Bokmässa i Helsingfors och ljus i Nådendal

Det är skönt ibland när en lugn stund för reflektion infinner sig – jag tackar tåget från och till Åbo, än en gång. Först och främst får man undan några smärre uppdrag som legat på hög och å andra sidan har man tid att fundera över vad som senast skett. Jag har nämligen fått en arbetsplats, ett vikariat för ett år vid Pojo lokalhistoriska arkiv, och jag ser verkligen fram emot att få börja arbeta där. Är det inte meningen med postdoc-tiden överlag, att finna sin plats? Ofta brukar ju något universitet avses, men jag har hela tiden längtat ut på en mer världslig bana, till museer eller arkiv, närmare publiken. Det verkar som en mångsidig och trevlig arbetsplats och det ligger alldeles bildskönt i hjärtat av den historiska bruksmiljön i Fiskars, inte långt från mina föräldrars kära landställe i Karis Kudiby. Trakterna är därför välbekanta för mig och pendlandet välkommet – jag är morgonpigg och utnyttjar gärna resor för – ja, reflektion, om inte annat.

Det händer i varje fall även mycket just nu – vårt juliga Birgittaseminarium närmar sig med stormsteg: mer info snart, snart – och just nu pågår intressanta saker både när och fjärran. Igår besökte jag Helsingfors bokmässa, som är öppen till söndag 27.10 – rekommenderas varmt! Som förr är de svenskspråkiga avdelningarna synligt med och aktiva kolleger och glada författare delar med sig av sitt kunnande. Igår hade jag spetsat mig på att få höra professor Bo Lönnqvist på Tottiscenen tala om sin splitternya bok, som samtidigt lanserades, nämligen hans biografi om historikern Alma Söderhjelm, utgiven av Svenska Folkskolans Vänner. Lönnqvist berättade uttrycksfullt om projektet och om Almas fascinerande person och hur han velat revidera en del uppfattningar om henne – det lät litterärt och spännande. Jag måste genast inhandla boken till ett billigt pris av bokseriens redaktör, Rabbe Sandelin på SFV. Det låter spännande att planerna är att bokserien skall bli lång – vilken person avhandlas måhända därnäst? I varje fall har jag redan hunnit börja läsa Lönnqvists bok om Alma Söderhjelm och den är medryckande och djuplodande på ett sätt som gör det svårt för en att avbryta läsningen. Man vill liksom veta genast “vad hör hit”, “vad hände sen” och “vad mera kunde Alma då ha för sig”... Åtminstone början är förträfflig. Det lönar sig även att ta en sväng på bokmässan förbi tidskrifternas avdelning där jag i torsdags åtminstone gladdes av doktor Charlotta af Hällström-Reijonen, som är redaktör för Språkbruk – norpa åt er ett av de förträfflig numren av tidskriften som nu delas ut, det lönar sig! I nr 1/2013 skriver Mikko Kauko om Jöns Budde – bara för att nämna att man aldrig vet var man hittar ypperlig info om vad man helst vill veta. Kaféet intill de svenska avdelningarna är dock onödigt dyrt och dåligt – det kan du glatt skippa.

Idag var det dags att sända iväg de sista handlingarna för min examen i kulturturism till juryn. Spännande – jag måste antagligen berätta mer nästa vecka, eftersom evalueringen sker då. Sedan styrde jag iväg mot Åbotåget och bussen till Nådendal, “min ungdoms drömmars gyllene stad”. Nådendal firar 570-årsjubileum i år och detta veckoslut är det ett digert och konstnärligt program på gång i staden, som det lönar sig att stifta bekantskap med: Lux gratie. Arrangörerna, bl.a. staden och museet, bjöd vänligen in mig att hålla föredrag om synen på Birgitta och klostret, ett tema anknutet till min avhandling från 2010. Än en gång var det trevligt att få dyka tillbaka in i det jag forskat i under det senaste decenniet och lägga fram detta för en drygt tjugohövdad, engagerad publik. Nådendals museum är ett dynamiskt museum, litet men naggande gott och mycket aktiv engagerat i att lyfta fram stadens historia. Museet är även med i de kommande seminariearrangemangen i Helsingfors 17.12. Lägg det på minnet – snart hör ni mer!

Intensiv början på hösten: arkivbildning, utställning, seminarie- och bokprojekt!

Hej igen - jag har inte hunnit skriva, men försöker berätta litet om vad som hänt under sensommaren och början av hösten 2013. Jag har nämligen arbetat både mot betalning, men även pro bono. På sommaren publicerade ju min artikel om forskaren Gunvor Kerkkonen (1903-2002), vilket hade inneburit att även bekanta sig med ett digert, osorterat arkivmaterial hemma hos hennes döttrar (se bilden ovan, men här är alltså bara en del av alla lådor som finns). I början av september måste en första genomgång och sortering av materialet ske pro bono, eftersom rädslan för att ett ypperligt material går till spillo är överhängande. Det är även skönt för döttrarna att få bli av med materialet så småningom. det handlar alltså om hundratals brev, manus och annat material från föräldrarnas liv (Gunvor och hennes make, riksarkivarien Martti Kerkkonen (1905-1990)). Eftersom ingen finansiering för arkivbildningen förelåg gjorde jag den första tio dagar långa sortering pro bono. För att kunna fortsätta måste jag dock ansöka om stipendium - och håll tummarna: materialet är fint. Ur en vetenskapshistorisk synvinkel är det alltså fråga om ett digert material som bland annat belyser forskarnätverk i Norden. Gunvor var nämligen delaktig i det stora utgivandet av Kulturhistoriskt lexikon, vilket producerat ett stort brev- och manuskriptmaterial väl värt att bevara. Jag hoppas alltså att jag får återkomma till detta arkivmaterial i denna blogg.

