, eftersom mitt busskort uppenbarligen saknade den resa jag hade räknat med. Det var uppfriskande att gå i kylan till universitetet, men lyckligtvis är det inte lång väg. Desto varmare välkomnades jag då jag kom fram och belöningen kom genast. Det var dags att besöka det berömda HumLab och sessionen där. Jag missade den första, av Mats Fridlund, men hann höra slutet på Rickard Danells presentation av bibliografiska studier i hur biokemiska artiklar tycks hänvisa till varandra, om jag inte förstod fel. Bibliografiska nätverk blir ett verktyg för hur man kan påvisa vetenskapliga nätverk, intressant men föreföll en aning komplicerat, åtminstone om man skall få tro det man såg som grafer, clusters etc.

Finn Arne Jörgensen från Umeå presenterade härefter ett mycket spännande tema, dvs. teknologin och landskapet. Han gjorde en ny resa i W. Schivelbuschs tågstudie – om hur farten kändes negativ för människorna på 1800-talet etc. resan gjordes nu digitalt i de olika former som tågresor, tågfärder och fart presenteras på webben. Man kan t.ex. Resa med transsibiriska järnvägen, se var man är på Googlemaps, höra rälsens dunk, se vyn utanför fönstret... Tåg är viktiga symboler för tenknik och människans föreställningar om sin miljö, framsteget och tid och rum. Numera är vår uppfattning om den naturliga världen både liten och stor, argumenterar Jörgensen, eftersom vi ser både litet och stort – från rymden genom satelliter och inne i kroppen med mikroskop. Något får vi, något mister vi. För tillfället är ju tågresan ett “långsamt” sätt att resa i förhållande till flyget. Väl sagt. Något att tänka på medan jag just nu sitter på tåget och skriver detta.

Morgonens sista presentation hölls av Chrsitopher Natzén på Kungliga biblioteket: om dess filmarkiv och utvecklandet av sajten filmarkivet.se. Han tog tillfället i akt och inledde med ett fantastiskt filmklipp från husmors-filmens tid – ett exempel på det material som finns ute på webben. Problemet med dylika databaser är att man ofta hellre först vill bygga upp sajternas metadata, innan man egentligen kan lägga ut materialet. Det digiterade materialet är dock vitkigt för forskningen och gör det lättare att nå – Natzén visade ett fall med musiken i screening av tidig film (stumfilm). Det framkommer var, vem och hurdan musik som uppfördes vid visningarna, ur reklamer och programblad. En dylik studie hade varit svår att göra utan ett stort material i digital form. Fick mig verkligen att tänka på KAVA och allt fint som finns på webben hemma i Finland. Det natinonella audiovisuella arkivet i Finland är dock ett skilt arkiv – jag vet inte hur det är organiserat i Sverige. Filmarkivet tycks vara underställt KB, alltså, om jag förstod föredraget rätt.

Dagens key note var ytterst intressant – den hölls av professor Partik Svensson, som är direktör för HumLab och behandlade hans fält, digitalhumaniora (Digital Humanities). Detta är nu precis i tiden, så det var dags att jag också hörde litet mer om detta fält, som även berör min man (IT-kille) och hurdana projekt vi kunde göra i framtiden (vid sidan av det vi redan gjort, arkeo.fi). Jag har även sett, att Jyväskyläborna skall ordna en kongress om detta i (förhållandet till museer etc.) april, bara som ett exempel. Svenssons presentation bet sig in i fältets historia, att det urpsrungligen kallats humanities computing, numera hänvisas dock mest till digital humanities. Platformen för centrum som idkar denna typ av forskning definierar även hurdant fältet är. Begreppena har flera dimensioner, men det mest intressanta är just hur vetenskapsmännens identitet formats, och att det även är en fråga om vad man kallar sig – känns det töntigt att kalla sig “digitalhumanist” eller ej. Ja, jag vill gärna kalla mig detta en gång i framtiden, förhoppningsvis. Svenssons egen bakgrund är i lingvistiken och han poängterade att det största materialet i anknytning till detta är digiterade källor äldre än 1850 och databaser anknuta till dem, t.ex. om paleografi. Jag kom ju naturligtvis genast att tänka på mina vänner inom medeltidsforskningen och deras behov och insatser i detta avseende. Svensson poängterade att fältet dock är mer än “miljön” (digitala miljön), kanske en platform för bredare helheter inom medieastudier - “allt digitalt”. Varför inte en “mötesplats”, tycker jag. Med andra ord, en mycket tankeväckande presentation!

