Adjö och hello!

Det blev inget större stipendium och fortsättning på min postdoc, men under sommaren skall jag ännu arbeta vidare med två nästan klara artiklar. I höst skall jag åter av och an till Umeå igen åtminstone en sväng, så helt stop i karriären är det inte. Min artikel om Kerkkonen och Hausen utkom och kan läsas här: www.mirator.fi Projektet ledde också till att jag skall hjälpa släkten att sålla och donera ns material till Riksarkivet, fint!
Två mindre stipendier för projekt i år gör mig inte arbetslös: det ena tangerar Hausen och min kloster/kulturarvsforskning och det andra är att skapa en barnbok om Nådendal, ser fram emot dessa. Idag tangerar jag mitt ämne, klosterforskningen, i ett föredrag på Medeltidsmarknaden i Åbo kl. 16:00 i Gamla Rådhuset. Det är fri entré, om ni har vägarna förbi - välkomna! www.keskiaikaisetmarkkinat.fi
Bilden föreställer Birgitta i Karis kyrka, den tog jag vid midsommarfirandet förra veckan. Fritt fram att bruka den, om man behöver, men nämn gärna fotograf och år.

Umeå log mot mig och jag ler tillbaka

Idag var det dags att styra mot Finland igen efter några hektiska dagar vid Umeå universitet. Solens första strålar berörde mig och logotypmonumentet på esplanaden, då jag vandrade mot Vasaplan och bussen till hamnen. U är ett leende och leendet symboliserar set stora som skall hända nästa år, dvs. då Umeå blir kulturhuvudstad. Flera gånger har jag tänkt på detta och tänkt på de projekt jag deltog i som nybliven kandidat i Helsingfors år 2000.

Jag har inte hunnit fråga på vilka sätt historikerna och uni här ska delta, men jag hoppas de gör det med full maskin. Den som återvänder hit får väl se. Önska mig litet tur i det fallet, det hoppas jag på. Särskilt eftersom jag idag fyller 38 och det är 19 år sedan jag flyttade från min sömniga hemstad, Borgå. Halva livet har jag fått ägna mig åt mitt drömyrke - det är inte illa! Kanske jag får fortsätta jobba med VTM-gruppen i höst, vem vet? Hur det än går är mina mungipor vid öronen av det jag mött denna vår - tack! Le, så ler världen tillbaka - jajamen! Och glöm inte hjärtat!

Seminarium och framtidsplaner - livet!

Idag hade jag chansen att växla några ord om framtiden med min 'sponsor' prof Nordlund. Fastän jag inte har något stort stipendium på lut nu, ser jag ändå positivt framåt och ansöker om mera. Jag lovade även avsluta mina delar av en gemensam artikel ännu i vår och är glad över Nordlunds tålamod. Vårens erfarenheter av samarbete och kollegialitet i Umeå har varit ovärderliga för mig.

Idag hade VTM- gruppen återigen seminarium, med Sabine Höhler från KTH som lade fram planer på sin forskning kring narrativ på ekologins fält. Särskilt frapperande är de senaste årens ekonomiska portfolio-tänkande kring ekologiska spörsmål. Höhler har tidigare forskat i ekorörelsen under 1900-talet. Det hela fick mig att dryfta i vilken mån dylikt ekonomiskt tänkande influerat även de institutioner som förvaltar kulturarvet... Tankeväckande!

Efter ett par timmar till med revidering av forskningplan och läsning var det dags att styra hemåt till logementet. I järnvägstunneln finns ett fint konstverk som sträcker sig ner på gatan, på väggarna och har ljud av fågelkvitter och andra interaktiva delar. Det är björktema och dikter, språk och annat inspirerat av nejden. På vintern gladde jag mig åt verkets ljus (de gröna björkarna på genomlyst glas) och sommarljud. Lev! står det till sist i blå neon. Ja, verkligen! Verket är från 2012 och gjort av F+A (två konstnärer). Nordlund sade att många har kritiserat verket, men jag tycker det har känts som ett välkomnande handtag i en lika välkomnande stad. Att få gå under dessa björkar har varit en fin upplevelse.

Björkarna har slagit ut i Umeå

Idag har jag åter varit i björkarnas stad och inledde dagen med att träffa min "sponsor", professor Nordlund, och kollegerna på kaffe, dvs. "fika" i Sverige. Fastän klockan ännu var morgon, började det redan vara varmt och soligt i högsta grad påväg mot campus. Igår natt, när jag anlände från hamnen, hade Sverige nyss vunnit VM i ishockey och skrivit en bit historia dessutom, genom att vinna på hemmaplan - senast hade det hänt år 1986. På radion beskrev reportrarna stämningarna på Sergels torg i Stockholm där folk festade på. I Umeånatten var det lugnt, alla vilade inför sin arbetsdag, tydligen.