I slutet av september ordnade Lempäälä (de har en "Birgittakyrka", se ovan) Birgittaseminarium, som lockade en liten och hängiven publik. Seminariet var en del av Birgittaveckorna som firas på orten under hösten. Jag har fått äran att delta i många av dessa seminarier, vars primus motor är rektor Raili Reini (se nedan). Det första seminariet arrangerades under Birgittajubileet 2003 och traditionen bär vidare. Denna gång uppträdde undertecknad med tankar kring historiebruk i Nådendal, vilket följdes av doktoranden Leena Enqvists presentation av mat och dryck i klostret Syon abbey och hur man åt, vad man åt och varför man vet allt detta. Det var ett mycket intressant material som presenterades: nunnorna var medlemmar av eliten och detta sågs även i matkulturen, som bestod av hälsosam mat med fina kryddor. Till skillnad från hovet, åts dock en relativt enkel måltid, men Enqvist spräckte alltså hål på myten om nunnorna som livnärda på vatten och bröd. Efter denna presentation följde en paus, varefter doktoranden Aila Viholainen presenterade sin pågående forskning om de medeltida stenkyrkorna i Finland ur en forskningshistorisk synvinkel, främst gällande tolkningsproduktion av kyrkornas medeltida målningar. Eftersom avhandlingen snart föreligger, berättar jag säkert mer när det blir aktuellt igen! Sari Katajala-Peltomaa uppträdde därefter med ett föredrag som baserade sig på hennes och Ville Vuolantos senaste bok om barndom och barn under antiken och medeltiden. Idag presenterade Katajala-Peltomaa främst under, där man bett Birgitta om hjälp särskilt för att rädda sina barn. Slutligen avslutade seminariet på eftermiddagen med konst: Ilkka Mäkinen presenterade Tarikkas Pirkitta legend, som uppfördes av Eeva Petäkoski på ett mycket rörande vis. Det handlar alltså om en 1600-talsdikt om kyrkans grundande, där Birgittas och Magdalenas helgonbilder avgjorde kyrkans placering i början av 1400-talet. Stenkyrkan är dock yngre i och för sig, men dikten är ju fin ändå, vilket gjort att Birgittatraditionen i Lempäälä lever och mår bra trots dess tvivelaktiga historia. Ett bra exemepel på någon form av äldre, invented tradition och historiebruk i dagens värld, som ändå ger mening och bildning åt lokalsamhället. Tack Lempäälä för detta fina seminarium år 2013, vi ses igen 2015!

Jag håller även på med att skriva manus för Mörskoms medeltid, men återkommer nog snart även till detta projekt bara det framskrider litet mer. Det är ganska stressiga tider just nu, eftersom jag också håller på med seminarieförberedelser inför Finska kyrkohistoriska samfundets och Nådendals Birgittaseminarium i Helsingfors, som kommer att vara gratis för allmänheten och arrangeras i Vetenskapernas hus 17.12.2013. Men, jag återkommer även till detta evenemang så småningom! Nådendal firar 570-årsjubileum i år, vilket även föranleder att jag skall uppträda med föredrag i Nådendal 25.10. Jag återkommer om detta, som sagt!

Sedan maj har jag även varit anställd av Minnesvårdarna r.f. i deras 25-årsjubileumsutställning, som öppnade i Johanneskyrkans krypta i fredags (se ovan) och är öppen i två veckor från och med idag, 14-19 - välkomna! "Döden mitt i livet" handlar och minnes- och begravningskultur och vi har en hel del kuriösa föremål presenterade: diktaren J. J. Wecksells dödsmask från SLS, hårsmycken, en vacker sorgdräkt från Esbo stadsmuseum etc. Vernissaget gick strålande med pastor Busck-Nielsens requiemmässa - jag fick agera ljusbärare, litet nervigt eftersom jag haft 20-årspaus i aktivt församlingsarbete och dylika uppdrag i mässan. Likvagnarna från ingå och Liljendal samt likbilar från Nyman och Mikko Monenen väckte uppmärksamhet under vernissaget, se nedan - de var en ståtlig syn! Kom och ta er en titt på utställningen om ni rör er i Helsingfors - gratis inträde! Men, nu måste jag arbeta igen. Jag bloggar vidare med mera händelser inom en snar framtid.

Besök i arkiv och kyrka

Sommaren är kort, javisst: speciellt då fokus är på barnen som har ledigt. Ibland hinner en forskare ändå göra några nedslag i sin (försenade) forskning också. Che va piano, va lontano, eller hur var det nu? Skynda långsamt - och hoppas att det ändå går framåt litet grann. Med andra ord, min artikel om Kökar har nu äntligen fått litet fart, eftersom jag fick möjlighet att se fynden från utgrävningarna under mellankrigstiden. Forskaren Jouni Kuurne såg vänligen till att beställa fram de efterlängtade föremålen och forskaren Anu Norola hade inte sommarlov utan var vänligen till min hjälp för att visa mig dem idag i Museiverkets centrallager i Orimattila. Familjen såg samtidigt sin chans att åka på en liten tur ut i skog och mark - mannen och barnen plockade blåbär och var ute medan jag fotograferade de fina föremålen. Det tog en stund, men då var det äntligen gjort. Det har varit som en propp i processen att jag inte sett dem och det har känts svårt att finslipa texten på grund av detta - få se om jag får det gjort nu, bättre sent än aldrig!

På hemvägen tog vi tillfället i akt och besökte en av de medeltida kyrkorna i trakten, Hollola Sankt Marie, som i likhet med så många kyrkor sommartid hänvisar sig vara en "vägkyrka". Mikko har under flera års tid uppskattat detta trevliga kulturutbud i form av "vägkyrklighet" och han får sina önskningar ofta uppfyllda att besöka kyrkorna, tack vare mitt särskilda intresse för medeltiden och medeltidsbruket. Det faktum som driver oss till besöken är även att man ofta måste betala dyra upphovsrättsliga pengar för bildbruk, vilket kan kringgås om man själv fotograferar helgonbilderna, som ju tillhör församlingarna och kyrkans medlemmar (finländarna/oss?). De är kulturarv och en betydande bit historia, samtidigt samtid. Därför var det glädjande att se att en guide fanns på plats, som vid vårt besök just höll på med att förklara viktiga saker om medeltiden för några andra besökare - finemang! Hollola har även satsat på en otroligt fin virtuell tur om någon av er vill se kyrkan, men inte kan ta sig dit: kolla här! En liknande modell hade jag velat göra för Finlands nationalsmuseums kyrkosal redan 2008, men då sades det att det inte var möjligt - tekniken utvecklas, tack och lov. Glad sommar, kom ihåg att besöka våra vackra kyrkor!