Efter lunchen var det dags för den sista sessionen, jag valde att delta i den om universitetshistoria, som naturligtvis även tangerar det jag själv håller på med. Det var mycket intressant att genast få höra Thomas Kaiserfeldt presentera Lunds universitetsjubileum (350), som skall firas 2016-18. En ny historik håller på att ta form, en antologi, och forskarna i projektet har olika strategier för detta. Ett viktigt mål är att motarbeta den bild som universitetets pr-avdelningar gärna ger, skriva mer diversifierat. Forskarna vill att boken även skall kunna bidra till det universitetshistoriska fältet as such. Speciellt intressant lät infallsvinkel på symboler (lieux de mèmoire?): logotyper, läge, klädesdräkt, byggnader... Med andra ord rör det sig om ett projekt som väcker ens nyfikenhet – ett jubileum det lönar sig att följa med! Målgruppen är inte direkt studerandena, för dem finns redan trevliga verk, utan forskarna inom organisationen och andra historiker i Norden.

Nästa presentation hölls av doktoranden Karl Bruno, som presenterade sitt projekt om Sveriges lantbruksuniversitets historik, där han speciellt skall skriva om biståndsarbetet. Idag presenterade han en professor vid veterinärmedicin, som personligen inledde ett sorts biståndsarbete, dvs. en vilja att sprida en svensk modell och exportera know-how under efterkrigstiden. Hans projekt gick ut på att få veterinärstipendiater från Indien till Sverige och fastän projektet kunde ha gått hur som helst, blev det tydligen ändå mycket lyckat. Det tycks även ha rått skilda syner på förhållandet mellan teori och klinik, vilket var intressant att höra, speciellt då aktören som presenterades, Nils Lagerlöf, höll på det kliniska kunnandet. Det skall verkligen bli spännande att få höra mer om Brunos synteser i framtiden!

Konferensens sista föredrag hölls av Anders Houltz från Kungliga tekniska högskolan. Han presenterade ett projekt, som ännu inte fått finansiering, men hoppas få det. Projektet lät nämligen otroligt intressant, eftersom det handlade om KTH:s forskare och deras bisysslor utanför den akademiska världen, i business, politiken etc. Projektet skulle fokusera på praktiker mer än organisaton, och det lät verkligen lovande: ett “proefssionsperspektiv”. Liknande önskar jag även kunde skrivas mer av i Finland, T.ex. har jag hört att Museiverket skall få en ny historik – förhoppningsvis blir den mera åt detta hållet. Det har dock skrivits uttryckligen universitetshistoria ur denna infallsvinkel, eller som en av de teman som behandlats – av Matti Klinge. Detta tema, om professorernas och andra forskares engagemang för “samhällsnyttan” tycker jag han skisserat i sina studier kring Helsingfors universitet. Det förefaller ändå som om det ligger något allmänt nordiskt i detta fenomen och jag tycker det syns i frågan om alla universitet – kanske åtminstone vid HU. Jag tycker vi inte skall behöva tro att det är enbart teknologer som är entreprenörer och politiker utanför sin högskola... Utbildningen som status ses även viktig i detta fall, identiteten. Men, summa summarum: det blir mycket intressant att höra hur detta projekt fortskrider och en dag få ta del av resultaten. Inte minst därför att min egen far är teknolog. Det är ju även vår tid som betonar tekniken, kanske betraktar sig som “teknisk” – åtminstone ter det sig så ibland – så en beställning för en dylik analys finns säkert.