Om man arbetar mycket hemma eller ensam på bibliotek är sällskap av trevliga och intelligenta kolleger mycket välkommet. Det är även avslappnande att inte tala om forskningen, utan annat som relaterar till själva varandet som forskare. Vid fikat fick jag genast svara på kollegernas frågor om båtresan och kunde konstatera att systemet fungerar mycket bättre än i vintras. I Vasa fick passagerarna redan bruka inglasad landgång, det var ännu inte fallet på vintern. I Umeåänden var det exotiska minnet av fornstora båtresor ännu kvar: ingen landgång i bruk, utan ut via bildäck rakt på piren och vandring mot ingången i själva terminalbyggnaden under bar himmel. Det var dock trevligare i sommarnatt och +17 grader C än senast, i minusgrader och snö i mars. Med andra ord kunde jag påstå att det verkar lovande inför nästa år, Umeås kulturhuvudstadsår 2014, eftersom service och hamnarrangemang, ja själva färjan, nu är allt mer uppiffad för varje gång. I vintras hade de inte ens gardiner i fönstren, vilket redan tillkommit i mars, och ökat mysighetsfaktorn. Före mig har Umeå dock tett sig redan i vintras som en mycket välkomnande stad överlag. Emeritusprofessor Bosse Sundin blev glad, eftersom han drog sig till minnes de långa karavanerna av bilar mot fjällen från Finland från förr, som tyvärr avtog i början av det nya seklet. Nu tycks det vara en återupplivad trend eftersom färjetrafiken kommit igång - fint så.

Efter vårt "fikaseminarium" och utbyte av korta nyheter fick jag bli installerad på en tillfällig arbetsbänk. Jag utnyttjar möjligheten först imorgon, eftersom jag måste tillbaka till login för att läsa all min medsläpade litteratur, som jag bör återlämna till diverse bibliotek senast imorgon. Det är intensivt och idag har jag tankat publik arkeologi, fornminnesplatser och teori kring arkeologihistoria. Egentligen skulle jag ha en hel del att säga om detta, grunda projekt och planera, förstå, men det får bli till en annan dag. Ibland behöver man även samla bakgrund, läsa och lyssna - ofta känns det som om det sällan erbjuds tilläfllen för dylikt, betraktelse. Tid för att läsa är lyx, tid att forska är det också. Jag har litet tid kvar, den skall jag bruka väl.

Intensiv spurt

Veckan har varit arbetsdryg: revidering av artikel, träff och intervju med en informant och nu, tillbaka i Vasa och överfart mot Umeå. Några dagar återstår ännu av mitt gästforskarskap vid USSTE, lån behöver returneras till bibliotek och Västerbottens museum besökas. Vädret är i varje fall helt annorlunda än senast, i mars: då var det svinkall vinter, nu i praktiken solvarm sommar.

Brevseminarium i Helsingfors

Idag deltog jag i ett seminarium kring historiska brev, arrangerat vid Helsingfors universitet. Programmet kan ses här: http://blogs.helsinki.fi/brevkonst och det var en mycket givande dag i en solig stad.
Dagen inleddes med presentationer av doktoranderna Timo Lipponen (Tammerfors) och Anu Muhonen (Stockholm), som presenterade brev som källor till teaterhistoria respektive släkthistoria. Docent Kirsti Salmi-Niklander talade därefter om arbetarpoeten Kasperi Tanttus brev - hans livsöde i sig är gripande, eftersom han arkebuserades av se röda 1918.

Efter kaffepausen presenterade filologerna olika vetenskapshistoriska projekt: prof. H. K. Riikonen inledde allmänt om filologernas internationella nätverk under mellankrigstiden, varefter doc. Enrico Garavalli vidtog om filologen Giulio Bertonis brev till de finländska forskarna, särskilt A Långfors och Oiva Tallgren, senare Tuulio. Doc. Doris Wagner talade om sitt pågående projekt att editera prof Emil Öhmanns brev till och från tyskar. Många intressanta problem med editering kunde därmed diskuteras. Före lunchen berättade ännu doktoranden Elina Pallasvirta om din forskning kring filologernas brev och kontakter till USA på 1900-talet. Jag kom genast att relatera till Timo Salminen, docent i arkeologihistoria, som har ett klart manus om samma tema, men då arkeologer och deras kontakt både mot öst och väst.