Seminarium och framtidsplaner - livet!

Idag hade jag chansen att växla några ord om framtiden med min 'sponsor' prof Nordlund. Fastän jag inte har något stort stipendium på lut nu, ser jag ändå positivt framåt och ansöker om mera. Jag lovade även avsluta mina delar av en gemensam artikel ännu i vår och är glad över Nordlunds tålamod. Vårens erfarenheter av samarbete och kollegialitet i Umeå har varit ovärderliga för mig.

Idag hade VTM- gruppen återigen seminarium, med Sabine Höhler från KTH som lade fram planer på sin forskning kring narrativ på ekologins fält. Särskilt frapperande är de senaste årens ekonomiska portfolio-tänkande kring ekologiska spörsmål. Höhler har tidigare forskat i ekorörelsen under 1900-talet. Det hela fick mig att dryfta i vilken mån dylikt ekonomiskt tänkande influerat även de institutioner som förvaltar kulturarvet... Tankeväckande!

Efter ett par timmar till med revidering av forskningplan och läsning var det dags att styra hemåt till logementet. I järnvägstunneln finns ett fint konstverk som sträcker sig ner på gatan, på väggarna och har ljud av fågelkvitter och andra interaktiva delar. Det är björktema och dikter, språk och annat inspirerat av nejden. På vintern gladde jag mig åt verkets ljus (de gröna björkarna på genomlyst glas) och sommarljud. Lev! står det till sist i blå neon. Ja, verkligen! Verket är från 2012 och gjort av F+A (två konstnärer). Nordlund sade att många har kritiserat verket, men jag tycker det har känts som ett välkomnande handtag i en lika välkomnande stad. Att få gå under dessa björkar har varit en fin upplevelse.

Brevseminarium i Helsingfors

Idag deltog jag i ett seminarium kring historiska brev, arrangerat vid Helsingfors universitet. Programmet kan ses här: http://blogs.helsinki.fi/brevkonst och det var en mycket givande dag i en solig stad.
Dagen inleddes med presentationer av doktoranderna Timo Lipponen (Tammerfors) och Anu Muhonen (Stockholm), som presenterade brev som källor till teaterhistoria respektive släkthistoria. Docent Kirsti Salmi-Niklander talade därefter om arbetarpoeten Kasperi Tanttus brev - hans livsöde i sig är gripande, eftersom han arkebuserades av se röda 1918.

Efter kaffepausen presenterade filologerna olika vetenskapshistoriska projekt: prof. H. K. Riikonen inledde allmänt om filologernas internationella nätverk under mellankrigstiden, varefter doc. Enrico Garavalli vidtog om filologen Giulio Bertonis brev till de finländska forskarna, särskilt A Långfors och Oiva Tallgren, senare Tuulio. Doc. Doris Wagner talade om sitt pågående projekt att editera prof Emil Öhmanns brev till och från tyskar. Många intressanta problem med editering kunde därmed diskuteras. Före lunchen berättade ännu doktoranden Elina Pallasvirta om din forskning kring filologernas brev och kontakter till USA på 1900-talet. Jag kom genast att relatera till Timo Salminen, docent i arkeologihistoria, som har ett klart manus om samma tema, men då arkeologer och deras kontakt både mot öst och väst.

Efter lunchen handlade det om brev och känslor. Sabine Kraenker talade om moderna franska brev, som handlar om att sluta ett förhållande. Elina Heikkilä däremot beskrev ett brev från 1924, som var en uppsägning. Brevet kunde ses spegla ett antal saker i tiden och förhållandet mellan chef och 'fröken' med mera. Samu Niskanens föredrag handlade om vänskap uttryckt i brev långt tidigare, dvs. ur S:t Anselm samlingar. Han har tidigare berört temat i sin avhandling och har hållit på med att editera breven.
Den sista sessionen inleddes även filologiskt med Kirsi Keravuoris anförande om familjebrev som källor till skärgårdssamhället på 1800-talet. Breven kunde ses som s k egodokument - en term jag definitivt även bör kolla upp. Följande föredrag hölls av två forskare vid HU: Taru Nordlund och Ritva Pallaskallio, som talade delvis om landsbygdsbrev som sändes med nyheter till pressen och delvis om emigrantbrev. Fokus var på konventioner kring olika genren av texter. Som sista föredrag berättade jag själv om K A Bomanssons och R Hausens brevsamlingar, som innehåller beskrivningar av tidiga utgrävningar och fältmetoder, dvs tangerade arkeologihistoria.

Det var med andra ord ett omväxlande seminarium och givande på många vis. Nästa datum är även redan bokat, i november - det är fint att det fortsätter. Sällan har idehistoriker chans att utbyta idéer med filologer, men detta med brevforskning verkar vara ett fruktbart forum!

Birgitta - ett ständigt återkommande tema

Det var meningen att jag skulle ta mig av och an till Umeå nu i mitten av april, men lille Emil blev sjuk och Mikko hade viktiga möten etc., så det blev på mitt ansvar att ta hand om lillen och de andra barnen här hemma. Vårstädning, öppning på mormors och morfars torp etc. vårsysslor har även liksom tagit musten ur mig - jag lider troligen av att batteriet piper tomt under denna försenade vår. Något roligt har ändå hänt:
1) Ett projekt om studenternas insamlingsresor på 1870-talet som jag deltar i med doc. Markus Hiekkanen och fil.dr Leena Valkeapää, båda mycket eminenta och erfarna forskare, fick en liten slant till av Nylands kulturfond - inte mycket, men i varje fall något som får en att tro på att vår bok en dag blir av. Något att se fram emot i sommar, särskilt eftersom projektet tangerar "min" fornforskare R. Hausen.