Sammanfattningsvis var det alltså tre intensiva dagar av möten, tankar och intressanta framtidsplaner jag fick uppleva. Kongressen var otroligt välordnad - tack Christer Nordlund och Helena Ekerholm - och vi fick god mat, ofta, kaffe och alla annan god "vård", som härliga middagar på kvällarna, som gjorde upplevelsen extra bekväm. En forskare tänker ju bäst med mätt mage. Nu åker jag mot Helsingfdors igen, arbetar vidare med mina artiklar och - reflekterar över vad jag lärt mig.

Nytt och gammalt att läsa

Tisdag i Umeå. På bibliotek från morgon till kväll. Arbete med mitt anförande inför konferensen, som börjar på onsdag. Sökte mig genast till sektionen J, arkeologi, och litet historia också i Umeås mysiga stadsbibliotek. Hittade både gammalt och nytt att läsa, fräsha upp kunskaperna en dylik dag, då det är svinkallt ute och jag har inga andra obligationer än att arbeta, helt och hållet. Härligt! Tog med andra ord itu med att plöja igenom Peter Aronssons Historia från 2011 i förhållande till gamle Nietzsche (1998) och det var ett intressant företag att läsa dem sida vid sida...

Hittade även annat intressant, så som en avhandling från Göteborg 2008 jag borde känna till, men bättre sent än aldrig: Anita Synnestvedts Fornlämningsplatsen - Kärleksaffär eller trist historia, samt Fredrik Svanbergs och Katty H. Wahlgrens Publik arkeologi (2007). Ett krasst konstaterande: ifall man endast använder sökord i databaser kan det ibland vara svårt att hitta något nytt, det bästa är att få gå i bibban och göra utgrävningar i hyllorna, så att säga.

Hälsningar från Finland i mars 2013

Emil Wikströms nunna i Vetenskapernas hus - glad att var här igen!

Det har varit bråttom under min vistelse hemma i Finland. Men, en del grejer har rullat vidare. Jag har till exempele äntligen skaffat mig ett arbetsrum utanför hemmet, i närheten av universitetscampuset, biblioteken och arkiven i centrala Helsingfors. För ungefär ett år sedan föreslog min vän och kollega, doktoranden Roosa Peake att vi absolut borde ha arbetsrum utanför våra hem och vi kunde slå oss ihop, ett gäng, och skaffa ett gemensamt utrymme på hyra. Roosa lyckades för en tid sedan hyra in sig i ett forskarkollektiv i Kronohagens stadsdel och nu befriades ett bord därifrån. Mot en billig hyra fick jag nu alltså via henne tillfället att hyra in mig där, på Mellangatan - toppen! Kanske släkten och barnen äntligen förstår att mamma även "jobbar" nu, när jag också går ut från hemmet i stil med far? I varje fall var det ett lyckokast och så småningom skall jag börja uttnyttja detta.

Igår var det dag 2/6 i Fackboksförfattarnas utbildning och nätverksforum för sina medlemmar. Denna gång var temat själva skrivandet och texten, stilen etc. Som utbildare verkade doktorerna Pirjo Hiidenmaa och Olli Löytty, båda med en bakgrund i litteraturvetenskapen. Vår grupp delade i två och i Löyttys grupp fick vi först berätta kort om oss själva och därefter presentera en faktabok vi särskilt fattat tycke för. Jag tog med mig Tore Frängsmyrs Pekingmänniskan, som de facto absolut borde översättas till finska också! Jag gillar särskilt bokens essäistiska stil och det sätt på vilket forskarna kring Pekingmänniskan och de olika rönen, det slutliga försvinnandet av evidensen (så när som på de tänder som fortfarande finns i Uppsala) målas upp. Ett annat exemepl på denna stil att popularisera vetenska0pshistoria är t.ex. Fossiljägarna, men den hittade jag inte igår när jag skyndsamt skulle åka iväg på kursen.