Efter lunchen handlade det om brev och känslor. Sabine Kraenker talade om moderna franska brev, som handlar om att sluta ett förhållande. Elina Heikkilä däremot beskrev ett brev från 1924, som var en uppsägning. Brevet kunde ses spegla ett antal saker i tiden och förhållandet mellan chef och 'fröken' med mera. Samu Niskanens föredrag handlade om vänskap uttryckt i brev långt tidigare, dvs. ur S:t Anselm samlingar. Han har tidigare berört temat i sin avhandling och har hållit på med att editera breven.
Den sista sessionen inleddes även filologiskt med Kirsi Keravuoris anförande om familjebrev som källor till skärgårdssamhället på 1800-talet. Breven kunde ses som s k egodokument - en term jag definitivt även bör kolla upp. Följande föredrag hölls av två forskare vid HU: Taru Nordlund och Ritva Pallaskallio, som talade delvis om landsbygdsbrev som sändes med nyheter till pressen och delvis om emigrantbrev. Fokus var på konventioner kring olika genren av texter. Som sista föredrag berättade jag själv om K A Bomanssons och R Hausens brevsamlingar, som innehåller beskrivningar av tidiga utgrävningar och fältmetoder, dvs tangerade arkeologihistoria.

Det var med andra ord ett omväxlande seminarium och givande på många vis. Nästa datum är även redan bokat, i november - det är fint att det fortsätter. Sällan har idehistoriker chans att utbyta idéer med filologer, men detta med brevforskning verkar vara ett fruktbart forum!

Birgitta - ett ständigt återkommande tema

Det var meningen att jag skulle ta mig av och an till Umeå nu i mitten av april, men lille Emil blev sjuk och Mikko hade viktiga möten etc., så det blev på mitt ansvar att ta hand om lillen och de andra barnen här hemma. Vårstädning, öppning på mormors och morfars torp etc. vårsysslor har även liksom tagit musten ur mig - jag lider troligen av att batteriet piper tomt under denna försenade vår. Något roligt har ändå hänt:
1) Ett projekt om studenternas insamlingsresor på 1870-talet som jag deltar i med doc. Markus Hiekkanen och fil.dr Leena Valkeapää, båda mycket eminenta och erfarna forskare, fick en liten slant till av Nylands kulturfond - inte mycket, men i varje fall något som får en att tro på att vår bok en dag blir av. Något att se fram emot i sommar, särskilt eftersom projektet tangerar "min" fornforskare R. Hausen.

2) Jag fick äran att hålla föredrag om min (snart gamla) doktorsavhandling - kul att någon ännu vill höra om den - nämligen om historiebruket i och av Nådendal, för Birgittasystrarans vänner rf. i Åbo. Då jag arbetade som sekreterare för det finländska Birgittajubileet bad ordförande, prof. Päivi Setälä, mig ta kontakt med denna ekumeniska krets, som grundades kort efter systrarnas ankomst till Finland i slutet på 1980-talet och vars avsikt är att stöda deras verksamhet, och vi blev således medlemmar i föreningen för över tio år sedan. Jag har hållit kontakt med dem nu och då och skrivit i tidningen om min forskning och nu fick jag även vara årsmötestalare. Föredraget på en timme födde god diskussion och innebar intressanta och hjärtliga möten på Birgittinernas kloster/gästhem på Ursinsgatan i Åbo. Det var roligt att vara tillbaka här också - jag frekventerade stället under Birgittaåret 2003 och har även besökt dem senare i anslutning till min forskning. Kyrkoherden emeritus och teol.dr Rauno Heikola, som jag intervjuade till avhandlingen men aldrig personligen träffat, var på plats och tackade för föredraget och vi fick talas vid en stund. I festsalen öppnade samtidigt en bokutställning om Birgittarelaterade böcker, som presenterades av Airi Forssell. Värt att notera är även, att utställningen är ännu öppen för besök där i gästhemmet och bilder och texterna av Birgitta härrör sig faktiskt från en donation: omkring år 1995 anordnade Nationalbiblioteket en Birgittautställning som byggdes av forskaren Lena Huldén och dessa ingick i utställningen där (se bilden ovan). De är med andra ord bevarade av Birgittasystrarnas vänner och återanvänds kreativt nu i denna lilla utställning, som även vill lyfta fram 570-årsjubileet av grundandet av Nådendals stad, som de facto infaller i år. Fint! Det förefaller som om Birgitta och birgittinerna är något jag alltid återkommer till. Ifall lyckan står bi får jag även projektpengar för Birgittarelaterade böcker samt ett seminarium senare i vår - håll tummarna! Det vore verkligen trevligt, eftersom Birgittaforskningen blomstrar i Finland just nu, särskilt bland unga medeltidsforskare.

I sköna maj ämnar jag äntligen åka upp till Umeå igen ifall allt går enligt planerna, en sista gång som postdoc för Niilo Helanders stiftelse. Förhoppningsvis får jag nya krafter att slutföra de tre artiklar jag har på gång - en är ju nästan klar, som jag sade senast, och så kan jag gå vidare mot nya mål och nya projekt. Det har varit givande hittills och en månad är ännu kvar - hipphurra, glad Valborg, som man säger i Finland!