2) Jag fick äran att hålla föredrag om min (snart gamla) doktorsavhandling - kul att någon ännu vill höra om den - nämligen om historiebruket i och av Nådendal, för Birgittasystrarans vänner rf. i Åbo. Då jag arbetade som sekreterare för det finländska Birgittajubileet bad ordförande, prof. Päivi Setälä, mig ta kontakt med denna ekumeniska krets, som grundades kort efter systrarnas ankomst till Finland i slutet på 1980-talet och vars avsikt är att stöda deras verksamhet, och vi blev således medlemmar i föreningen för över tio år sedan. Jag har hållit kontakt med dem nu och då och skrivit i tidningen om min forskning och nu fick jag även vara årsmötestalare. Föredraget på en timme födde god diskussion och innebar intressanta och hjärtliga möten på Birgittinernas kloster/gästhem på Ursinsgatan i Åbo. Det var roligt att vara tillbaka här också - jag frekventerade stället under Birgittaåret 2003 och har även besökt dem senare i anslutning till min forskning. Kyrkoherden emeritus och teol.dr Rauno Heikola, som jag intervjuade till avhandlingen men aldrig personligen träffat, var på plats och tackade för föredraget och vi fick talas vid en stund. I festsalen öppnade samtidigt en bokutställning om Birgittarelaterade böcker, som presenterades av Airi Forssell. Värt att notera är även, att utställningen är ännu öppen för besök där i gästhemmet och bilder och texterna av Birgitta härrör sig faktiskt från en donation: omkring år 1995 anordnade Nationalbiblioteket en Birgittautställning som byggdes av forskaren Lena Huldén och dessa ingick i utställningen där (se bilden ovan). De är med andra ord bevarade av Birgittasystrarnas vänner och återanvänds kreativt nu i denna lilla utställning, som även vill lyfta fram 570-årsjubileet av grundandet av Nådendals stad, som de facto infaller i år. Fint! Det förefaller som om Birgitta och birgittinerna är något jag alltid återkommer till. Ifall lyckan står bi får jag även projektpengar för Birgittarelaterade böcker samt ett seminarium senare i vår - håll tummarna! Det vore verkligen trevligt, eftersom Birgittaforskningen blomstrar i Finland just nu, särskilt bland unga medeltidsforskare.

I sköna maj ämnar jag äntligen åka upp till Umeå igen ifall allt går enligt planerna, en sista gång som postdoc för Niilo Helanders stiftelse. Förhoppningsvis får jag nya krafter att slutföra de tre artiklar jag har på gång - en är ju nästan klar, som jag sade senast, och så kan jag gå vidare mot nya mål och nya projekt. Det har varit givande hittills och en månad är ännu kvar - hipphurra, glad Valborg, som man säger i Finland!

Filar artikel på arkiv

Min artikel, som jag lämnade in i februari, om forskarna R. Hausen och G. Kerkkonen ( hon forskade i ärenden gällande Padis kloster), fick godkänt (med ändringar) av granskarna. Nu sitter jag alltså i Helsingfors och kollar upp en del källor ännu.

Forskningen gick närmast på sparlåga före påsk - en verkligt stilla vecka - så goda nyheter ger ny inspiration och friska tag. Detektivarbete! G. Kerkkonens brev finns både här och där och särskild hjälp denna vecka har jag fått på Riksarkivet av Anita Saarenheimo. Tack!

Digitalhumaniora och vetenskapshistoria - sista dagen på Teknik- och vetenskapshistoriska dagarna i Umeå 2013

Patrik Svensson håller key note om digitalhumaniora.

Tredje och avslutande dagen av konferensen i Umeå var här. Jag lyckades försena mig på morgonen, eftersom mitt busskort uppenbarligen saknade den resa jag hade räknat med. Det var uppfriskande att gå i kylan till universitetet, men lyckligtvis är det inte lång väg. Desto varmare välkomnades jag då jag kom fram och belöningen kom genast. Det var dags att besöka det berömda HumLab och sessionen där. Jag missade den första, av Mats Fridlund, men hann höra slutet på Rickard Danells presentation av bibliografiska studier i hur biokemiska artiklar tycks hänvisa till varandra, om jag inte förstod fel. Bibliografiska nätverk blir ett verktyg för hur man kan påvisa vetenskapliga nätverk, intressant men föreföll en aning komplicerat, åtminstone om man skall få tro det man såg som grafer, clusters etc.

Finn Arne Jörgensen från Umeå presenterade härefter ett mycket spännande tema, dvs. teknologin och landskapet. Han gjorde en ny resa i W. Schivelbuschs tågstudie – om hur farten kändes negativ för människorna på 1800-talet etc. resan gjordes nu digitalt i de olika former som tågresor, tågfärder och fart presenteras på webben. Man kan t.ex. Resa med transsibiriska järnvägen, se var man är på Googlemaps, höra rälsens dunk, se vyn utanför fönstret... Tåg är viktiga symboler för tenknik och människans föreställningar om sin miljö, framsteget och tid och rum. Numera är vår uppfattning om den naturliga världen både liten och stor, argumenterar Jörgensen, eftersom vi ser både litet och stort – från rymden genom satelliter och inne i kroppen med mikroskop. Något får vi, något mister vi. För tillfället är ju tågresan ett “långsamt” sätt att resa i förhållande till flyget. Väl sagt. Något att tänka på medan jag just nu sitter på tåget och skriver detta.

Morgonens sista presentation hölls av Chrsitopher Natzén på Kungliga biblioteket: om dess filmarkiv och utvecklandet av sajten filmarkivet.se. Han tog tillfället i akt och inledde med ett fantastiskt filmklipp från husmors-filmens tid – ett exempel på det material som finns ute på webben. Problemet med dylika databaser är att man ofta hellre först vill bygga upp sajternas metadata, innan man egentligen kan lägga ut materialet. Det digiterade materialet är dock vitkigt för forskningen och gör det lättare att nå – Natzén visade ett fall med musiken i screening av tidig film (stumfilm). Det framkommer var, vem och hurdan musik som uppfördes vid visningarna, ur reklamer och programblad. En dylik studie hade varit svår att göra utan ett stort material i digital form. Fick mig verkligen att tänka på KAVA och allt fint som finns på webben hemma i Finland. Det natinonella audiovisuella arkivet i Finland är dock ett skilt arkiv – jag vet inte hur det är organiserat i Sverige. Filmarkivet tycks vara underställt KB, alltså, om jag förstod föredraget rätt.