Efter ett roligt grupparbete slutade Löyttys del av utbildningen med en trevlig lunch, där jag fick äran att träffa bl.a. Pertti Ranta, som översatt Darwins "Beagles resa" till finska och även gjort en ny översättning av Darwins "The Origin of Species". Den äldre versionen var från 1917 och mycket gammalmodig nu på 2000-talet. Båda böckerna finns i vår bokhylla här hemma, så det var trevligt att höra Ranta berätta om sitt arbete.

Efter lunchen fick jag ta del av den andra delen av dagens utbildning. Pirjo Hiidenmaa berätta om språk (finska, i detta fall) och gjorde oss medvetna om olika stilar att skriva, hur man gör sig förstådd, hur man måste förstå att inte skriva för journalistiskt, men inte heller lika torrt vetenskapligt, ifall man skriver till en bredare publik. Jag fick några verkligen bra idéer till mitt eget arbete, så kursdagen hade återigen nått sitt mål för mig: att verka som grundlig inspiration och ett forum för att skapa kontakter. Jag hade nämligen även äran att sgrupparbetade med bland annat Sari savikko, som skrivit exempelvis den fina boken om skoltavlor. Vi ses igen nästa gång!

Om STF på STF

Fjärde dagen i Umeå lider mot sitt slut, det är dags att bryta upp för denna gång. Idag har jag läst Fataburen, Nordiska museets årsbok från år 2011 med temat Landskapsspejare, där fokus var på fotograferingen av landskap, och synen på landskap överlag. Boken var mycket givande, men de intressantaste inläggen för mig var skrivna av Charlotte Ahnlund Berg som är museipedagog på Skansen och professor Sverker Sörlin från Stockholm. Ahnlund Berg skrev om “Landskapande” då man skapar ett friluftsmuseum som Skansen med alla dess miljöer och hur man restaurerar eller ändrar på dem. Sörlins inlägg behandlade fotograferingen av landskap och särskilt Svenska Turistföreningens (gr. 1885) årsböcker, som redan 1886 pryddes av fotografier. Teknologin var besvärlig fram till mellanskrigstidens lättare kameror, men verkligt mod och flit lades ner på fotografier av Sveriges landskap, som inte är ett, utan flera, argumenterar Sörlin. Under 1920-talet kom de futuristiska bilderna med vyer uppifrån och snart flygfotograferingen. Sörlin påstår dock att ytterst litet ännu forskats kring naturvetarnas och arkeologernas landskapsfotografering, t.ex. har denna aspekt inte granskats av t.ex. Sigurd Curman foton.
Det var ett roligt sammanträffande att läsa om STF:s fotografering av landskapet i STF:s vandrarhem i Umeå invid V. Esplanaden, alltså i själva stadskärnan. Det var ett gemytligt vandrarhem, som även var mån om sin historia. I väggaffischer med gamla STF-motiv uppmanas resenären värna om naturen och komma ihåg att städa efter sig, sortera sitt skräp etc. I köket fick man laga mat och äta på STF:s alldeles charmerande porslin från Gustavsbergs. Kanske 40-tal? Stort!