Dagens key note var ytterst intressant – den hölls av professor Partik Svensson, som är direktör för HumLab och behandlade hans fält, digitalhumaniora (Digital Humanities). Detta är nu precis i tiden, så det var dags att jag också hörde litet mer om detta fält, som även berör min man (IT-kille) och hurdana projekt vi kunde göra i framtiden (vid sidan av det vi redan gjort, arkeo.fi). Jag har även sett, att Jyväskyläborna skall ordna en kongress om detta i (förhållandet till museer etc.) april, bara som ett exempel. Svenssons presentation bet sig in i fältets historia, att det urpsrungligen kallats humanities computing, numera hänvisas dock mest till digital humanities. Platformen för centrum som idkar denna typ av forskning definierar även hurdant fältet är. Begreppena har flera dimensioner, men det mest intressanta är just hur vetenskapsmännens identitet formats, och att det även är en fråga om vad man kallar sig – känns det töntigt att kalla sig “digitalhumanist” eller ej. Ja, jag vill gärna kalla mig detta en gång i framtiden, förhoppningsvis. Svenssons egen bakgrund är i lingvistiken och han poängterade att det största materialet i anknytning till detta är digiterade källor äldre än 1850 och databaser anknuta till dem, t.ex. om paleografi. Jag kom ju naturligtvis genast att tänka på mina vänner inom medeltidsforskningen och deras behov och insatser i detta avseende. Svensson poängterade att fältet dock är mer än “miljön” (digitala miljön), kanske en platform för bredare helheter inom medieastudier - “allt digitalt”. Varför inte en “mötesplats”, tycker jag. Med andra ord, en mycket tankeväckande presentation!

Efter lunchen var det dags för den sista sessionen, jag valde att delta i den om universitetshistoria, som naturligtvis även tangerar det jag själv håller på med. Det var mycket intressant att genast få höra Thomas Kaiserfeldt presentera Lunds universitetsjubileum (350), som skall firas 2016-18. En ny historik håller på att ta form, en antologi, och forskarna i projektet har olika strategier för detta. Ett viktigt mål är att motarbeta den bild som universitetets pr-avdelningar gärna ger, skriva mer diversifierat. Forskarna vill att boken även skall kunna bidra till det universitetshistoriska fältet as such. Speciellt intressant lät infallsvinkel på symboler (lieux de mèmoire?): logotyper, läge, klädesdräkt, byggnader... Med andra ord rör det sig om ett projekt som väcker ens nyfikenhet – ett jubileum det lönar sig att följa med! Målgruppen är inte direkt studerandena, för dem finns redan trevliga verk, utan forskarna inom organisationen och andra historiker i Norden.

Nästa presentation hölls av doktoranden Karl Bruno, som presenterade sitt projekt om Sveriges lantbruksuniversitets historik, där han speciellt skall skriva om biståndsarbetet. Idag presenterade han en professor vid veterinärmedicin, som personligen inledde ett sorts biståndsarbete, dvs. en vilja att sprida en svensk modell och exportera know-how under efterkrigstiden. Hans projekt gick ut på att få veterinärstipendiater från Indien till Sverige och fastän projektet kunde ha gått hur som helst, blev det tydligen ändå mycket lyckat. Det tycks även ha rått skilda syner på förhållandet mellan teori och klinik, vilket var intressant att höra, speciellt då aktören som presenterades, Nils Lagerlöf, höll på det kliniska kunnandet. Det skall verkligen bli spännande att få höra mer om Brunos synteser i framtiden!

Konferensens sista föredrag hölls av Anders Houltz från Kungliga tekniska högskolan. Han presenterade ett projekt, som ännu inte fått finansiering, men hoppas få det. Projektet lät nämligen otroligt intressant, eftersom det handlade om KTH:s forskare och deras bisysslor utanför den akademiska världen, i business, politiken etc. Projektet skulle fokusera på praktiker mer än organisaton, och det lät verkligen lovande: ett “proefssionsperspektiv”. Liknande önskar jag även kunde skrivas mer av i Finland, T.ex. har jag hört att Museiverket skall få en ny historik – förhoppningsvis blir den mera åt detta hållet. Det har dock skrivits uttryckligen universitetshistoria ur denna infallsvinkel, eller som en av de teman som behandlats – av Matti Klinge. Detta tema, om professorernas och andra forskares engagemang för “samhällsnyttan” tycker jag han skisserat i sina studier kring Helsingfors universitet. Det förefaller ändå som om det ligger något allmänt nordiskt i detta fenomen och jag tycker det syns i frågan om alla universitet – kanske åtminstone vid HU. Jag tycker vi inte skall behöva tro att det är enbart teknologer som är entreprenörer och politiker utanför sin högskola... Utbildningen som status ses även viktig i detta fall, identiteten. Men, summa summarum: det blir mycket intressant att höra hur detta projekt fortskrider och en dag få ta del av resultaten. Inte minst därför att min egen far är teknolog. Det är ju även vår tid som betonar tekniken, kanske betraktar sig som “teknisk” – åtminstone ter det sig så ibland – så en beställning för en dylik analys finns säkert.

Sammanfattningsvis var det alltså tre intensiva dagar av möten, tankar och intressanta framtidsplaner jag fick uppleva. Kongressen var otroligt välordnad - tack Christer Nordlund och Helena Ekerholm - och vi fick god mat, ofta, kaffe och alla annan god "vård", som härliga middagar på kvällarna, som gjorde upplevelsen extra bekväm. En forskare tänker ju bäst med mätt mage. Nu åker jag mot Helsingfdors igen, arbetar vidare med mina artiklar och - reflekterar över vad jag lärt mig.

Teknik- och vetenskapshistoriska dagarna 2013 - dag 2

Dag två av kongressen här i Umeå inleddes med sessioner och jag valde att gå och lyssna till Sverker Sörlins projektpresentation samt talare, som vill delta i definierandet av vad "environmental humanities" (miljöhumanistiska vetenskaper?) skall gå ut på. Sörlin betonade att det kanske ansetts som om vi varken behöver hiumanister eller religionsvetare, men krigshändelserna på 2000-talet har tvärtom tvingat forskare att ta ställning till fenomen som glabalism, klimatförändring etc. även ur en humanistisk infallsvinkel. Vi har upplevt flera trender: språklig, kulturell, spatial och nu performativ, vilket gjort att vi behövt nya fakulteter och ämneshelheter inom vetenskapen för att undersöka fenomenen. Miljöhumanistiska vetenskaper är arkeologi (!), miljöhistoria, stadsforskning etc. och det har nu även bildats nya tidskrifter för dessa ämnesområden, menade Sörlin.

Efter Sörlins inledande presentation vidtog Nina Wormbs med en mycket god presentation om vår visuella uppfattning om vår planet. Hon ingår även i ett större forskningsprojekt som handlar om remote sensing och uppfattningar om Jorden. Wormbs visade oss den bild vi alla känner till numera, "The Blue Marble" och jämförde med senare visuella representationer av polarisen som krympt under det senaste decenniet. Olika sätt att presentera fenomenet fanns i olika tidningar och det var frapperande att inse att många av dem är rentutav konstverk, snarare än fotografier. I vissa ser man tydligt att bildern är hopmonerade av tiotals satellitbilder, på andra har de behandlas så hårt att de inte egentligen har något med Jorden att göra längre. En av dessa bilder, en sorts pastish på Blue Marble finns faktiskt i varendea iPhone som standard - och how come, det sade hon inte dock, men det ser ju var och en: den visar inte Afrika och Antarkitis utan USA...

Efter Wormbs tog Arne Kaijser över och presenterade svensk energiimport sedan 1870 och vad detta berättar om olika perioder i historien. Kaijser ingår i ett större projekt som dels skall granska nationell resurshantering och även internationella, geopolitiska, perspektiv på ämnet. Något som även bör behandlas, menare Kaijser, är ekonologiska fotavtryck.

Efter Kajser avslutade Sörlin ännu med att gå närmare in på en historisk läsning av det "antropocena", dvs. en granskning av miljörörelsens retorik. Vokabulären och hur den tillkommit med en rad av hot, som blir allt längre, var mycket intressant att få en uppfattning om. Vad är mijöln, och hur har den då definierats? från och 1850-talet har forskarna försökt definiera människans ställning till sin omgivning och det finns även religiösa föreställningar i bakgrunden. Efter andra världskriget har reoriken givit Miljön en rolls om något, som har egna egenskaper. Mycket intressant ioch jag började genast tänka på hur synen på fornlämningar passar in i denna bild.

Dagens key note hölls av Britta Lundgren, som talade om sitt forskningsobjekt: pandemiernas historia. Det var alltså ett exempel på den medicinska vetenskapens och uppfattningarnas historia. Källorna är många: i sitt forskningsprojekt ämnar Lundgren intervjua personal, patienter och skötare för att utreda hur kommunikationen skedde och hur bilden av Svininfluensa egentligen byggdes upp. Det var slående att höra detta föredrag, eftersom frågorna kring vaccinationer etc. ständigt dyker upp. Det var så sent som i måndags i Finland, då det rubricerades om en baby som avlidit av en vaccination. Det konstaterades att Lundgrens expertis i dekonstruktionen av medie- och andra bilder av det hela kommer att vara otroligt viktig. Själv ville hon även framhäva vikten av minnen och upplevelser, främst bland de ofta böórtglömda patienterna.

I den session som följde, där jag själv höll min presentation till sist, ingick även andra mycket intressanta föredrag. Anders Persson från Göteborg presenterade sitt avhandlingsarbete om kriminologins disciplinbildning. Han fokuserade på året 1947 och ett schema som föreslogs på en Nordisk kongress. På 1950-talet blev kriminologin högst viktig även kriminal- och socialpolitriskt, vilket gjorde att ve3tenskpen slutligen defnierade helt annorlunda än vad man först hade tänkt sig. Vi väntar med andra ord på hans synteser om hela historien.

Härefter presenterade johan kärnfelt och Gustav Holmberg från Göteborg respektive Lund sitt historikprojekt om amatörastronomin i Sverige. Det kom väl fram olika typer av amatörastronomer och olika subkulturer, som lät otroligt spännande. det fick mig genast att associera till amatörarkeologerna - har deras historia redan berättats i Finland? Förmodligen, men fenomenet kunde få mer uppmärksamhet och jämföras till andra liknande föreningar i varje fall. Mycket intressant!

Min egen presentation om synen på klosterlämningarna i Kökar gick inte så bra som jag hade tänkt mig, eftersom jag glömt min pdf med bilderna hemma. Det blev dock en givande diskussion och jag fick litet extra kick för att skriva artikeln färdig denna vår, äntligen.

Dagens sista session handlade om forskarbiografier om mer eller mindre synliga gestalter. Anders Lundgren presenterade "en vanlig kemist", professorn Lars Fredrik Svanberg, och gav samtidigt en intressant inblick i den kemiska vetenskapens historia i Sverige. Det fick mig att associera till boken i Finland, som jag inte läst, men bläddrat i. det lönar sig att kanske ta en titt i den igen där hemma.

Helena Ekerholm presenterade härefter sitt postdocprojekt, som handlar om en hushållerska på den zologiska stationen Kristineberg på 1800-talet. Källor till historien är hundratals brev som hon skrev till sin chef och de verkar innehålla synnerligen intressanta uppgifter såväl om henne, hennes liv, som om själva stationens verksamhet. Speciellt intressant blir det att senare få läsa om Ekerholms tolkning av hushållerskans roll och status på stationen.

Följande presentation hölls av Ylva Hasselberg från Uppsala, som skall skriva en ny biografi om den berömda nationalekonomen Eli Heckscher. Hon skulle vilja skiva den som en spegel av samtiden, menade hon, och huvudpersonen verkade otroligt fascinerande, inte minst för sin familjebakgrund och förhållandet till modern. Ja, alltid modern. Med andra ord blev det en nyfiken publik, som ser fram emot denna bok.

Det sista anförandet denna dag hölls av Kristina Espmark, som presenterade resultaten från sin doktorsavhandling, som behandlade kemisten Astrid Cleve von Euler, som överraskande även berörde mig, eftersom hon var sven Stolpes, en berömd Birgitta- och Kristinaforskares och författares, svärmor! Jag tyckte mig även minnas att jag sett namnet någonstans förut... Cleve hade en fascinerande livshistoria och var i likhet med sin svärson även en person som verkar ha gått mot strömmen och modigt hållit vid sina egna teser. Fascinerande! den här berättelsen hoppas jag kunna få läsa!

Det var med andra ord en faktaspäckad, mycket givaden dag. På kvällen bjöds vi på en förträfflig middag på Norrlands Operan och fick hör på vävgrammofon! Och diskutera, diskutera mera!