Planer och funderingar

Idag var jag uppe med tuppen och hann nästan fram till min arbetsplats innan det ljusnade. Det är verkligen lyxigt att ha ett temporärt arbetsrum att styra till, ha nyckel till, passerkort, kolleger att dricka kaffe med (live, inte enbart virtuellt) - charmen kan uppskattas endast av en som varit stipendiat stationerad i hemmet i flera års tid, med endast en virtuell plats för arbete, för inte ens hårdskivan är helt min privata egendom.
Förmiddagen gick fort med en revidering av forskningsplanen och dito, men avbröts av en välkommen kaffepaus med kollegerna. Jag träffade bland annat forskare som varit på Turku Urdur kongressen 1995, då vi var unga studeranden. Världen är liten och alltid finns det något som känns bekant! Vi diskuterade även 1700-tal, genus och makt.
På eftermiddagen har jag försökt insupa litteratur, bl.a. Staffan Carléns avhandling i museologi från 1990. Inspirerande och nyttiga infallsvinklar på Nordiska museets utställningshistoria, då man måste beakta skapandet av museer och utställningar i förhållande till arkeologiska utgrävningar, forskning etc. på 1800-talets andra hälft. Litet fniss framkallades även av tablåer från 1922, som inte alls skiljer sig särskilt mycket från Finlands nationalmuseums utställning på 2000-talets början... Världen förändras, tablåerna består. Om jag hinner, borde jag ju givetvis ta mig en sväng till Västerbottens museum, men den roligheten kunde ju i och för sig även vänta till nästa besök.

Hälsningar från diskussionen om topos

Som en avslutning på dagen på campus i Umeå besökte jag universitetsbibliotekets magasin. Det liknar mycket det vi hade förr i Studentbibban (ja, en gång till och med i Domus academica, för den som minns det glada 90-talet...), med lågt till tak. Rullhyllor (elektriska), gamla band bland nya. Det nya i Helsingfors har jag inte sett. självbetjäning. Och öppettider till 22 (må-to)! Jag lånade genast några böcker, varav en presenterades vid ett seminarium i museologi idag: Att ställa ut kultur - värd att bekanta sig med. Men, för att återgå till vad allt som hänt idag, börjar jag från början, med imorse.
Idag hade jag sovit på alla intryck från igår och börjar få en starkare känsla också för Humanisthusets topografi. Jag känner mig med andra ord inte längre lika bortkommen som vore jag i biblioteket i Rosens namn, där Lindalhallen tornar upp sig utanför som en kyrkobyggnad. Det är ju där biblioteket ligger, förresten. Och det hann jag också besöka redan igår egentligen, liksom stadsbiblioteket. Nu är jag alltså försedd med kort (nycklar?) till källor av kunskap även här.
Men min dag idag började egentligen med ett seminarium, som anordnas av VTM-gruppen, skulle idag handla om familjen och forskning, men det blev tyvärr avbokat. Istället gavs jag en möjlighet att utnyttja seminarierummet åt att få presentera min egen forskning på basis av min reviderade plan inför gruppen. Spännande, att få uppträda så fort efter min ankomst, men även tacksamt - jag fick genast värdefulla tips och god diskussion kring mitt tema om klosterforskningen, topofili och arkeologibruk och förhållandet mellan Sverige och Finland.
Nordlund förlänade mig vänligen igår en rad av hans verk, däribland en essäsamling, Topos. Esser om tänkvärda platser och platsbundna tankar (Carlssons 2006), som jag hittills känt till, men inte läst (fotnot: definitionen av en klassiker enligt Mark Twain eller vem det nu var: "boken som alla vet, men ingen läst", eller hur det nu gick...?). Boken är gjord av främst forskare i Umeå, som varit elever till den berömde Sverker Sörlin, och redigerad av Nordlund och professor Erland Mårald, som jag nu även fått träffa. Man bör notera att detta verk utkom samma år som Finska litteratursällskapets antologi Paikka (Plats), som jag redan använt mig av, där artiklar av bland annat Yi-Fu Tuan (som skrev om "topofili" redan för decennier sedan) ingår. I förordet till Topos talar också redaktörerna om en "spatial turn", vilket jag även mött i t.ex. antologin utgiven på europeiskt håll, Power and Culture, som jag recenserat i Ennen ja nyt. Min avhandling var ju även ett uttryck för denna forskningsriktning och nu är jag då här, mitt ibland Umeåforskarna och blir delaktig i deras sakkunskap på området. Därför vill jag ägna några ord också åt boken från 2006, men senare.
Efter en lunch med god diskussion - tack Christer! - kring publicering av artiklar och arrangemang kring konferenser, rusade jag mot museologernas seminarium. Upp för en vinglig spiraltrappa och till ett rum, där jag mötte Kerstin Smeds, som doktororerade om världsutställningarna och Finland år 1996 vid Helsingfors universitet för Matti Klinge (även min lärofader), som presenterade en ny doktorand, Eva-Lena Bergström från Nationalmuseum i Stockholm. Hennes avhandling skall handla om hennes arbetsgivare och dess historia, som snart har jubileum, år 2016. För tillfället är utställningen stängd och de bygger om, så det är ett bra tillfälle att reflektera över det som gått. Det har skrivits en del om museet, av Per Sjöström och Peter Widén, men nu kunde alternativa infallsvinklar lyftas fram, t.ex. gender och plats. Mycket intressant och en verkligen givande diskussion! Självfallet hoppas jag kunna hålla kontakt med museologerna här och kanske det vore dags för en gemensam workshop i Helsingfors? Det skulle verkligen behövas. Här i Umeå befinner ju sig många intressanta forskare och lektorer, bl.a. Torkel Molin och Richard Pettersson, som ju skrivit mycket om kultuarvet och RAÄ, Sigurd Curman etc. Det lär ju även bli dags för Museiverkets historia, så kanske det skulle finnas belägg för ett samarbete? Vem vet!
Museologerna bjöd mig vänligen på fastlagsbulle dagen till ära, dessutom! Men framför allt var det fint att äntligen personligen träffa en person jag hört så mycket om och vars avhandling är något av en milstolpe i analysen av nationsbygget på 1800-talet: Kerstim Smeds. Det blev som en andra välkomstdag för min del, tack igen!

Första dagen i Björkarnas stad

Mitt liv som postdoc med finansiering inleddes redan våren 2011, då jag började med min nuvarande forskning som berör arkeologihistoria och arkeologibruk, säsrkilt den finländska klosterforskningen och tangerande ting. Jag har redan kommit ett stycke på väg och publicerat litet, men även andra projekt som varit viktiga att avsluta har fått min tid. Nu ville jag dock slå riktigt slag i saken och utnyttja min status som forskare finansierad av Niilo Helanderin säätiö, och lägga i en högre växel.
Med hjälp av en vänlig inbjudan från Umeå universitet, Institutionen för idé- och samhällsstudier, och tack vare min opponent för avhandlingen, professor Christer Nordlund, kunde jag ägna vårterminen 2013 till samarbete och utbyte med forskargruppen han leder, för Vetenskaps-, teknik- och miljöstudier.
Jag anlände alltså igår med båt från Vasa och insåg vissa faktum: det lönar sig att ha litet cash, eftersom det går behändigast att betala bussen från hamnen till Umeå centrum på det viset. Vägen är mycket lång. Tur att det finns taxin också. Trafiken i staden verkar löpa fint: bussarna var lätta att ta direkt från Vasaplan till Campuset. Mina första intryck av min första dag är följande: det är mycket spännande att vara här, redan nu har jag träffat många kolleger och fått se mig omkring på campus. Campuset, som ligger närmare centrum än vad jag först trodde, är enhetligt och litet besvärligt är det att orientera sig i byggnaderna, rättare sagt detta komplex för Humaniora, men det skall väl gå bättre imorgon. Ett besök i Universitetsbiblioteket gjorde mig smidigt och snabbt till en lycklig innehavarare av ett nytt bibliotekskort och samtidigt fick jag mig en promenad i området, som är stort och tättsått med monumentalkonst. Det här verkar vara Norra Sveriges bultade universitetshjärta, med ståtliga byggnader och aktiva studeranden, forskare och lärare.
Ännu ikväll skall jag ta mig en titt på stadsbiblioteket och dess utbud. Nordlund har vänligen informerat mig om diverse program under veckan, olika seminarier och föredrag, vilka jag kommer att frekventera efter bästa förmåga. Och björkar har jag även sett, de vajar glatt i snöstormen och hälsar mig välkommen. Tack!