Kongressen i teknik- och vetenskapshistoria 2013 - dag 1

Idag började kongressen på eftermiddagen med mottagning klockan 16 på det ganska nybyggda Bildmuseet, ett museum för modern konst anslutet till konsthögskolans campus - ett fantastiskt rum! Men på vägen dit tog jag mig också en titt på Umeå stads kyrka. Så fort jag steg in mötte mig ett minne från 1808-1809, nämligen en relik från Dunckers grav. Jag kom inte ihåg att han begravdes i Umeå efter att ha stupat "den 5 juli", men här har han funnits, på något vis i eller vid den forna träkyrkan. Den nya kyrkan är från 1894 och jag fick med mig kyrkans 100-årshistorik från 1994 alldeles gratis - tack. Utanför kyrkan låg sedan även ett monument rest för Duncker, så det blev ett minnesmättat besök minsann, helt oväntat.

Innan kongressen började tog jag mig en titt i utställningarna i Bildmuseet, som varmt välkomnade mig in från kölden, det gjorde stort intryck. Högst uppe visades lettisk konst från Sovjettiden och dekonstruerades dess mytologi. Speciellt tagen blev jag av tavlan "På vakt för freden" från 1960-talet, där en soldat lyssnade med en radarmakkapär, ovanför honom den fria himlen. Radaren ljsu skapade nästan en gloria runt hans huvud. Kusligt och vackert samtidigt, med andra ord. Minst lika stort intryck gjorde de stora fönstren som vetter ut mot Umeå på olika håll - ett Umeå som idag badade i solgult vårljus kölden till trots.

Så det var en fina kulisser för den första dagen av Teknik- och vetenskapsdagarna som nu, 2013, arrangeras här i Umeå. Arrangörsteamet leds av professor Christer Nordlund, som höll några inledande ord. Bland annat berättade han att de inledde planeringen redan 2010 och höll nästan på att arrangera detta redan hösten 2012, men på grund av krockar med annat program, förflyttades kongressen till våren. Fint så! Vicekansler Kjell Johnsson tog till ord därefter och betonade det nya konsthögskolekampuset, Bildmuseet och Umeå 2014 - det snart stundande kulturhuvudstadsårets - betydelse för universitetet, världen. Innan kvällens key note inleddes, dök ett extra program upp. Lars Salvius priset detta år tilldelades professor Sverker Sörlin, som numera arbetar i Stockholm, men vars mångåriga arbete delvis varit stationerat i Umeå. Han tackade och betonade att priset ger honom mer mod och han tror bestämt på humanioras stigande betydelse i samhället. Vackert!

Kvällens key note hölls av gästprofessorn Nancy Langston, från Michigan, som är miljöhistoriker med en bakgrund i ekologisk forskning. Hon talade om sin forskning kring hormonernas historia och hur deras hormonstörande verkan så småningom uppdagats. Hon påpekade hur synen på människan som skild från naturen under 1900-talet varit nästan ödesdiger. Hon sade att forskarna gjorde upp en massa konstgjorda gränser - detta tål naturen, men inte mer - för pesticider etc., fastän inget av detta bevisats säkert. Det var med andra ord en otroligt intressant föreläsning, aktuell i politisk mening, men inte mindre tänkvärd även ifall man gör jämförelser hur denna världsbild at människan på något vis har gränser mellan sin kropp och resten av naturen uppkommit...

Härefter blev vi bjudna på en läcker middag med lax och kunde smått bekanta oss med varandra. Efter middagen var det nämligen ännu dags för filmvisning. Detta ingick i ett projekt inom centet för genderforskning. Redan under början av kvällen visades Tor Lundbergs kortfilmer med politisk och kulturell ton - nämligen om gruvdriftens framfart i Jokkmokksområdet, där de lokala människorna inte fått tillräckligt med röst att säga sin åsikt om det hela. Kvällens film Kiruna - Rymdvägen var en fantastisk djupdykning i hemorten och människans innersta, ens identitet. Liselotte Wajstedts experimentella film gjorde ett enormt intryck - det är så minnen, plats och identitet byggs ihop. Kiruna håller nämligen på att rasa, eftersom gruvan expanderat för mycket, staden måste flytta. 100 år av en plats försvinner, vilket inte lämnar människorna oberörda och inte den som såg filmen, heller! Gruvdrifeten har ju varit aktuell även hemma i Finland, med hela skandalen kring Talvivaara, så detta tema väckte verkligen tankar och åsikter, särskilt eftersom jag varit både i Jokkmokk och Kiruna.

Upp mot Umeå

Genom Finland mot Vasa går vägen med tåg. Foursquare tycker jag rest långt, då jag checkar in i Vasa, över 250 miles på en dag! Föga anar appen att jag ännu ämnar ta mig över Kvarken mot Umeå. Under vägen hann jag än en gång läsa den inspirerande boken Pekingmännikan. En historia utan slut av Tore Frängsmyr, vilken jag nämnde i en tidigare epistel. Den lilla boken är ett ypperligt exempel på esseistisk popularisering av vetenskapshistoria. Något liknande skulle jag önska jag fick till stånd en dag - förhoppningsvis inom en ganska snar framtid. Frängsmyr är en etablerad forskare, så han kryddar texten här och där med mycket personliga reflektioner om hur han tagit sig in på ämnet, rentav mött en av huvudpersonerna som ung. Jag vill inte nödvängidtvis göra liknande val annat än i förordet, men i övrigt är stilen sådan som jag tycker är lättläst, flytande och ändå vittnar om stor bildning och insyn i ämnet. Här handlar det om de svenska paleontologernas gärning gällande upptäckten av den s.k. Pekingmänniskan, dvs. ett antal Homo erectus-individer påträffade i utgrävningar nära Peking under mellankrigstiden. Boken är mycket väl upplagd, så att det först på slutet framkommer egentlige hur fuynden placerats i människans stamträd - forskarna hade ju inte facit på hand, utan stod kanske inför upptäckterna av nya arter av människa, kanske inte. Frängsmyr ger även upprättelse till en svensk-österrikisk forskare, doktor Zdansky, som inte fått tillräckligt erkännande i allmänna verk om temat ute i världen. Här ser vi hur kolleger kan framhäva sig själva tilld enmån att andra faller ur historien, så att säga. Överlag är det en mycket spännande berättelse som målas upp: endast tre tänder av fynden består, i Uppsala, eftersom de många andra fynden försvann under andra världskriget. De försvunna fynden har till och med gett upphov till ett par romaner som skrivits som detektivgåtor, skriver Frängsmyr, vilket inte förvånar. En av forskarnas försvunna anteckningar fick till och med mig att fantisera om vad de kunde ha innehållit och varför de försvann... Frängsmyr skriver skickligt litet av en detektivgåta själv, men fokus är ständigt på de fascinerande forskarna och deras trapatser. För länge sedan, på 1990-talet, läste jag Zetterbergs Jüri Vilmisn kuolema, om den estniske politikern som mötte sin bane under händelserna 1918 i Finland, men slutet på boken kändes platt. Frängsmyr har ett bättre skrivet slut, kanske en historia, som då påpekar att den inte ännu är slut - att nya fynd om de tidiga människoarterna görs ännu idag.

Isen skrapade mot fören och vi tog iland en halv timme försenade. Slutligen var vi i Umeå centrum strax före midnatt. Jag hann dock även återuppta läsande av Umeåforskarnas och kollegernas bok Topos, som jag nämnde tidigare här. Den består även av populärt skrivna essäer, som kan och bör fungera som inspirationskällor för mig. Jag har tagit till mig av det äldsta av råd: ifall du inte är förmögen att skriva själv just nu, läs!

Hälsningar från diskussionen om topos

Som en avslutning på dagen på campus i Umeå besökte jag universitetsbibliotekets magasin. Det liknar mycket det vi hade förr i Studentbibban (ja, en gång till och med i Domus academica, för den som minns det glada 90-talet...), med lågt till tak. Rullhyllor (elektriska), gamla band bland nya. Det nya i Helsingfors har jag inte sett. självbetjäning. Och öppettider till 22 (må-to)! Jag lånade genast några böcker, varav en presenterades vid ett seminarium i museologi idag: Att ställa ut kultur - värd att bekanta sig med. Men, för att återgå till vad allt som hänt idag, börjar jag från början, med imorse.
Idag hade jag sovit på alla intryck från igår och börjar få en starkare känsla också för Humanisthusets topografi. Jag känner mig med andra ord inte längre lika bortkommen som vore jag i biblioteket i Rosens namn, där Lindalhallen tornar upp sig utanför som en kyrkobyggnad. Det är ju där biblioteket ligger, förresten. Och det hann jag också besöka redan igår egentligen, liksom stadsbiblioteket. Nu är jag alltså försedd med kort (nycklar?) till källor av kunskap även här.
Men min dag idag började egentligen med ett seminarium, som anordnas av VTM-gruppen, skulle idag handla om familjen och forskning, men det blev tyvärr avbokat. Istället gavs jag en möjlighet att utnyttja seminarierummet åt att få presentera min egen forskning på basis av min reviderade plan inför gruppen. Spännande, att få uppträda så fort efter min ankomst, men även tacksamt - jag fick genast värdefulla tips och god diskussion kring mitt tema om klosterforskningen, topofili och arkeologibruk och förhållandet mellan Sverige och Finland.
Nordlund förlänade mig vänligen igår en rad av hans verk, däribland en essäsamling, Topos. Esser om tänkvärda platser och platsbundna tankar (Carlssons 2006), som jag hittills känt till, men inte läst (fotnot: definitionen av en klassiker enligt Mark Twain eller vem det nu var: "boken som alla vet, men ingen läst", eller hur det nu gick...?). Boken är gjord av främst forskare i Umeå, som varit elever till den berömde Sverker Sörlin, och redigerad av Nordlund och professor Erland Mårald, som jag nu även fått träffa. Man bör notera att detta verk utkom samma år som Finska litteratursällskapets antologi Paikka (Plats), som jag redan använt mig av, där artiklar av bland annat Yi-Fu Tuan (som skrev om "topofili" redan för decennier sedan) ingår. I förordet till Topos talar också redaktörerna om en "spatial turn", vilket jag även mött i t.ex. antologin utgiven på europeiskt håll, Power and Culture, som jag recenserat i Ennen ja nyt. Min avhandling var ju även ett uttryck för denna forskningsriktning och nu är jag då här, mitt ibland Umeåforskarna och blir delaktig i deras sakkunskap på området. Därför vill jag ägna några ord också åt boken från 2006, men senare.
Efter en lunch med god diskussion - tack Christer! - kring publicering av artiklar och arrangemang kring konferenser, rusade jag mot museologernas seminarium. Upp för en vinglig spiraltrappa och till ett rum, där jag mötte Kerstin Smeds, som doktororerade om världsutställningarna och Finland år 1996 vid Helsingfors universitet för Matti Klinge (även min lärofader), som presenterade en ny doktorand, Eva-Lena Bergström från Nationalmuseum i Stockholm. Hennes avhandling skall handla om hennes arbetsgivare och dess historia, som snart har jubileum, år 2016. För tillfället är utställningen stängd och de bygger om, så det är ett bra tillfälle att reflektera över det som gått. Det har skrivits en del om museet, av Per Sjöström och Peter Widén, men nu kunde alternativa infallsvinklar lyftas fram, t.ex. gender och plats. Mycket intressant och en verkligen givande diskussion! Självfallet hoppas jag kunna hålla kontakt med museologerna här och kanske det vore dags för en gemensam workshop i Helsingfors? Det skulle verkligen behövas. Här i Umeå befinner ju sig många intressanta forskare och lektorer, bl.a. Torkel Molin och Richard Pettersson, som ju skrivit mycket om kultuarvet och RAÄ, Sigurd Curman etc. Det lär ju även bli dags för Museiverkets historia, så kanske det skulle finnas belägg för ett samarbete? Vem vet!
Museologerna bjöd mig vänligen på fastlagsbulle dagen till ära, dessutom! Men framför allt var det fint att äntligen personligen träffa en person jag hört så mycket om och vars avhandling är något av en milstolpe i analysen av nationsbygget på 1800-talet: Kerstim Smeds. Det blev som en andra välkomstdag för min del, tack igen!